Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dunstaple ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bidrog genom sin vältalighet väsentligt till Leo XI:s
(1605) och Paul V:s (s. å.) val till påfvar. Hans
Œuvres, hvilka omfatta predikningar och skaldestycken
m. m., utkommo 1622—23.
Dupetit-Thouars [dyptitoār]. 1. Louis
Marie Aubert D., fransk forskningsresande och
botanist, f. 1758 på slottet Boumois, vid Saumur, d.
1831 i Paris. Han uppehöll sig 1792—1802 på de
sydöstafrikanska öarna Madagaskar, Mauritius och
Réunion, hvarifrån han återvände med rika
växtsamlingar (nu i Paris), och blef 1807 direktör
för trädskolan i Roule. D. utgaf Histoire des végétaux
recueillis dans les îles de France, de Bourbon
et de Madagascar (I, 1804, 1806), Genera nova
Madagascarica (1795) och Histoire particulière des
plantes orchidées (1822) från samma öar, Le
verger français (1817). D:s upptäckt af stammens obegränsade
tjocklekstillväxt hos vissa monokotyledoner meddelas
i Essai sur l’organisation des plantes (1806).
T. K.
2. Aristide Aubert D., fransk sjöfarande, den
förres broder, f. 1760 på slottet Boumois vid Saumur,
kom i sjötjänst 1776, deltog med utmärkelse i flera
sjöslag mot engelsmännen 1778 och 1782. D. utrustade
1790—92, delvis på egen bekostnad, ett fartyg för
att uppsöka La Pérouse, men togs af portugiserna
till fånga och hölls en tid inspärrad i Lissabon,
gjorde därefter i Nord-Amerika två försök
att landvägen nå dess nordvästkust samt
deltog slutligen, såsom befälhafvare öfver
linjeskeppet "Tonnant", i fransmännens expedition
till Egypten och stupade vid Abukir, 1 aug. 1798.
3. Abel Aubert D., den förres son, fransk
sjöfarande, f. 1793, d. 1864 som viceamiral,
gjorde 1837—39 en världsomsegling, och tog på en
särskild diplomatisk mission (1843) ön Tahiti
i besittning för franska kronan. Han författade
Voyage autour du monde sur la frégate "la Vénus"
(11 bd, med 4 bd kartor, 1840—49).
Duphot [dyfå̄], Léonard, fransk general, skald,
f. omkr. 1770 i Lyon, utmärkte sig i Italien 1796,
fick af Bonaparte i uppdrag att organisera en del
af Cisalpinska republikens trupper och åtföljde
1797 Joseph Bonaparte på dennes ambassad till
Rom, där han mördades 29 dec. s. å., under
det upplopp, som framkallades af de af franska
legationen understödda sträfvandena att förvandla
Rom till republik. Det var med anledning af
detta mord, som Berthier med en fransk armé
1798 inryckte i staden, störtade påfvestyrelsen
och lät utropa Rom till republik. D:s Ode aux
mânes des héros morts pour la liberté blef mycket
populärt. Uppgiften att D. var förlofvad med Désirée
Clary (sedermera drottning Desideria) är ogrundad.
(L. W:son M.)
Dupin l. Du Pin [dypä̃’], Louis Ellies, fransk
präst och historiker, f. 1657 i Paris, d. där
1719, blef professor vid Collège de France och
egnade en stor del af sitt lif åt arbetet Nouvelle
bibliothèque universelle des auteurs ecclésiastiques
(58 vol., 1686—1704, fortsatt af Goujet med 3 vol.),
som innehåller lefnadsteckningar af alla kyrkliga
författare jämte fullständig kronologisk förteckning
på deras arbeten samt omdömen om stilen och de däri
förfäktade lärorna, allt i ett lätt och angenämt
språk samt en moderat och opartisk anda, ehuru ej
sällan behäftadt med faktiska misstag. D. skref
ock bl. a. Bibliothèque universelle des historiens
(1707), Traité de la puissance ecclésiastique
et temporelle (s. å.), som innehåller
kommentarer öfver "de gallikanska artiklarna",
samt Histoire abrégée de l’Eglise (1712).
E. A—t.
Dupin [dypä̃’]. 1. André Marie Jean Jacques D.,
vanl. kallad D. aîné (D. den äldre), fransk
rättslärd och politiker, f. 1 febr. 1783 i Varzy
(dep. Nièvre), d. 10 nov. 1865 i Paris, studerade
juridik i Paris, blef vid 17 års ålder advokat och
1811 medlem af en kommission för klassificering
af kejsardömets lagar. Som deputerad under "de
hundra dagarna" motsatte han sig "konungens af
Rom" utropande till kejsare, men vann sedermera
stor ryktbarhet som försvarare af marskalk Ney
och åtskilliga andra af Napoleons generaler, af
de engelsmän, som hjälpt La Valette på flykten,
af Béranger (1821) samt af "Journal des débats" i
den bekanta rättegången mot denna tidning 1829. Som
de liberala idéernas främste förkämpe i Frankrike
invaldes D. 1827 i deputeradekammaren, där han slöt
sig till vänstra centern och var en af ministären
Polignacs farligaste motståndare. Julirevolutionen
skänkte han sitt varma och kraftiga understöd, och,
sedan länge intimt förbunden med familjen Orléans,
var han en af dem, som främst arbetade för Ludvig
Filips konungadöme. Han redigerade dennes upprop
till folket (31 juli 1830), där det hette, att
"kartan hädanefter skall bli en sanning", och
tillrådde honom antaga titeln "fransmännens konung"
i st. f. den traditionella "konung af Frankrike
och Navarra"; Ludvig Filip valdes till konung
icke "därför att, utan ehuru han var en bourbon",
som D. sade, och han sökte på allt sätt fastslå
folksuveränitetens grundsats. D., som flera gånger
afböjde en erbjuden plats i regeringen, fortfor att
tillhöra deputeradekammaren, där han 1832—40 årligen
valdes till president och var en af julimonarkiens
allra kraftigaste försvarare, om han också lifligt
opponerade mot konungamaktens försök till öfvergrepp
samt Ludvig Filips personliga ingripande i styrelsen
och inskränkningarna i den politiska friheten. Vid
februarirevolutionen 1848 sökte han förgäfves
få grefven af Paris vald till tronföljare under
hertiginnans af Orléans regentskap och invaldes
sedan i den konstituerande nationalförsamlingen, i
hvars kommitté för uppgörande af ny författning han
presiderade. 1849—52 var han ånyo kammarpresident,
men deltog endast lamt i motståndet mot Napoleon III:s
statskupp, hvilket han ansåg omöjligt. 1852 nedlade
han sin generalprokuratorsbefattning, enär den
orléanska familjens egendom indrogs till staten. D.,
som emellertid alltid tillhört ordningspartiet och
därför, om än motvilligt, slöt sig till kejsardömet,
återfick 1857 sin plats vid kassationsdomstolen och
invaldes sedan i senaten. Där uppträdde han skarpt
mot klostren samt till försvar för "den gallikanska
kyrkan" och råkade på grund af sin religiösa hållning
i en på sin tid synnerligen uppmärksammad polemik
med Montalembert 1854. Ännu på sin höga ålderdom
var han som politisk talare synnerligen framstående
och uppmärksammad. Särskildt förtjäna påpekas D:s
kraftiga anfall mot duellen, som han ville ha ansedd
rent af som mord. D., som 1831 invaldes i Franska
akad. och 1832 i Académie des
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
