Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 537-538 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engel, Johan Karl Ludvig - Engel, Karl - Engel, Ernst - Engel, Gustav Eduard - Engel, Georg - Engelberg - Engelbert I, den helige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

palats. Äfven till ett annat kejserl. palats
uppgjorde han ritningar; de blefvo dock ej utförda
och äro nu försvunna. 1824 hade han blifvit
utnämnd till intendent för de allmänna byggnaderna
i Finland, och som sådan lämnade han ritningar
till kyrkor, herrgårdar m. m. Han uppförde vidare
Universitetshuset (ritningarna 1828, huset invigdes
1832) och Astronomiska observatoriet (färdigt
1832) samt Universitetsbiblioteket (1836), verk
af framstående skönhet, parad med en beundransvärd
enkelhet i proportionerna. Hans förnämsta arbete var
emellertid planen till den nya lutherska kyrkan,
Nikolai-kyrkan. De första försöksritningarna
uppgjordes 1818, grunden lades 1830, men E. afled,
utan att ha fått se kyrkan färdig. I stället hade han
måst se planen till denna storartade byggnad i många
afseenden förändrad, så att kyrkan i sin nuvarande
form knappast mera kan sägas vara hans verk. Den
invigdes 1852. - E. var den, som gaf det moderna
Helsingfors dess monumentala karaktär. Han hade en
stor förmåga att med relativt små mått nå en storartad
verkan. Att hans betydelse ej blef hvad den bort
och kunnat blifva har sin orsak i de förhållanden,
under hvilka han verkade. Han stod tämligen ensam,
den samverkan af de olika konstarterna, som hans
uppslag förutsatte, uteblef, eller också realiserades
hans planer helt handtverksmässigt af utländska
konstnärer. E. målade äfven i akvarell och tempera.
(G-g N.)

Engel, Karl, tysk-engelsk musikhistoriker,
f. 1818 nära Hannover, d. 1882 i London, flyttade
1846 till England, där han utvecklade en rik
skriftställarverksamhet och småningom erkändes
såsom auktoritet i musikinstrumentens historia och
de utomeuropeiska folkens musik. Hans förnämsta
arbeten äro The music of the most ancient nations
(1864; 2:a uppl. 1870), Musical instruments of
all countries (1869), A descriptive catalogue of
the musical instruments in the South Kensington
museum (1874; ny uppl. 1875), Musical myths
and facts (1876) och Researches into the
early history of the violin family (1883)
A. L.*


Engel, Ernst, en af Tysklands mest framstående
statistiker, f. 16 mars 1821 i Dresden, d. 8 dec. 1896
i Radebeul vid Dresden, studerade bergsvetenskap i
Freiberg och Paris och blef 1850 föreståndare för
den nyupprättade statistiska byrån i Dresden. 1858
lämnade han denna syssla och grundlade då i nämnda
stad ett hypoteksförsäkringsbolag, genom hvilket han
gaf ett nytt uppslag i försäkringsväsendet. 1860-82
var han direktör för statistiska byrån i Berlin. 1862
inrättade han ett med denna byrå förenadt statistiskt
seminarium, hvilket sedermera tjänade till mönster
för åtskilliga dylika anstalter inom och utom
Tyskland. Under hans ledning utgåfvos bl. a. sedan
1860 "Zeitschrift des statistischen bureaus", hvilken
innehåller en stor mängd af uppsatser af E., från 1861
"Preussische statistik", 1863-76 "Jahrbuch für die
amtliche statistik des preussischen staates",
hvarjämte må nämnas den för tyska journalistiken
afsedda "Statistische korrespondenz", från 1875. Bland
andra hans skrifter ha äfven utom fackkretsar väckt
uppmärksamhet Die verluste der deutschen armeen an
offizieren und mannschaften im kriege 1870-71, Der
preis der arbeit (1872), Die moderne wohnungsnot
(1873), Das zeitalter des dampfes (1879), Der
wert des menschen (1883) och Die lebenskosten
belgischer arbeiterfamilien früher und jetzt (1895).
(K. S.)

Engel, Gustav Eduard, tysk skriftställare och
sånglärare, f. 1823 i Königsberg, d. 1895 i Berlin,
blef 1862 sånglärare vid Kullaks Neue akademie der
tonkunst i Berlin och 1874 professor vid musikaliska
högskolan därstädes. Han skref Sängerbrevier (1860),
Die vokaltheorie von Helmholtz und die kopfstimme
(1867), Das mathematische harmonium (1881), Ästhetik
der tonkunst (1884), ett af de bästa arbeten i
sitt slag, m. m. E. var en ansedd musikkritiker.
A. L.*

Engel, Georg, tysk författare, f. 1866 i Greifswald,
var en kortare tid sysselsatt inom handelsyrket,
studerade sedan vid universitetet i Berlin och har
sedan 1890 egnat sig åt journalistisk och vitter
författarverksamhet. E. har bl. a. skrifvit romanerna
Ahnen und enkel (1892), Des nächsten weib (1893),
Das hungerdorf (s. å.), Zauberin Circe (1894), Die
last (1898), Die furcht vor dem weibe (1899) och
Hann Klüth, der philosoph (1905; 8:e uppl. 1906)
samt i dramatisk form Der hexenkessel (1894),
lustspelet Die keusche Susanne (1896), Abschied
(1897), Sturmglocken (1900), lustspelet Der ausflug
ins sittliche (s. å.), Über den wassern (1901), hans
mest betydande verk, Im hafen (1905) och komedien
Die hochzeit von Poël (1906). E. tillhör de moderne
hembygdsförfattarna; scenen förlägger han gärna till
Pommern och marsklandet. R-n B.

Engelberg, benediktinkloster och alpkurort i
schweiziska kantonen Unterwalden, 1,023 m. ö. h.,
rundt omkring omgifvet af höga berg och genomflutet
af Engelberger Aa. 1,966 inv. (1900). Engelbergdalen
ligger vid foten af Spannörter och Titlis och står
genom Surenenpasset i förbindelse med Uri och genom
Jochpasset med Berner-Oberland. Klostret, som ända
till 1798 egde suveränitet, har en vacker kyrka och en
uppfostringsanstalt samt bedrifver ostfabrikation. En
elektrisk bana förenar sedan 1898 dalen med
Stansstad vid Vierwaldstättersjön. 1899 öppnades
i E. en vatten- och luftkuranstalt, som numera är
mycket besökt, mest af anemiska, rekonvalescenter
o. a. Säsong från början af maj till slutet af sept.
J. F. N. Ln.

Engelbert I, den helige, kurfurste af Köln, f. 1185,
blef redan 1199 domprost samt 1216 ärkebiskop af
Köln. Då kejsar Fredrik II drog till Italien, 1220,
förordnade han E. till riksföreståndare och sin son
Henriks uppfostrare. På en släktings anstiftan blef
E. förrädiskt öfverfallen och mördad i en hålväg
vid Gevelsberg, 7 nov. 1225. E. var en af sin tids
kraftfullaste furstar. Det var han, som ursprungligen
fattade beslutet om den gamla romanska katedralens
ersättande med en nybyggd kyrka (den först 1248
påbörjade Köln-domen). Sedan 1600-talet hedras han,
ehuru ej personligen kanoniserad, i stiftet Köln som
helgon. Jfr Ficker,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>