- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
695-696

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epidemisjukhuset i Stockholm - Epidemisk - Epidemisk hjärnfeber - Epidendrum - Epidermis - Epidermisfjäll - Epididymis - Epidiorit - Epidiorit - Epidosit - Epidot - Epidotgruppen - Epifaneia - Epifanes - Epifanes - Epifani - Epifyller - Epifys - Epifyter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sjukvården bestrides af en öfverläkare, som tillika
är sjukhusets direktör, en underläkare och en
amanuens. Dessutom är vid sjukhuset anställd en i
öronsjukdomar speciellt utbildad läkare. Vid tider med
ökadt patientantal anställas extra läkare. Sjukhusets
styrelse är Stockholms hälsovårdsnämnd. Se en
utförlig beskrifning öfver epidemisjukhuset af
d:r Thure Hellström, i "Bihang till Stockholms
hälsovårdsnämnds årsberättelse 1901" (1902).
Th. H-m.

Epidemisk, som har karaktären af epidemi; som utbreder
sig likt en farsot. Se vidare Endemi och Epidemi.

Epidemisk hjärnfeber. Se Hjärnsjukdomar.

Epidendrum, bot. Se Orchidaceæ.

Epidermis (af grek. epi, utanpå, och derma,
hud). 1. Anat., det yttersta cellulära lagret af
huden. Se Epitel och Hud.

2. Bot. Se Hudväfnad.

Epidermisfjäll, histol. Se Epitel.

Epididymis (grek. epi, jämte, och lat. didymis,
testikel), bitestikel. Se Testikel. - Epididymitis, inflammation i bitestikeln. Se Gonorre.

Epidiorit, petrogr., en blekgrön dioritvarietet,
som enligt Gumbel karakteriseras därigenom,
att i densamma hornbländet är trådigt utbildadt och
att den, jämte plagioklas, innehåller en kloritisk
beståndsdel och något augit. Den förekommer
hufvudsakligen i Fichtelgebirge, men har blifvit
anträffad äfven i Sverige, t. ex. vid Gökum i Uppland.
E. E.

Epidosit, Kvartsepidotsten, geol., en af
hufvudsakligen epidot jämte merendels kvarts bestående
bergart, egentligen uppkommen genom omvandling af
augit- och hornbländeförande bergarter, t. ex. diabas,
augitporfyr, diorit m. fl. E. E.

Epidot Hauy (Pistazit), miner., ett mineral,
utbildadt såsom praktfullt sköna, monosymmetriska
kristaller eller såsom trådiga till täta aggregat i
pseudomorfoser efter fältspater, augit, hornblände,
biotit, granat o. s. v. Kristallerna äro ofta utdragna
efter symmetriaxeln (= på tvärs); genomgångsytorna
äro starkt glänsande, färgen pistaciegrön,
siskgrön, grågrön, sällan röd (s. k. thulit)
eller svartgrön. Den kemiska sammansättningen
motsvarar en blandning af H2O,4CaO,3Al2O3,6SiO2
Och H2O,4CaO, 3Fe2O3, 6SiO2. För blåsröret
smälter epidoten i kanterna under kokning till
en mörkbrun, blomkålsliknande, stundom magnetisk
massa. Epidot förekommer såsom kristaller på gångar
och klyftor i metamorfoserade granit-, gabbro- och
diabasbergarter (Untersulzbachthal, Hasli, Zermatt,
Oisans, Achmatovsk, Arendal), i Sverige vid de
flesta af våra gruffält (Norberg, Pärsberg, Långban,
Gellivare o. s. v.) samt såsom omvandlingsprodukter
i de s. k. grönstenarna. De gamles "porfido verde"
har sin gröna färg af sekundär epidot. Den i kalkspat
inneslutna epidoten vid Achmatovsk kallas stundom
för bucklandit. A. Hng.

Epidotgruppen, miner., i monoklina, efter
symmetriaxeln (= på tvärs) utdragna, kristaller
utbildade mineral af sammansättningen HCa2 (AlFeMn)3
Si3 O13. Hit höra epidot, zoizit, klinozoisit,
piemontit, ortit, bucklandit, vesuvian,
prehnit, axinit.

