- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1129-1130

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duval ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den förnämste representanten för bömisk folkton;
dennas saftiga melodik, nyckfulla rytmer och intagande
fioriturer förläna hans musik dess egenart. Mindre
genialisk än Schubert och ej fri från reminiscenser,
liknar han dock något denne mästare i sin sprudlande
friska och folkliga fantasi samt det improvisatoriskt
fängslande, som försonar med de stundom något monotona
längderna och bristen på klassisk afrundning i
större musikformer. Till hans förnämsta verk hör
balladen The spectre’s bride ("Spökbruden") för
soli, kör och orkester, skrifven för musikfesten
i Birmingham 1885 (i Stockholm 1892) och trots en
viss tyngd präglad af utomordentlig romantik och
glänsande instrumentation. Äfven hans Stabat mater
(1883; i Stockholm 1900) är berömdt, mindre däremot
oratoriet S:ta Ludmila (1886). Intressanta äro hans
symfonier (den fjärde och sista öfver amerikanska
motiv), slaviska rapsodier, uvertyrer (Mein heim,
Husitzka, In der natur
m. fl.), kammarmusik (däribland
8 stråkkvartetter, 1 sextett, 3 kvintetter, trior),
som spelats mycket i Sverige, sånger (äfven körvisor)
och pianostycken. D. har äfven skrifvit de tjechiska
operorna Wanda (1876), Šelma sedlák (på tyska "Der
bauer ein schelm"), Twěrd palice ("Der dickschädel"),
Jakobin, Rusalka m. fl. och slutligen Armida
(1904).
A. L. (E. F—t.)

Dvornik, ry. (af dvor, port), portvakt, dörrvakt,
gårdskarl, husuppsyningsman. De ryske dvornikerna
måste gå polisen till handa med tillsyn öfver,
att inga personer utan pass vistas i huset, och med
rapport angående misstänkta individer bland de där
boende. Dvorniken tillbringar hela dygnet vid porten.

Dvur Králové, det tjechiska namnet på Königinhof.

Dvärg nyttjas i dagligt tal om sådana organismer,
hvilkas höjd betydligt understiger artens naturliga
medelhöjd. Såsom anatomisk-fysiologisk term betecknar
detta ord sådana varelser, hos hvilka litenheten
visar sig däri, att volymen af alla organismens
delar (Geoffroy Saint-Hilaire), således icke endast
höjden, är under medium. Af människor, som tillhöra
den kaukasiska rasen, räknar man dock inga andra
för dvärgar än dem, som hafva mindre höjd än 125
cm. Såsom exempel på iakttagna dvärgar må anföras
Hilany Agybe från Sinai, som hade en längd af 38 cm.,
polacken Józef Borwilaski 76 cm., fransmannen Nicolas
Ferry, kallad "Bébé", 89 cm., och engelsmannen Jeffery
Hudson, 103 cm. De dvärgar, som icke lidit sjukliga
förändringar, hafva en välbildad och proportionerlig
kropp, men hufvudet är relativt stort, stundom så
stort, att hela figuren däraf vanställes. Ibland
händer äfven, att kroppen är vanskaplig af sjukdom
(rakitis), rygg och lemmar krokiga, de senare
onaturligt tjocka eller spensliga. Om hjärnan
(hufvudet) är liten, felslår intelligensen; eljest
är denna af vanligt mått. Dvärgar äro lifliga och
rörliga, men tröttna lätt. Den ofta hos dem iakttagna
vresigheten och elakheten torde i de flesta fall
varit en följd af de begabberier, för hvilka de
ständigt utsatts, helst då de, såsom tidtals varit
modernt, underhållits till furstars och förnämas
nöje (hofdvärgar, se Hofnarr). Bébé dog vid 22
års ålder, och de fleste dvärgar tyckas hafva dött
tidigt; men Hilany Agybe, Borwilaski och Hudson
blefvo gamla, den sistnämnde 63 år. Om orsaken
till dvärgbildningen känner man ingenting. Man har
förmodat, att dvärgväxten skulle stå i sammanhang
med ett bortfall af sköldkörtelns sekretion. Dvärgar
födas ofta jämte syskon af vanlig storlek samt af
fullt utbildade föräldrar. Enligt hvad de flesta
iakttagelser utvisa grundlägges dvärgväxten redan
under fosterlifvet. Bébé, som likväl kom för tidigt
till världen, var vid sin födelse omkr. 20 cm. och
vägde icke fullt 0,43 kg.

