Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 917-918 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drushål ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dryckeskonung. Se Arbiter (bibendi)
och Symposion.

Dryckeskärl har man i olika tider förfärdigat af
mångahanda material: lera, trä, horn, stengods,
metaller (silfver, guld, brons, tenn, aluminium),
elfenben, glas. Grundformer äro den djupa eller flata
skålen och den cylindriska bägaren. Hos naturfolken
nyttjas än i dag urholkade kurbits- och kokosnötskal
o. d. att dricka ur, liksom i urtiden, innan man
fann på att forma skålen af lera, som sedan brändes;
man satte vidare fot under skålen, och med tiden
tillverkades bägaren af metall. Hos forngrekerna
utvecklades många former af dryckeskärl: kantharos,
karkesion, kyathos, fiale, skyfos m. fl. Romarna
utvecklade mycken lyx i dryckeskärl af ädel metall och
kristall. Under medeltiden uppkom ur nattvardskalken
ett festdryckeskärl, pokalen, en på ledad hög fot
ställd bägare med eller utan lock; "välkomma" (se
d. o.) kallades en stor pokal. I hvardagslag drack
man ur stop, krus, kanna, mugg, stånka, bägare, vid
högtidligare tillfällen i Sverige äfven ur kåsa (se
d. o.). Glasindustriens utveckling bragte nya former,
"glas" (se Glas, konstind.). Med tiden ha formerna
alltmer betingats af den vätska, för hvilken kärlen
varit bestämda. Se omstående sida med afbildningar.


Dryden [dra͡i’dn], John, engelsk skald, f. 9 aug. 1631 i
Aldwinkle (Northamptonshire), kom 1650 till Cambridge,
hvarest han tog sin grad 1654, men stannade där
ytterligare tre år. 1657 begaf han sig till London,
där han jämte sin kusin sir Gilbert Pickering slöt
sig till Cromwells parti. Hans första vittra arbete af
större betydelse var Heroic stanzas öfver Cromwells
död (1658). Efter Karl II:s återkomst till England
slöt han sig emellertid till det rojalistiska
partiet och hälsade konungen i tvenne dikter,
Astræa redux (1660) och Coronation panegyrick
(1661). — Konungens och hans "kavaljerers" återkomst
från Frankrike inleder en ny era i den engelska
litteraturen. Den fransk-klassiska smaken aflöser den
gamla renässansdiktningen. Först visar sig denna nya
idéströmning på teatrarna, hvilka under det puritanska
väldet varit stängda, men de närmaste åren förut
öppnats. D:s icke minsta betydelse ligger däri, att
han är en af de förste och den förnämste dramatikern
i den nya smaken. Hans Essay on dramatic poesy (1665)
proklamerar den nya riktningen: dramerna skulle vara
"efter reglerna" och rimmade — ej såsom tidigare på
blankvers. Emellertid var det tillsvidare icke så
helt med regelbundenheten i D:s och hans samtidas
dramatiska produktion. Det franska dramat hade
ju icke heller ännu nått sin höjdpunkt, när denna
rörelse började i England; det var närmast Corneilles
och framför allt hans samtidas ännu tämligen fria
tragedier och tragikomedier, som tjänade till
mönster. D:s drama är därför närmast ett mellanting
mellan det romantiskt fria Elisabetska dramat och det
senare strängt klassiska, som infördes af Addison. Dessa
dramer kallas Heroic plays. Många af D:s utgöra endast
bearbetningar af franska (Corneilles och Molières)
och engelska dramer. Äfvenledes omskref han flera
af Shaksperes dramer efter den nya smaken. Hans
dramatiska verksamhet inleddes 1663 med komedien The
wild gallant, lättfärdig, som tidens smak fordrade
det; den följdes af The rival ladies (s. å.) och
The indian queen (1664) samt The indian emperor
(1665). Bland de mest betydande är The conquest of
Granada (2 dlr, 1670, 1672). Förtjänsterna i dessa
dramer lågo i själfva uppfattningens elegans och
ädelhet och i versens musik, men systemet inbjöd
äfven till bombast och ihålig retorik. D:s sista
tragedi på rimmad vers var Aurenge Zebe (1675);
därefter återvände han till blankversen i All
for love (1678), och hela skaran af poeter följde
honom. Detta första skede i D:s dramatiska produktion
kulminerar med The spanish friar (1681), en af hans
bästa dramer. Af ekonomiska skäl tvangs han senare
(1690—94) att åter skrifva för scenen. De företal,
med hvilka han ofta inledt sina dramer, äro betydande
och tillhöra de första allvarliga kritiska försöken
i England. Under tiden hade D. vändt sig åt andra
områden. Hans indignation vände sig nämligen mot den
dåliga styrelsen under Karl II, och 1681—82 författade
han fyra politiska satirer: Absalom and Achitophel
(i hvilken hertigen af Monmouth framställdes som
Absalom, Shaftesbury som Achitophel och Karl II,
hvars sak han förfäktade, var David), The medal
(riktad mot Shaftesbury), Mac Flecknoe och andra
delen af "Absalom and Achitophel". Dessa satirer,
D:s yppersta verk, ställde honom i spetsen för tidens
poeter. Nästan samtidigt utgaf han Religio laici
(1682), i hvilken han ännu visar sig som en lydig
son af den engelska kyrkan, men 1685 gick han öfver
till katolicismen, och hans nya öfvertygelse fick
sitt uttryck i The hind and the panther (1687),
i hvilken den grymma anglikanska pantern förföljer
den mjölkhvita hinden, som symboliserar den katolska
kyrkan. Denna omvändelse sammanfaller nästan med
Jakob II:s uppstigande på tronen, och många af hans
fiender förebrådde honom hans vindböjtleri. Efter 1688
års revolution förlorade han emellertid (1689) sin
ställning som poeta laureatus, hvilken han innehaft
sedan 1670, och de 200 pd st., som medföljde. Han
bragtes därigenom i ekonomiskt trångmål och tvingades
i sin ålders höst att återupptaga sin verksamhet
för teatern och äfven i andra afseenden inlåta sig
på ett vidlyftigt författarskap. Bl. a. öfversatte
han flera klassiska poeter, såsom Persius och
Juvenalis samt framför allt Vergilius (1697). Dessa
öfversättningar beteckna ett bestämdt framsteg i
återgifvandet af klassiska författare på engelsk
vers samt mottogos med stor beundran och inbragte
betydliga honorar. Till hans sista skrifter hör
också det storslagna odet Alexanders feast (musik
därtill af Händel, 1725), skrifven för festen på
Sankta-Ceciliadagen 1697. 1699 publicerades det sista
af hans arbeten, Fables, ancient and modern, hvilket
äfven innehåller åtskilliga original, däribland två
af hans bästa stycken, Theodore and Honoria och Cymon
and Iphigenia. D. dog 1 maj 1700 och ligger begrafven
i Westminster abbey. Han är den förste framstående
engelske poet, som ansluter sig till den franska
smaken, och hans dikter utmärka sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>