Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edgärdsman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3. Johan Gustaf E., syssling till E. 1, läkare,
f. 9 okt. 1849 i Åmål, blef student i Uppsala
1871, med. kandidat därstädes 1876, med. licentiat
vid Karolinska institutet 1879 och med. doktor i
Uppsala 1881, sedan han vid Karolinska institutet
försvarat afhandlingen Bidrag till läran om
temperaturförhållandena i periferiska organ
(1880). Såsom laborator i fysiologi tjänstgjorde
han 1877 i Uppsala och åren 1879—80 i Stockholm;
han förordnades 1884 till docent i medicin vid
Karolinska institutet samt utnämndes 1888 till
e. o. professor i samma ämne därstädes. Bland
hans skrifter märkas Iris’ rörelsemekanism hos
grodan I, II (i "Upsala läkareför:s förh.",
1876, 1878), Den elektriska undersökningen af
musklerna och de motoriska nerverna (1884), Om den
primära progressiva myopatin (i "Nord. med. ark",
1887), Kardiografiska och sfygmografiska studier
(därsammast., 1888), Amusie (musikalische aphasie),
i "Deutsche zeitschr. f. nervenheilkunde" (1895),
Inledning till Sv. läkarsällskapets diskussioner om
Kolerans behandling (i sällskapets "Handl.", 1892)
och om Lungtuberkulosens botlighet (därsammast.,
1896) samt Om lungtuberkulosens utbredning, botlighet
och bekämpande (föredrag i Hälsovårdsföreningen,
s. å.), Kliniska studier öfver arterioskleros (1897,
på tyska "Die arteriosklerose, klinische studien",
1898) samt Läkemedlens användning och dosering
(tillsammans med S. Jolin, 1893; 3:e uppl. 1902).
R. T—dt.
Edgärdsman, jur. Skall en dom varda rättvis,
måste domaren utgå från en riktig uppfattning
af de faktiska omständigheter, af hvilka målets
utgång beror. En sådan utredning af det faktiska
sammanhanget åstadkommes i våra dagars rättegång genom
bevisförfarandet, hvilket afser att gifva domaren
objektiva grunder för bildandet af en själfständig
öfvertygelse. Utan sådana grunder antager domaren
ingenting såsom sant och bevisadt.
Annorlunda var förhållandet i den äldsta germanska
och skandinaviska processen. Där dömde folket själft,
samladt till ting, och inför hela menigheten kunde
ett sådant bevisförfarande, som förutsätter en
uppmärksam pröfning af de minsta omständigheter, icke
användas. Icke desto mindre måste man sörja för, att
den dom, som gafs, stödde sig på sanning och rättvisa,
och detta ansåg man sig göra genom att låta sakens
utgång vara beroende af vissa prof, så beskaffade, att
man kunde antaga, att blott den, som hade sanningen på
sin sida, skulle mäkta att fullgöra dem. Bevismedlen
voro sålunda af formell art och gåfvo icke domaren
någon själfständig öfvertygelse i saken. De prof,
hvilka för ändamålet användes, inneburo ett vädjande
till gudomen. Så ordalierna under en äldre tid, edgång
under en senare. Att med ed bekräfta sanningen af en
utsago tillkom den af parterna, som egde vitsordet —
i allmänhet svaranden. Sedan eden var aflagd, gällde
utsagan såsom sann och bevisad. Men som vinsten af en
mened kunde besegra den fruktan för gudarnas hämnd,
hvilken utgjorde borgen för edens trovärdighet,
ansåg man sig i viktigare fall icke kunna åtnöjas
ensamt med partens ed, utan man fordrade, att denna
skulle bekräftas af andra trovärdiga personer,
hvilkas antal ökades i förhållande till målets
vikt. Dessa medsvärjande kallade man edgärdsmän
(lat. conjuratores). Edgärdsmännen hade icke samma
betydelse som vittnena i nutidens rättegång. De redogjorde
icke för hvad de visste i saken: de aflade endast en
kategorisk försäkran om riktigheten af partens ed, att
han "sor reen ok eig meen". Genom de kvalifikationer
man fordrade af edgärdsmannen och genom det straff,
som träffade honom, om eden fanns osann, sökte man
trygghet mot lättsinne och falskhet, likasom man äfven
sörjde för, att edgärdsmannen skulle vara i tillfälle
att för egen del bilda sig en verklig öfvertygelse
i saken. Användandet af parts ed, bekräftad af
edgärdsmän, var emellertid åtminstone under den senare
medeltiden, inskränkt till bestämda i lag angifna
fall, såsom i brottmål af den tilltalade, då han
icke gripits på bar gärning, i skuldfordringsmål af
svaranden, då han ville bestrida skuldens tillkomst,
men icke då han invände att den betalts o. s. v. Det
vanliga antalet edgärdsmän var tolf (tylftared), och
det högsta antalet i Sveriges rätt var 156 (tretton
tolfter). Med den gamla rättegångsförfattningens
försvinnande fick bevisförfarandet till uppgift
att bereda domaren medel att själf bilda sig en
öfvertygelse i saken, och för detta ändamål var
en naken försäkran, sådan som edgärdsmännens, af
ringa värde. Domaren måste fordra en redogörelse för
egna iakttagelser; i stället för edgärdsmän kommo
vittnen. Oaktadt edgärdsmannainstitutet sålunda
förlorat sin rot, fortlefde det in i det 17:e
årh. och blef först 1695 uttryckligen upphäfdt.
I. Afz.
Edhem är namnet på Edåsa och Ljunghems gemensamma
kyrka (jfr Edåsa).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
