- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
851-852

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erytropsi - Erytropsin - Erytropsiderit - Erytrozym - Eryx - Eryx - Erzberger, Mathias - Erzerum (Ersirum) - Erzgebirge

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Erytropsi (af grek. erylhros, röd, och opsis, syn),
med., "rödseende", ett kompliceradt bländningsfenomen
af öfvergående natur, hvilket förklaras genom
växelverkan mellan det ljus, som direkt intränger
i ögat genom pupillen, och det röda ljus, som gått
genom scleran eller genom öfre ögonlocket, om en del
af detta betäcker pupillen. G-d.

Erytropsin (af grek. erythros, röd, och ops,
öga), Synpurpur, kem., ett rödt färgämne i ögats
näthinna. Se Synpurpur. P. T. C.*

Erytrosiderit, miner., ett rombiskt mineral, som
lätt kan framställas af klorkalium och ferriklorid;
dess kemiska sammansättning 2 KCl, FeCl3, H2O.
A. Hng.

Erytrozym, kem., ett i krapproten förekommande enzym,
som spjälkar ruberytrinsyra, krapprotens glykosid,
i alizarin och glykos (drufsocker).

Eryx, Sandormsläktet, zool., ett till de icke
giftiga, snokartade ormarna hörande släkte,
som i Europa företrädes af en art, E. jaculus,
hvilken når en längd af 60-80 cm. och till färgen
är gulaktig, med svartbruna, ofta i tvärstrimmor
ordnade fläckar på ryggen och sidorna. Dess
utbredningsområde är inom vår världsdel
inskränkt till Balkanhalfön, dess uppehållsort är
flygsandsfält, hvarest den lefver nedgräfd i sanden.
G. G.

Eryx, forntida namn på ett berg (nu Monte San
Giuliano
) på Siciliens nordvästra kust, nära Drepanon,
med ett åt Venus Erycina helgadt tempel och en stad,
som bar namnet E. Stället var skådeplats för Hamilkar
Barkas’ strider med romarna mot slutet af första
puniska kriget (264-241 f. Kr.). Fornsägnerna knyta
vid berget E. minnet af en heros med samma namn,
son af Venus och bekant som väldig knytnäfskämpe,
slutligen öfvervunnen och dödad af Herakles.
B. Tdh.

Erzberger, Mathias, tysk politiker, f. 1875 i
Württemberg, studerade statsrätt och nationalekonomi
vid universitetet i Freiburg (Schweiz) samt har
sedan 1896 tagit verksam del i den sydtyska katolskt
kristliga arbetarrörelsen, hvarjämte han utöfvat
liflig verksamhet som politisk skriftställare. E.,
som tillhör centerpartiets mest framträdande
män, invaldes 1903 i tyska riksdagen och har där
hastigt blifvit mycket uppmärksammad genom sina
afslöjanden af kolonialförvaltningens brister. E:s
häftiga anfall på regeringen under höstsessionen
1906 bidrogo väsentligt att framkalla den brytning
mellan rikskansleren Bülow och centerpartiet, som
ledde till riksdagsupplösningen i dec. s. å. E. har
bl. a. utgifvit Die socialdemokratie in früheren
tagen
(1903) och Die zentrumspolitik im reichstag
(1904) och flera vidt spridda politiska broschyrer.
V. S-g.