Epifaneia (lat. Epiphania l. Epiphanea), fordom namn
på staden Hama i Syrien.

Epifanes (grek. *Em(pavrjs, "den lysande"), tillnamn
för Antiochos IV af Syrien och
Ptolemaios V af Egypten.

Epifanes (grek. <i>aEm<pavtfsf</i> lat. Epiphanes), gnostiker
i 2:a årh. och son af Karpokrates, hvars läror han
mäktigt bidrog att sprida. I sin bok om Rättvisan
betonade han motsatsen mellan den gudomliga rättvisan,
som bestämt alla naturens gåfvor i lika mån för alla
människor, och de mänskliga lagarna, som infört en
skillnad mellan "mitt och ditt" samt därigenom främjat
själfviskhet, afund och alla onda lidelser. E. yrkar
därför den längst gående kommunism, både egendoms- och
kvinnogemensamhet. E. dog vid sjutton års ålder och
apoteoserades måhända af sin fader som en mellangud
vid sidan af Jesus, Pythagoras, Platon m. fl. Den
gamla berättelsen, att han efter sin död af invånarna
på Kefalonia dyrkades såsom en gud, torde dock
möjligen bero på en förväxling med en mångud. Af några
forskare har t. o. m. hans existens satts i fråga. Se
Lichtenhahn, "Die offenbarung im gnosticismus"
(1901). - Epifanianer, anhängare af E:s lära.

Epifani. Se Epiphania.

Epifyller (af grek. epi, på, och fyllon, blad),
bot., sådana växter, som lefva på bladen af andra
växter, utan att, liksom parasiterna, taga sin näring
från värdplantan. De utgöras af alger, lafvar,
svampar och mossor. De förekomma hufvudsakligast
i de tropiska skogarna, i synnerhet regnskogarna,
och lefva där allmänt på blad hos åtskilliga träd
och buskar. En hos oss vanlig epifyll är en encellig
grönalg, Pleurococcus vulgaris, som ofta täcker äldre
granbarr med en tjock grön skorpa. Till de epifylla
svamparna hör t. ex. sotdaggen, Fumago (se d. o.).
H. Hn. G. L-m.

Epifys (af grek. epifysis, tillväxt), l.
Apofys, anat., vissa å sin yta i större eller mindre
utsträckning broskklädda delar af ben, hvilka delar
utgå ur egna förbeningspunkter - särskilda från det
öfriga benets - och hvilka sedan sammanväxa med benet,
så att de slutligen utgöra ett därmed sammanhängande
helt. Vanligen af större omfång än den öfriga delen
af det ben de tillhöra, bilda epifyserna på de
cylindriska benen yttersta betäckningen på dessas
svällda ledändar. Ofta räknar man äfven angränsande
svällda del af det egentliga hufvudstycket af benet
till epifysen. Det mellan benets båda ändar (epifyser)
belägna stycket (eller "skaftet") kallas
diafys. Jfr Benbildning. G. v. D.*

Epifyter (af grek. epi, på, och fyton, växt),
bot., sådana växter, som gro och utveckla sig på
andra växter utan att, såsom parasiterna, hämta sin
näring från värdplantan. På grund af växtplatsen
är näringsupptagandet hos de fanerogama epifyterna
förknippadt med vissa svårigheter, och särskildt äro
de utsatta för vattenbrist. Ha de icke förmågan att
såsom många mossor och lafvar under längre tid vara
alldeles hoptorkade för att vid inträffande nederbörd
åter lefva upp, äro de inskränkta till områden,
där en utpräglad torrperiod saknas. De tropiska
regnskogarna äro ständigt fuktiga, och till deras
egendomligheter hör just en rikt utvecklad fanerogam
epifytflora. Träden i den tropiska regnskogen äro ofta
från basen ända upp i kronan öfversållade med växter,
som äro fästa på stammen (se fig.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:28:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free