- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1369-1370

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edinburgh ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

strålade i de målade fönstren i hvarje kyrka längs
Englands östra kust, och ett kloster, Bury S:t
Edmunds, upprättades på den plats, där hans hufvud
enligt en sägen skulle hafva påträffats.

2. E. I, konung i Mercia och Wessex, konung Edvard
den äldres son, f. omkr. 922, kom 940 på tronen efter
sin broder Ethelstan. Han måste afträda ett stycke
af sitt land till Northumbrias upproriske invånare
och de med dem förbundne danskarna, men återtog det
sedermera och underkufvade dessutom 945 riket Cumbria
(se d. o.). S. å. gjorde han Dunstan till abbot af
Glastonbury och sin förtrogne rådgifvare. E.
mördades 26 maj 946 i Gloucester af en fredlös.

3. E. II Järnsida (eng. Ironside), Ethelreds son,
f. omkr. 981, utropades i april 1016 efter faderns död
af Londons borgare till konung, medan rikets förnämste
män samtidigt i Southampton hyllade Knut den store.
E. blef erkänd som konung äfven i Wessex och upptog
till en början med framgång striden om kronan med
Knut, hvilken han besegrade vid Pen i Somerset och
tvang att upphäfva Londons belägring. Till sist
blef han dock fullständigt besegrad vid Assandun
(antingen Ashdown eller Ashington i Essex) 10 okt.
1016, ingick därefter förlikning med sin besegrare
och fick som konungarike behålla landet s. om Thames
jämte Östangeln och Essex, hvarvid troligen äfven
bestämdes, att den öfverlefvande skulle erhålla
hela riket. E. dog redan 30 nov. s. å. "Järnsida"
kallades han för sitt mod och sin stora kroppsstyrka.
(V. S—g.)

Edmund [e’dmənd], earl af Kent, engelsk prins, yngste
son till konung Edvard I, f. 1301, stod först på sin
broder Edvard II:s sida under dennes strider mot
baronerna, men slöt sig 1326 till den resning, som
störtade Edvard II från tronen och leddes af dennes
gemål Isabella af Frankrike samt hennes älskare
Roger Mortimer. E. tillhörde därvid de domare, som
dömde de båda Despenser (se d. o.) till döden, och
han insattes 1327 i det regentskapsråd, som skulle
föra styrelsen i Edvard III:s namn. Snart inlät
han sig emellertid, uppbragt öfver drottningens och
Mortimers öfvermod, i stämplingar med sin kusin Henry,
earl af Lancaster, i afsikt att störta Mortimer. Hans
motståndare lockade honom emellertid, genom falska
underrättelser om, att Edvard II ännu var i lifvet,
i en fälla och lät sedan döma honom till döden
som förrädare. E. afrättades 19 mars 1330; den
ovilja detta uppväckte påskyndade Mortimers fall.
V. S—g.

Edmund Gammal, pseudonym för författarinnan Eva
Andreetta Fryxell
.

Edna Lyall [lä’jəl], pseudonym för A. E. Bayly
(se d. o.).