I etnografisk mening betraktar man som dvärgfolk
hvarje ras, hvars manliga individer i höjd ej nå
öfver 145 cm. I äldre tider talade man (Homeros)
om pygméernas folk, som bodde vid världshafvet och
hvarje vår hade att kämpa med de där på stranden
landstigande tranorna. Af senare författare (Herodotos
och Aristoteles) förlades deras vistelseort än
till det solstekta Etiopien (Abessinien), än till
det isiga Tule. Dessa berättares skildringar af
tumshöga människor får man visserligen betrakta som
öfverdrifter, men i allmänhet tyckas de folk, som
bo kring den norra polarbassängen, vara småväxta
(lapparna äro t. ex. vid pass 1,5 m. höga), och
däruti finnes möjligen en antydan till grunden för
sagan om Tules pygméer. Denna allmänna litenhet
hos polarfolken — liksom vissa i polartrakterna
förekommande växters litenhet — låg det nära till
hands att härleda från klimatets hårdhet, från
mörkret och från torftig näring, helst som litenheten
visar sig förenad med en särdeles svag och spenslig
kroppsbildning i öfrigt och en egendomlig vissenhet,
som utmärker i svält och mörker uppfödda individer
af alla folkraser. Att det likväl är rasegenheten,
som utgör den rätta förklaringsgrunden, antydes dock
af åtskilliga i Afrika gjorde upptäckter. Därstädes ha
Harris i Abessinien (Herodotos’ dvärgland), Du Chaillu
i Asjango, vid västkusten, De Brazza nära därintill,
vid Ogove, och Schweinfurth s. om egyptiska Sudan,
i Monbuttu-landet, funnit folkstammar, som enligt
beskrifning äro hvarandra mycket lika samt utmärka
sig genom egendomliga ansiktsdrag och habitus och
hvilkas medlemmar hafva en kroppshöjd i allmänhet
mindre än 1,5 m. (se Acka). Då nu enligt åtskilliga
berättelser dylika folk förekomma på hela sträckan
från öst- till västkusten, tvärs öfver den ekvatoriala
delen af Afrika, torde man kunna sluta till, att
de omtalade och de sedda utgöra spridda rester af
en småväxt folkstam. Enär dessutom en sådan länge
känd folkstam, buschmännen (se d. o.), finnes samlad
eller spridd öfver södra Afrikas högslätter och då
detta folk företer en omisskännelig kroppslig likhet
med det i mellersta Afrika funna småfolket, har man
(Mantegazza) ansett dem alla tillhöra en och samma
stam. Liknande dvärgraser har man träffat äfven
i öfriga världsdelar, i Asien bl. a. de småväxta
negritierna. De Quatrefages betraktar södra Asien
som dessas urhem och menar, att de ursprungligen
därifrån spridt sig till Melanesien och Afrika. Denna
negritotyp, på olika sätt förändrad, är ännu
representerad af de s. k. minkopi på Andamanerna,
aeta l. ita på Filippinerna, karon på Nya Guinea och
af flera dvärgstammar på Malakkahalfön. Dit torde ock,
ehuru de blifvit mycket förändrade genom blandning
med storvuxna raser, kunna hänföras vedderna på
Ceylon, kurumba i Nilgiribergen samt åtskilliga
dravidastammar. Kinesiska urkunder tala om nigritier i
Schan-tung, hvilka därifrån utbredt sig till Japan,
hvarest tidigt omtalas kohito eller dvärgar, de
nuv. ainoernas förelöpare eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0607.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free