- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
807-808

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eriksson, Kristian - Erikstad - Erik Svensson - Eriksvisan - Erik translatus - Erimbert - Erin - Erinaceidæ

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svenska konstnärer. Det finns för honom ingen skillnad
mellan konst, som tillkommit för skönhetens skull,
och konst, som tjänar ett praktiskt ändamål. Med samma
kärlek utarbetar han dörrbeslag, skrifbordsprydnader,
utför arbeten i silfver eller gjutet järn som
han hugger porträtt eller monumentala grupper
i marmor, modellerar vaser med figurer eller
små statyetter eller snidar figurer i trä. Nya
uppslag har han gifvit i de svenska folktyper,
han infört i skulpturen, nya tag och en frisk
blick för det moderna lifvets plastiska uppslag och
möjligheter uppenbara sådana motiv som en kälkåkande
flicka i en brant backe eller de för Saltsjöbadens
flaggstänger modellerade skridskoåkande ynglingarna".
K. W-n. G-g N.

Erikstad, socken i Älfsborgs län, Sundals härad. 3,225
har. 825 inv. (1906). Annex till Bolstad, Karlstads
stift, Södra Dals kontrakt.

Erik Svensson, electus i Åbo. Efter Arvid Kurcks död,
i maj 1522, stod den finska biskopsstolen ledig
till hösten 1523, då domkapitlet skred till nytt
biskopsval, hvarvid rösterna tillföllo dekanen i
Linköping, Erik Svensson. Valet godkändes af Gustaf
Vasa, men E. vann icke påfvens konfirmation. Då
E. icke heller enligt den kanoniska lagens
föreskrifter blef vigd till sitt ämbete, ansågs han
endast såsom valbiskop l. electus, hvarför han icke
kunde förrätta prästvigningar eller andra viktigare
kyrkliga handlingar. 1526 erhöll E. till biträde
titulärbiskopen af Gades, Vincentius, hvilken
såsom vigd biskop kunde fullgöra alla kyrkliga
förrättningar. Missnöjd med sin ställning, anhöll
han s. å. att få återgå till sin förra plats, hvilket
beviljades honom 1527, då han på sommaren åter befann
sig i Sverige såsom dekanus i Linköping. M. G. S.

Eriksvisan, ett fornsvenskt kväde af omstridd
ålder. Det utgör 10 fyra-radiga strofer, hvar och
en med omkväde. Visans föremål är Erik, "fyrsti
konunger i Götalandinu vidha". Han sände en flock
göter söderut till ett land, Vetala, där ännu ingen
odlat jorden, och med dem en vis man, som skulle
upprätthålla lagen. Slutligen satte götakonungen
Humle sin son Dan öfver dem, och efter honom, heter
det i visan, fick Vetala namnet Danmark. - Eriksvisan
offentliggjordes först i en latinsk öfversättning,
på sapfisk vers, af Johannes Magni ("Historia de
omnibus gothorum sueonumque regibus", tr. i Rom,
1554). Han säger uttryckligen, att till grund för
öfversättningen låg en på den tiden i hela Sverige
allmänt bekant svensk sång. Af det svenska originalet
finnas tvenne väsentligen olika redaktioner, af hvilka
den ena är intagen i Elaus Terserus’ öfversättning af
Joh. Magnis ofvannämnda historia (gjord före 1611,
men aldrig utgifven), den andra i Er. Schroderus’
öfversättning af samma arbete ("Swea och Götha
crönika", tr. 1620). Dessutom förekomma tvenne
yngre, fragmentariska, uppteckningar af visan, den
ena hos Verelius (i noterna till "Hervararsagan",
1672), den andra hos Hadorph (1690), bägge nära
öfverensstämmande med Schroderus’ text. Hadorph
uppgifver, att Eriksvisan ännu på hans tid (slutet
af 1600-talet) sjöngs af allmogen i Västergötland
och på Dal. - Språket i Eriksvisan är, trots alla
de medier den skall ha passerat (ifrån den muntliga
traditionens till den senaste uppteckningens), mycket
ålderdomligt. K. Säve och G. Stephens anse
vissa inre bevis (t. ex. det förhärskande bruket
af i och u för e och o) tala för, att den första
uppteckningen skett med runor. P. A. Munch (i "Om
kilderne til Sveriges historie i den forchristelige
tid", 1850) har emellertid ådagalagt, att Eriks-visans
konung Erik hämtats från den s. k. Prosaiska krönikan
och förlägger tiden för visans tillkomst till 1449
eller 1450, H. Schück (i "Våra äldsta historiska
folkvisor", i "Hist. tidskr." 1891) går ännu längre
och påstår, "att visan ursprungligen författats
på latin af Johannes Magnus och att Terserus
endast öfversatt denna text, hvarpå Schroderus
underkastat samma öfversättning en bearbetning
i arkaiserande riktning". Eriksvisan är senast
utgifven af G. E. Klemming i "Svenska medeltids
dikter och rim" (1881-82, i "Samlingar utg. af
Sv. fornskriftsällsk."). - Jfr C. Säve, "Eriksvisan,
ett fornsvenskt kväde, behandladt i språkligt
afseende" (1849). R. G.

