- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
739-740

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eratosthenes - Eratosthenes´ såll - Eraul, de - Erb, Wilhelm Heinrich - Erba-Adad - Erbach - Erbach - Erben, Karol Jaromir - Erbil - Erbin (Erbinjord) - Erbium

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ekliptikans oblikvitet, hvilken han beräknade
till 23° 51’ 20". Honom tillkommer äfven äran
att ha företagit den första gradmätningen. Enligt
denna skulle jordens omkrets vara 250,000 stadier
(45,360 km.). Inom matematiken angaf han ett sätt
för lösningen af det ryktbara deliska problemet (se
d. o.) samt en metod för bestämmande af primtalen,
kallad Eratosthenes’ såll (se d. o.). För öfrigt
utmärkte sig E. äfven såsom skald och grammatiker
samt har genom sina skrifter Geografika’ och
Chronografiai inlagt stora förtjänster om
geografien och kronologien. E:s skrifter föreligga
endast i fragment, hvilka samtliga, med undantag
af Katasterismoi, utgåfvos af G. Bernhardy 1822
under titeln Eratosthenica. "Katasterismoi" har
utgifvits flera gånger, senast af Olvieri (1897).
illustration placeholder

G. E.*

Eratosthenes’ såll (grek. koskinon), en af
Eratosthenes (se föreg, art.) uppfunnen metod att
erhålla primtalen, d. v. s. sådana tal, som ej kunna
uppdelas i hela faktorer. Metoden består däri, att
man uppskrifver de udda talen

l, 3, 5, 7, 9, 11, 13, 15, 17 o. s. v. och urskiljer
först hvart tredje tal räknadt från 3, vidare hvart
femte tal räknadt från 5, hvart sjunde tal räknadt
från 7 o. s. v. Därigenom har man liksom frånsållat
alla tal, som kunna divideras med 3, 5, 7 o. s. v.,
och de återstående äro primtal. Bland de jämna talen
finnes tydligen endast ett primtal, nämligen 2.
G. E.*

Eraul, de, markis. Se Dorregaray, A.

Erb, Wilhelm
Heinrich
, tysk läkare, f. 30 nov. 1840 i Winnweiler
(bajerska Pfalz), med. doktor 1864, blef 1880
professor och föreståndare för medicinska polikliniken
i Leipzig och är sedan 1883 professor i invärtes
medicin i Heidelberg. Hans många arbeten hänföra sig
väsentligen till nervpatologien och elektroterapien;
genom dem har han vunnit en plats bland samtidens
främste forskare på dessa områden. Större skrifter:
Handbuch der krankheiten der cerebrospinalen nerven
(2:a uppl. 1876), Handbuch der krankheiten des
rückenmarks und verlängerten marks
(2:a uppl. 1878),
Handbuch der elektrotherapie (2:a uppl. 1886).
R. T-dt.

Erba-Adad, assyrisk konung. Se Assyrien,
sp. 256.

Erbach. 1. Kretsstad i storhertigdömet Hessen,
prov. Starkenburg, vid floden Mümling. 2,787
inv. (1900). Slott, som är residens för de
mediatiserade grefvarna von E., och hvari
finnas ett rikhaltigt museum af fornsaker samt
en tafvel- och vapensamling. - 2. By i preussiska
reg.-omr. Wiesbaden, vid Rhen. 2,199 inv. (1900). Där
produceras det berömda Rhenvinet Markobrunner.

Erbach, gammal frankisk grefvesläkt, förekommer
i urkunderna redan 1148. Släkten upphöjdes 1532,
genom Eberhard v. E. (d. 1559), som utmärkt sig
i bondekriget, till riksgreflig värdighet, och
herrskapet E. blef samtidigt grefskap under Pfalz’
öfverhöghet. Släkten är nu delad i tre linjer, benämnda
efter sina residensorter E.-Fürstenau, E.-Erbach
(l. Wartenberg-Roth) och E.-Schönberg, hvars
hufvudman 1903 fick ärftlig furstetitel. Hela det
mellan de tre linjerna delade grefskapet ligger i
hessiska prov. Starkenburg och omfattar 523 kvkm. med
omkr. 33,000 inv. - Grefve Franz zu E.-Erbach,
f. 1754, d. 1823, var bekant som ifrig samlare
af böcker, mynt och fornsaker samt såsom en bland
Limes-forskningens (se Limes) tidigaste främjare. Se
List, "Franz, regierender graf zu E." (1903), samt,
om hela släkten, Simon, "Geschichte der dynasten
und grafen zu E." (1858).

Erben, Karel Jaromir, tjechisk författare,
f. 1811, d. 1870 i Prag, blef Palackys medhjälpare
i arkivforskningar, deltog i 1848 års politiska
rörelser och utnämndes 1851 till stadsarkivarie i
Prag. Såsom poet blef han mycket populär genom en
samling folkliga ballader, Kytice z povésti narodnich
(1853; 7:e uppl. 1893; balladen "Julafton" finnes
öfversatt i A. Jensens "Ur Böhmens moderna diktning",
1894), som haft stort inflytande på Neruda och den
nationella konstpoesien i det slaviska Böhmen. E:s
förnämsta litterära arbete var utgifvandet af
gammaltjechiska skrifter, däribland "Jan Hus’"
(1864-68) och "Stitnys" (1851), samt många arbeten
rörande Prags äldre historia. Dessutom utgaf han
en samling tjechiska folkvisor, Pisni narodni v
Cechách
(1842 och 1845; ny tillökad uppl. 1862-63).
A-d J.

Erbil, en namnform för staden Arbil (se d. o.).

Erbin (Erbinjord), kem. Se Erbium.

Erbium, kem., metallen i den sällsynta jordarten
erbin l. erbinjord Er2 O3. Den af
Gadolin 1794 upptäckta ytterjorden befanns 1842 af
Mosander vara en blandning af tre oxider, som han
kallade ytterjord, terbinjord och erbinjord, alla
namnen härledda af Ytterby, ett fältspatbrott nära
Vaxholm. Berlin (1860), Bahr och Bunsen (1866) samt
Cleve och Höglund (1872) kunde icke finna flera än
två olika oxider i den gamla ytterjorden. Den ena,
som af Berlin kallades erbinjord, var röd och hade
röda salter samt mycket hög molekylarvikt; den andra,
med starkare basiska egenskaper, låg molekylarvikt
och hvit färg, kallades ytterjord. Emellertid är
det att märka, att Mosanders terbinjord snarast
motsvarar den, som af Berlin och efterföljare
benämndes erbinjord. Mosanders tredje jordart,
eller hans erbinjord, kunde ej återfinnas. Däremot
hade Marc Delafontaine ständigt hållit på dess
tillvaro. 1878 anträffade Lawrence Smith, vid
undersökning af samarskit från Nord-Carolina,
en gul jordart, som han ansåg vara oxiden till
ett nytt grundämne, benämndt mosandrum, men som
kort därpå både Marignac och Delafontaine påstodo
motsvara Mosanders verkliga erbium, eller, då detta
namn blifvit användt på den röda oxidens radikal,
terbium. Utom den jordart, som sedan dess allmänt,
ehuru orätt, kallats terbinjord, uppgaf Delafontaine,
att i samarskiten skulle finnas ännu en gul oxid,
af honom kallad philippiumoxid. Vid försök att ur
den dittills såsom ett enda ämne ansedda erbinjorden
afskilja philippiumoxid, lyckades Marignac mot slutet
af 1878 visa, att erbinjorden innehöll en ny jordart
af hvit färg och med hvita salter, hvilken af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free