Edom. 1. I G. T. namn på ett landskap, omfattande
största delen af ‘Araba (Wadi el-‘Araba), en
fortsättning af Jordansänkan mellan Döda hafvet
och Akabaviken af Röda hafvet, ö. om Sinaihalfön,
äfvensom, och framför allt, berglandet ö. och v. om
‘Araba. Det östra berglandet har i Wadi el-Aḥsa
en naturlig gräns i n. (mot Moab), i s. bildar
en tvär sänkning i bergen gräns mot Arabien, och
i ö. omgifves det af den syriska öknen. Bergen
utgöras dels af porfyrklippor, dels af egendomligt
färgad sandsten och mot ö. och v. därjämte af
kalkstensklippor. I berget Hor nå sandstensbergen
en höjd af 1,329 m.; de där bakom (mot ö.) liggande
kalkstensbergen uppnå en ännu större höjd, och
sandstensbergen s. om Hor hafva en höjd af öfver
1,800 m. E. genomskäres från ö. till v. af flera
dalklyftor med ofta nästan lodräta väggar, och deras
vattendrag utmynna således i ‘Araba, dels n., dels
s. om dess högsta punkt (se nedan). Den af nutida
resande mest besökta platsen i denna del af E. är
den genom sina storartade ruiner intressanta,
fordom viktiga handelsstaden Petra (se d. o.),
belägen i en af lodräta klippväggar omgifven dal,
Wadi Musa (Mosedalen), där, enligt muhammedansk tro,
Mose framkallade vatten med sin staf ur klippan
(grek. petra). I detta landskap kunde edomiterna
"bygga sina nästen så högt som örnen" (Obadja
v. 4), men äfven odla både säd och vin (4 Mos. 20: 14
ff.). Denna del af E. heter nu i s. Djebel
Esch-Scherah, i n. Djibal. — ‘Araba, som har en
längd af 160 km., är mestadels en af sandhöjder och
stenar uppfylld öken. Ett litet stycke n. om dess
högst belägna punkt (240 m. öfver Medelhafvet, Döda
hafvet ligger 394 m. under Medelhafvet) börjar en
djup graf, som under sin väg mot Döda hafvet blir allt
djupare. Den enda angenäma omväxlingen beredes af de
fåtaliga källorna vid foten af bergväggarna; i deras
närhet uppstå små oaser. Mellan Döda hafvet och ‘Araba
ligger ett sumpigt marskland, Es-Sabḥa, möjligen
till en del samma land som den forna Siddimdalen, där
Sodom, Gomorra m. fl.
städer voro belägna. — Det v. om ‘Araba liggande
berglandet har en helt annan karaktär än det östra.
Det utgöres af en stor ödslig bergöken,
som fortsätter ända till Egyptens gräns och i n. till
södra delen af Palestina. I n. och n. v. omgifves den
dystra bergplatån af några djupa dalklyftor, Wadi
Fiḳre, Wadi Madara och Wadi Marra. I s. slutar den
såsom en brant vägg, som mot ö. bildar en klipphöjd,
El-Maḳra; i s. v. ligger ett kägelformigt berg,
Djebel Araif, midt emot bergplatån. Denna högslätt,
som sluttar, ofta med tvära öfvergångar, mot ö. och
s. och f. n. innehafves af den s. k. Azazimestammen,
passar förträffligt till karakteristiken i
1 Mos. 27: 39 ff., hvilken däremot icke kan gälla
det östra berglandet. På den västra bergplatån och
i ‘Araba trifves ock en mängd vildt, passande för
jägaren Esau, såsom han skildras i 1 Mos. 25: 27 och
kap. 27. I den västra utkanten af detta berglandskap
finnas vattenrika källor, som gifva upphof till en
härlig vegetation. Den östra delen af högplatån är
genombruten af en rad dalklyftor, där den egendomligt
färgade sandstenen åter träder i dagen. I forntiden ha
dessa dalar varit odlade. F. n. undvikes hela denna
bergplatå af karavanerna, som tåga omkring den i en
båge. I gamla tider måste däremot handeln ha varit
en af edomiternas förnämsta inkomstkällor på grund af
förbindelsen med hafvet genom Elat. E:s gräns västerut
sträckte sig i äldsta tider ända till Kades (jfr 4
Mos. 20: 16), i nyare tid återfunnet af Trumbull
(i ‘Ain Kadis i Wadi Kadis). — Det här beskrifna
landskapet kallas i G. T. ej blott E. och E:s land,
utan ock Seir och Seirs land — dock synes Seir
ursprungligen ha omfattat endast den östra delen. —
Bland de i E. omtalade städerna eller områdena må
nämnas Bosra, hufvudstad i E. (troligen bevaradt i
Busera, n. om Petra), Elat (lat. Ælana, grek. Ailana,
nu Akaba) vid Elanitiska (nu Akaba-)viken i s. med det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0737.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free