Erik translatus (lat., "Erik flyttad"), gamla
almanackans namn på den dag (24 jan.), då Erik den
heliges kvarlefvor 1273 flyttades från Gamla Uppsala
till Östra Aros (det nuv. Uppsala). På runstafven
utmärktes denna dag med en dödskalle mellan tvenne
korslagda ben. Under den katolska tiden firades dagen
årligen med stor prakt och ståt, hvarvid den helige
Eriks reliker buros till den gamla hvilostaden och
åter till sin plats igen. Se vidare Eriks skrin.
T. H-r.

Erimbert, Ansgarius’ (se d. o.) följeslagare på hans
sista resa till Sverige (omkr. 853), förestod en tid
församlingen i Birka.

Erin (irl.), "den gröna" l. "grönskande ön", den
gamla keltiska benämningen på Irland.

Erinaceidæ, Igelkottdjur, zool., en familj
tillhörande insektätarna (Insectivora) bland
däggdjuren, hvilken uppträder redan under
eocenperioden och innesluter några få släkten af
mycket olikartad habitus. De ursprungligaste formerna,
de s. k. Gymnurini, äro i nutiden representerade af
två i den orientaliska regionen förekommande släkten,
Gymnura och Hylomys, hvilka genom saknaden af taggar
skilja sig från de egentliga igelkottarna. Gymnura
har utseendet af en stor råtta med lång nos och svans
samt fullständigt tandsystem. Hylomys skiljer sig
från Gymnura i det yttre genom kortare svans samt
genom ursprungligare byggnad, närmast besläktad med
den under eocentiden i Frankrike, England och Schweiz
lefvande Necrogymnurus. Hylomys förmedlar ock genom
en del drag i sin organisation öfvergången till den i
sitt yttre så starkt afvikande gruppen Erinaceini, som
omfattar de egentliga igelkottarna och som utmärker
sig därigenom, att kroppen är på ryggsidan betäckt
af taggar mellan de mer eller mindre tätt sittande
ullhåren, att svansen är mycket kort, tänderna
ombildade och minskade i antal m. m. Förmågan att
till värn mot hvarje angrepp hoprulla kroppen till
ett klot, som fullständigt skyddas af taggbeväpningen
och hvilken hoprullning möjliggöres af den starkt
ombildade hudmuskulaturen, är tvifvelsutan orsaken
till att igelkottarna kunnat med afseende på sin inre
organisation blifva stående på ett lågt, ursprungligt
utvecklingsskede. Som det enda hithörande nu lefvande
släktet, Erinaceus, redan uppträder i eocenperioden,
är det ett af de äldsta däggdjurssläktena. Af de 20
i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:46:22 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0426.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free