Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ecuador ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörande dikternas ursprungliga hemvist. Visserligen äro
alla ense om, att de diktats i Norge och dess kolonier
västerut, men huruvida lejonparten tillkommit i Norge
eller på Island eller i de nordiska nybyggena på
de brittiska öarna, därom äro meningarna alltjämt
mycket delade. För en dikt (Atlamal) står i alla
händelser fast, att den diktats på Grönland,
och möjligen förskrifver sig ännu en eller annan
dikt därifrån. Sångerna indelas vanligen i guda-
och hjältesånger. Af det förra slaget må i främsta
rummet nämnas Voluspa, en dunkel, men högstämd dikt,
som i stora drag skildrar hela världsutvecklingen
från början till slut, vidare Vaftrudnismal, Odens
visdomstäflan med jätten Vaftrudner, Skirnismal,
om Frejs frieri till jättemön Gerd, Trymskvida
l. Hammarhämtningen, en öfverlägset humoristisk
skildring af hur Tor tack vare Lokes list återfår sin
stulna hammare, och Loketrätan l. Ägirs gästabud,
Lokes träta med gudarna vid ett gästabud hos
Ägir. Till gudasångerna plägar äfven räknas Havamal
(d. v. s. den höges sång), en gnomisk dikt, som kan
sägas innehålla de gamles sedelära, äfvensom de från
andra än hufvudhandskriften hämtade Rigstula
och Hyndluljod, dikter af genealogiskt
innehåll, skildrande människosläktets förgrening
i olika stånd o. s. v. — Hjältesångerna börja med
ett ensamt stående kväde om den konstfärdige Volund,
hvarefter följa tre sånger, som tillhöra sagokretsen
om Helge. Alla de öfriga hjältesångerna besjunga
volsungars och gjukungars öden. Hufvudpersonen i dessa
skildringar är hjälten Sigurd Fafnesbane. — Såsom ett
bihang till eddakvädena upptagas vanligen ur yngre
handskrifter Solsången (isl. Sólarljóð), en ädelt
hållen, kristlig uppbyggelsedikt från omkr. 1200,
till innehållet nära anslutande sig till den under
medeltiden så vanliga visionslitteraturen, samt den
märkvärdiga Grottesången, som behandlar folksagan
om kvarnen, som mal på hafvets botten. Med samma
eller större rätt kunna emellertid äfven hit föras
åtskilliga i de prosaiska hjältesagorna inströdda
dikter (utg. i en samling under titeln "Eddica
minora" af A. Heusler och W. Ranisch 1903). Den
poetiska eddan utgafs för första gången i sin
helhet 1787—1828 af Arnemagneanska kommissionen i
Köpenhamn, till hvars text åtskilliga äldre upplagor
ansluta sig. Den första strängt kritiska och ännu
i det hela bästa upplagan utgafs 1867 af S. Bugge
(ehuru denna naturligtvis i exakt återgifvande
af originalet öfverträffas af L. Wimmers och
F. Jónssons fototypiska upplaga 1891). Goda, den
nyaste forskningen upptagande upplagor äro utgifna
af B. Sijmons 1888—1906 och (K. Hildebrand och)
H. Gering 1904; en diger kommentar af F. Detter och
R. Heinzel 1903, fullständig ordbok af H. Gering 1903
(mindre handordbok i 2:a uppl. 1896). Till svenska
äro sångerna öfverflyttade af A. A. Afzelius 1818,
P. A. Gödecke 1877 (2:a uppl. 1881), F. Sander
1893 (illustrerad) och bäst (men endast i urval) af
K. Ljungstedt 1904 (jfr ock samme författares "Eddan"
1898, en populär redogörelse för innehållet). Bland
utländska öfversättningar må nämnas: den norska
af A. Gjessing 1899, den danska af K. Gjellerup
(blott gudasångerna) 1895 (illustr.) samt den tyska
af H. Gering 1892 (väl bäst af alla öfver hufvud).
2. Yngre eddan är en lärd poetik, som afser att
meddela skaldekonstens utöfvare nödig kännedom såväl
om de gamla myterna och de därpå grundade samt i
fornskandisk poesi mycket använda omskrifningarna
(s. k. kenningar) som ock om de olika versslagen. Den
mytiska afdelningen af skriften inledes med
Gylfaginning, som under form af ett samtal,
hvari konung Gylfe är en af deltagarna, meddelar
en öfversikt af den gamla gudaläran. Därefter följa
Brages samtal (isl. Bragaræður), Brages berättelser
om åtskilliga myter, bl. a. myten om skaldekonstens
upphof, och därigenom vinnes en öfvergång till
Skaldskaparmal, framställningen af skaldernas
uttryck och omskrifningar, samt till den i form af
en kommentar till Snorres konstrika lofkväde Hattatal
uppställda Hattalykill eller versarternas uppräkning
och förklaring. Att Snorre Sturlasson själf författat
åtminstone väsentliga delar af denna bok och i en
samling inneslutit det hela, synes otvifvelaktigt
och styrkes af utsagor från gamla tider. Till den
prosaiska eddan äro i handskrifterna vanligen såsom
bihang fogade några, delvis ytterst förtjänstfulla,
grammatiska afhandlingar af olika författare. Denna
edda utgafs först af P. J. Resenius i Köpenhamn
1665, sedan bäst i 3 band 1848, 1852, 1880—87 af
Arnemagneanska kommissionen i Köpenhamn; handupplaga
af F. Jónsson 1900. De grammatiska afhandlingarna
utgåfvos särskildt af Samfund til udgivelse af gammel
nordisk literatur 1884—86. En svensk öfversättning af
den prosaiska eddan utgafs 1819 af A. J. Cnattingius.
Th. W. (Ad. N—n.)
Edda (annan form för Eda), sjöv. Se Bakström.
Ed-Debaïa. Se Dráa.
Ed-Deir (Ed-Der). Se Deir 1.
Eddelien, Matthias Heinrich Elias, dansk målare,
f. 1803 i Greifswald, d. 1852, genomgick
konstakademien i Köpenhamn, fick 1839 dess
stora resestipendium och blef 1844 agré vid
densamma. Utsmyckningen af Kristian IV:s kapell
i Roskilde domkyrka — hvilket arbete vittnar om
hans fina färgsinne — var E:s förnämsta verk. Han
fullbordade likväl ej mer än de öfre väggpartierna
och hvalfvet — efter E:s död blef kapellets dekorativa
målning utförd af Marstrand.
Ph. W.*
Edder, flod. Se Eder.
Ed-Djof. Se Djof.
Ed-Dome. Se Duma.
Ed-Dráa. Se Dráa.
Eddy [e’di], mrs Mary Baker E., grundläggarinnan af
Christian-science-rörelsen. Se Christian science.
Eddystone [e’distən; af eng. eddy, hvirfvel, motström,
och stone, sten], klippref i Engelska kanalen, 22
km. s. v. om Plymouth. Eddystonegrunden bestå af
flera ref och klippor, som vid vanligt högvatten
befinna sig under vattenytan.
Det på den största af Eddystoneklipporna,
"Northwestrock" l. "Eddystoneklippan", först byggda
fyrtornet uppfördes af Henry Winstanley 1696—98 och
hade en mycket bisarr form (dess öfversta del liknade
mera en kinesisk pagod än en fyr). 1703 blef detta
torn kullslaget af en storm (hvarvid flera personer
omkommo), och 1706—09 byggde John Rudyerd ett nytt, af
trä, liksom det förra. Sedan denna fyr 1755 förstörts
genom vådeld, byggdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
