- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
779-780

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erigeron - Erigone - Erik - Erik Emundsson, E. Väderhatt - E. Segersäll - E. Årsäll, l. Kol - E. den helige, E. IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder
Erigeron acer.


med ett uppstoppadt fågelskinn till Paris och har sedan därifrån spridt sig öfver större delen
af Europa. Den vanligaste arten i Sverige är E. acer, gråbinka (se fig.), med hvita eller gridelina kantblommor; den förekommer på torra ställen från Skåne till Norrland. Som prydnadsväxter odlas i trädgårdarna E. speciosus från Nord-Amerika.        S. A. (G.L-m.)

Erig&#335;ne (grek. &#905;&#961;&#953;&#947;&#972;&#957;&#951;), grek. myt. 1. Dotter af Ikarios (se d. o.). - 2. Dotter af Aigisthos och Klytaimnestra samt förmäld med Orestes. Enligt en saga ville Orestes döda E. på samma gång som hennes moder, men hindrades af gudinnan Artemis, som räddade E. och gjorde henne till sin prästinna.         A. M. A.

Erik, svenska konungar. — Genom förväxling med den af Jordanes i "De origine actibusque Getarum" (omkr. 552) omtalade Gota-konungen Beric anför Prosaiska krönikan (skrifven i början af 1450-talet), "att förste konung i Götaland var hette Erik". Denna krönika följes
därefter af Ericus Olai och Olaus Petri m. fl., men ingen af dem har därefter att berätta om någon konung i Sverige med namnet E. före E. Emundsson l. Väderhatt, som lefde på 800-talet. Isländska sagor nämna däremot flera Erikar såsom regerande i Sverige före E. Emundsson, och Johannes Magnus
(d. 1544) upprättade en konungalängd, enligt hvilken E. Emundsson var den sjätte konungen i Sverige med namnet E., E. Segersäll den sjunde, E. Årsäll, såsom han kallar Stenkil, den åttonde, E. den helige den nionde o. s. v., så att den svenska historien prunkade med tretton Erikar före Gustaf Vasa. Johannes Magnis uppgift blef för framtiden bestämmande vid beräknande af Erikarnas ordningsnummer, och Gustaf Vasas son Erik lät på grund af denna konungalängd kalla sig den fjortonde. Om Erikarnas ordningsföljd fastställdes på historisk grund, blefve E. Emundsson E. I, E. Segersäll E. II, E. den helige E. III, E. Knutsson E. IV, E. Eriksson E. V, E. Magnusson E. VI, E. af Pommern E. VII och E. den fjortonde E. VIII. — Konung E. Eriksson skref sig E. III såsom den tredje konung E. af Erikska ätten.

1. E., nord. sag., konung af Ynglingaätten, Agnes son, samregent med brodern Alrek (se Ynglingaätten). Han omtalas i Ynglingatal och af Saxo.

2. E. Emundsson, E. Väderhatt, lefde i senare hälften af 800-talet; han uppgifves ha blifvit konung omkr. 850 och aflidit på 880-talet. E. låg i mångårig strid med norske konungen Harald Hårfager om besittningen af Värmland. Sitt binamn, Väderhatt, fick han, enligt Prosaiska krönikan, med anledning däraf, att han ständigt gynnades af god vind under de härfärder han företog till länderna på andra sidan Östersjön. — Saxo åter nämner såsom Erik Väderhatt en af Ragnar Lodbroks söner.

3. E. Segersäll, den föregåendes sonson och son
till konung Björn, regerade i början samfälldt med
sin broder Olof, men efter dennes död allena. Olofs
son, Styrbjörn Starke, som svingat sig upp till
höfding öfver de berömde Jomsvikingarna, återkom
med härsmakt till Svithiod för att tilltvinga
sig del i riket efter sin fader, men besegrades
af E. i slaget på Föresvallarna vid Uppsala,
sannolikt omkr. 988. Efter denna seger skall E.
ha fått tillnamnet Segersäll. E. underlade sig
Danmark och förjagade konung Sven Tveskägg därifrån
samt regerade sedermera i fred öfver både Sverige
och Danmark till sin död, som inträffade sannolikt
omkr. 994. Han skall i Danmark ha låtit döpa sig,
men sedermera återgått till asagudarnas dyrkan. E.
var gift med Sigrid Storråda och hade med henne
sonen Olof Skötkonung. — E. har dramatiskt
behandlats af J. Engström 1830.

4. E. Årsäll, l. Kol, Blot-Svens son, omtalas såsom
konung i Svea land under 1000-talets sista årtionden
(samtidigt med Inge d. ä.). Om E. känner man
knappt mer än namnet; han skall ha varit
blotman, liksom fadern, och uppgifves af en föga
tillförlitlig källa såsom fader till konung
Sverker d. ä. Namnet Årsäll tillades honom därför,
att god årsväxt rådde i landet under hans tid. —
Enligt Johannes Magnus m. fl. var E. Årsäll samme
person som Stenkil.

5. E. den helige, E. IX, var son af
en Jedvard, hvars engelska namn vittnar om den
från England utgångna missionsverksamheten inom
Sverige. Sägner, hvilkas tillförlitlighet ej kan
pröfvas, läto honom på mödernet härstamma från
äldre svenska konungar. Han valdes af uppsvearna
till konung 1150. Det är ovisst, huruvida hans rike
hela tiden sträckte sig utom Svealand; åtminstone
Östergötland hade andra konungar samtidigt. Han
omtalas som lagstiftare och namnes såsom upphofsman
särskildt till det stadgande om gift kvinnas andel i
boet, som ingått i medeltidens till vår tid bevarade
lagar. Hans vänsällhet och fromhet prisas. Af fromt
nit företog han år 1157 en korsfärd till Finland,
hvarest han som missionär kvarlämnade Uppsalabiskopen
Henrik. 18 maj 1160 föll han i nuv. Uppsala i strid
mot danske prinsen Magnus Henriksson, hvilken ansåg
sig ega arfsrätt till konungadömet. Eriks gemål
hette Kristina. Han hade fyra barn: Knut, som blef
konung, Filip, som sannolikt var stamfader till Knut
Långe, Margareta, som blef gift med konung
Sverre i Norge, och Katarina, som, likaledes gift i
Norge, blef svärmoder först till norske jarlen Håkan
Galen och sedan till lagman Eskil i Västergötland. —
Strax efter E:s död spridde sig rykten om hans
helighet och om de under, som skedde vid hans graf
eller med dem, som anropade hans förböner. Ehuru
aldrig af påfven förklarad för helgon, dyrkades
han såsom sådant inom de nordiska kyrkorna. Hans
minne firades på dödsdagen, 18 maj (Eriksmässan),
och äfven 24 jan., emedan hans ben den dagen
1273 flyttades från domkyrkan i Gamla Uppsala till
nuv. staden Uppsala. (Se Eriks skrin och Erik
translatus
.) Altaren invigdes till hans minne;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:46:22 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0412.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free