Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eichhoff, Friedrich Gustaf - Eichhorn, Johann Gottfried - Eichhorn, Karl Friedrich - Eichhorn, Johann Albrecht Friedrich - Eichhorn, Kristofer (Christofer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Lyon, 1847 medlem af Franska institutet och 1855
generalinspektör öfver undervisningen i lefvande språk
vid de franska lycéerna. Bland hans arbeten må nämnas:
Parallèle des langues de l’Europe et de l’Inde (1836),
som belönades med tre hedersmedaljer,
Histoire de la langue et de la littérature des slaves (1839),
Tableau de la littérature du Nord au moyen-âge en Allemagne et en Angleterre, en Scandinavie et en Slavonie (1852; 2:a uppl. 1857),
Études sur Ninive, Persépolis et la mythologie de l’edda (1855) och
Grammaire générale indo-européenne (1867).
I förening med Suckau utgaf E.
"Dictionnaire étymologique des racines allemandes" (1840; ny uppl. 1855).
(E. S–f.)
Eichhorn [a’jchhårn]. 1. Johann Gottfried E.,
tysk orientalist, litteraturhistoriker och teolog,
f. 1752 i Dörrenzimmern (furstendömet
Hohenlohe-Oehringen), d. 1827, utnämndes 1775 till
professor i orientaliska språk i Jena och 1788 i
Göttingen samt blef 1813 en af direktörerna i
vetenskapssocieteten i sistnämnda stad och 1819
geheimejustitieråd. Från 1812 ledde han utgifvandet af
"Göttingische gelehrte anzeigen".
Bland hans utgifna skrifter må nämnas:
Einleitung ins alte testament (1780–83; 4:e uppl. 1820–24),
Einleitung in das neue testament (1804–12; 2:a uppl. 1820–27),
Allgemeine geschichte der kultur und literatur des neuern Europa (1796–99; ej fullbordadt),
Die französische revolution in einer geschichtlichen übersicht (1797),
Weltgeschichte (1799–1814; 3:e uppl. 1817; "Nya allmänna historien till freden i Paris år 1815", 1830),
Geschichte der literatur von ihrem ursprunge bis auf die neuesten zeiten (1805–13) och
Geschichte des 19:ten jahrhunderts (1817) m. fl.
E. utgaf dessutom
"Repertorium für biblische und morgenländische literatur" (1777–86) och
"Allgemeine bibliothek der biblischen literatur" (1787–1803). –
Jfr Bibelkritik, sp. 234–235.
(E. S–e.)
2. Karl Friedrich E., den föregåendes son,
tysk rättslärd, f. 1781, d. 1854, blef juris professor
i Frankfurt a. O. 1805, i Berlin 1811, i Göttingen
1817 och för andra gången i Berlin 1832. 1833
blef han öfvertribunal- och legationsråd, 1838 medlem
af preussiska statsrådet och 1843 medlem af
öfvercensurdomstolen. 1847 tog han afsked från statens
tjänst. Jämte Savigny började E. inom rättshistorien
tillämpa samma historisk-filologiska metod, som
Niebuhr genomförde i sin romerska historia; han räknas
därför bland ledarna af den historiska skolan inom
tysk rättsvetenskap. Skrifter:
Deutsche staats- und rechtsgeschichte (1808–23; 5:e uppl. 1843–44),
Einleitung in das deutsche privatrecht etc. (1824; 5:e uppl. 1845),
Grundsätze des kirchenrechts der katholischen und evangelischen religionsparthei in Deutschland (1831–33) och
sorgespelet Chriemhildens rache (1824) m. fl.
E. var jämte Savigny och Göschen grundläggare af
"Zeitschrift für geschichtliche rechtswissenschaft".
Se v. Schulte, "K. Fr. E. Sein leben und wirken nach seinen aufzeichnungen, briefen etc." (1884).
3. Johann Albrecht Friedrich E., den
förres kusin, preussisk statsman, f. 1779 i Werthheim,
d. 1856 i Berlin, blef 1810 preussiskt
kammarrättsråd och ungefär samtidigt syndikus vid Berlins
universitet. Han slöt sig mycket nära till den grupp
af patrioter, som arbetade för afkastande af det
franska väldet, stod i förbindelse med de bekante
frihetsmännen Dörnberg och von Schill, var i Berlin
medlem af utskottet för bildande af landtvärn
och landstorm samt deltog som frivillig i kriget
1813. S. å. insattes han af Stein till medlem af de
mot Napoleon förbundna makternas centralförvaltning
öfver de eröfrade tyska länderna och deltog därefter
i administrationen af de ockuperade franska
provinserna. 1815 inträdde han som legationsråd
i utrikesministeriet, där han 1831 förordnades
till direktor. På sistnämnda plats inlade han stor
förtjänst om bildandet af tyska tullföreningen. 1840
blef E. chef för kultusministeriet. Såsom sådan
var han föga lycklig i ordnandet af den evangeliska
kyrkans ställning till staten och fick rykte om sig
att vara en politisk och kyrklig reaktionär. E. afgick
i följd af marsoroligheterna 1848.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
