Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duchr. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppförande därvid en guldmedalj och tacksägelse
af parlamentet. 1798 fick han befälet öfver den
eskader, som i förening med en landtstyrka intog
Menorca. 1799 sändes han som konteramiral till
Västindien samt bemäktigade sig där i mars och april
1801 öarna S:t Barthélemy och S:t Martin m. fl. 1800
lyckades D. uppbringa större delen af en dyrbar
spansk konvoj, och hans anpart af prispenningarna
därifrån lär hafva uppgått till 75,000 pd st. Högste
befälhafvare vid Jamaica 1803, blef han följande år
viceamiral. Vid San Domingo tog eller förstörde han
1806 en fransk eskader om 5 linjeskepp och erhöll
därför ånyo parlamentets tacksägelse samt en pension
af 1,000 pd st. 1807 sändes han till Medelhafvet för
att iakttaga turkarnas rörelser. D. tilltvang sig
passage förbi Dardanellerna, men led vid återfärden
ansenliga förluster, emedan turkarna starkare befäst
sin ställning. 1810 uppnådde han rang af amiral,
och 1813 blef han baronet. 1810—13 förde han befälet
öfver flottan vid Newfoundland, och 1817 blef han
befälhafvande amiral i Plymouth. Sedan 1812 var han
medlem af parlamentet.
A. B. B.*
Duclaux [dyklå̄], Pierre Émile, fransk kemist,
f. 1840 i Aurillac (dep. Cantal), d. 1904, blef
professor i fysik och meteorologi vid agronomiska
nationalinstitutet i Paris 1879 och i biologisk
kemi vid naturvetenskapliga fakulteten i Paris 1883
samt utsågs 1895 till ledare af Pasteurinstitutet,
sedan han alltifrån dettas upprättande varit dess
underdirektör. D. uppsatte och ledde "Les annales de
l’Institut Pasteur" samt skref afhandlingar om vinets
sjukliga förändringar och om sjukdomsalstrande
mikrober m. m. Hans förnämsta arbete var det
sammanfattande verket: Traité de microbiologie
(1899). Han blef ledamot af Institutet 1888.
Duclerc [dyklǟ’r], Charles Théodore Eugène,
fransk publicist och politiker, f. 1812 i
Bagnères-de-Bigorre (dep. Hautes-Pyrénées),
d. 1888 i Paris, var 1840—46 ekonomisk författare
i "National", blef vid februari-revolutionens
utbrott, 1848, biträde åt dåv. mären i Paris,
Garnier-Pagès, samt kort därefter medlem af
konstituerande församlingen. 10 maj sistnämnda år
blef han finansminister, men drog sig tillbaka, då
regeringen efter junirörelsernas dämpande, trots hans
motstånd, införde belägringstillstånd m. fl. stränga
åtgärder. Han var därefter administrator för Ebros
kanalisering och en tid verkställande direktör
i det spanska "crédit mobilier". 1871 blef
D. medlem af nationalförsamlingen, där han slöt
sig till vänstern. 1875 blef han vicepresident
i nationalförsamlingen, men valdes s. å. till
senator för lifstiden samt till vicepresident i
senaten. Aug. 1882—jan. 1883 var D. konseljpresident
och utrikesminister. Skrifter: Sur la régence (1842)
och, i förening med Garnier, Histoire de la politique
financière de la France depuis Henri IV (1846).
Duclos [dyklå̄], Charles Pinot, fransk skriftställare,
f. 1704 i Dinan, d. 1772 i Paris som fransk
historiograf (efter Voltaire, 1750) och sekreterare i
Franska akademien, hvilken han tillhört sedan 1747. Af
hans arbeten må nämnas romanen Confessions du comte
de *** (1742) samt Histoire de Louis XI (4 bd, 1745),
Considérations sur les mœurs de ce siècle (1751;
många uppl.), Mémoires pour servir à l’histoire du
18:me siècle (s. å.) och Mémoires secrets sur les
règnes de Louis XIV et de Louis XV (2 bd, 1791, ny uppl. 1864), det
förnämsta af alla. D. ombesörjde redaktionen af
"Dictionnaire de l’Académie française". Hans Œuvres
complètes utkommo 1806 och hafva sedan åtskilliga
gånger ånyo upplagts.
Dučman [-tʃ-], Handrij (Ondrej), västslavisk
författare och folklorist, f. 1836 i öfre Lausitz,
en tid (till 1886) präst, har verkat mycket nitiskt
för den vendiska (serbiska) litteraturen i Lausitz
genom tidskrifter och utgifning af böcker för
folket, särskildt religiösa, har äfven författat en
mängd folkliga berättelser (under pseudonymen H. Wólšinski) och dikter. Hans litteraturhistoria, Pismowstwo katholskich serbow (1869), har under 1870-
och 1880-talen ytterligare förbättrats och utvidgats.
A—d J.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