Erzerum (Ersirum), urspr. Arsen-er-Rum,
d. v. s. Romarnas Arsen. 1. Vilajet i Asiatiska
Turkiet, omfattar västra delen af armeniska
berglandet, näml. Eufrats källområde, och är deladt
i sandjaken Erzerum, Erzingan och Bajesid. 49,700
kvkm. 645,500 inv., däraf omkr. 500,500 muhammedaner
(kurder), 145,000 kristna (135,500 armenier). –
2. Hufvudstad i nämnda vilajet, ligger 1,905 m. öfver
hafvet i Eufrats västra källflods, Kara-Sus, dal,
omkr. 8 km. från själfva floden, på sydkanten af en
trädlös, men fruktbar högslätt. Klimatet är sundt och
atmosfären ren och torr utom om våren; vintrarna äro
mycket kalla (ända till -30° C.), med djup snö och
stormar; sommarvärmen är måttlig
(15–25°). Invånarna, till två tredjedelar turkar,
en tredjedel armenier, judar, perser, greker,
protestanter, uppgå till 40,000. E. omgifves af
en dubbel stenmur och djupa grafvar och har i sin
södra del ett citadell (Itsj-kale, d. v. s. den inre
fästningen), i hvilket generalguvernören bor. Gatorna
sakna stenläggning, äro krokiga och, om möjligt,
smutsigare än andra österländska städers; husen,
merendels byggda af sten, äro ofta till hälften
underjordiska, med små fönster och platta torftäckta
tak, på hvilka stundom boskapen betar. E. har 39
karavanserajer och 65 moskéer, bland dessa den stora
Uludjāmi, som säges rymma 8,000 människor, flera
kristna kyrkor och ett tjog offentliga bad; högst
få af stadens byggnader ega något arkitektoniskt
värde. E. är säte för en generalguvernör, en
armenisk-gregoriansk och grekisk-ortodox ärkebiskop
samt en armenisk-katolsk biskop, har flera medreser,
en militärskola och andra muhammedanska skolor samt
Collège Sanasarean, en efter tyskt mönster ordnad
skola. Som E. är beläget vid den stora handelsvägen
mellan Trabezond och Tebris ("genuesiska vägen"),
blef det under medeltiden en viktig rast- och
stapelplats för karavanerna och nådde en i Orienten
sällsynt blomstring. Ännu i dag intager det första
platsen bland Armeniens handelsstäder, ehuru dess
handel lidit betydligt både af de utflyttningar
till ryskt område, som skedde efter 1829, och
genom den på senare tiden anlagda järnvägen mellan
Poti (vid Svarta hafvet) och Tiflis, som gjort den
besvärliga och farliga karavanvägen öfver E. mindre
nödig. Industrien omfattar i synnerhet guld-,
silfver- och koppararbeten samt vapen. – E. är det
fornarmeniska Karin, som befästes af bysantinske
kejsaren Anastasios I (491–518) och sedermera kallades
Theodosiopolis. Under den äldre medeltiden var det
ett tvistefrö mellan grekerna och araberna, togs 1201
af seldschukerna och tillhörde därefter mongoler,
perser och, sedan 1522, turkarna. I juli 1829 segrade
ryssarna under Paskievitj på slätten vid E. öfver
turkarna och togo staden, men återlämnade den,
på grund af freden i Adrianopel, i sept. s. å. 9
nov. 1877 försökte ryssarna öfverrumpla staden,
ehuru utan framgång, cernerade den och fingo,
enligt stilleståndet i Adrianopel, febr. 1878,
besätta den. Men efter Berlinfördraget s. å. utrymde
de den åter. I slutet af okt. 1895 egde ett stort
blodbad rum på armenierna, i hvilket officerare och
manskap i turkiska armén deltogo. Jordbäfningar
ha delvis förstört staden 1859 och nov. 1901.
(J. F. N.)

Erzgebirge ("malmbergen", tjech. Rudo Hori], bergskedja
i mellersta Tyskland, bildar gräns mellan Sachsen
och Böhmen och sträcker sig med en längd af 125
km. från Elbe åt v. s. v. till Zwota, biflod till
Eger. Bergen mellan Zwotas dal och Fichtelgebirge
kallas Elstergebirge (se d. o.). I s. begränsas bergen
af en instörtningsdal och äro därför på denna sida
mycket branta, medan de sakta slutta mot n. och
därför äro lättare åtkomliga från Sachsen. Deras
högsta del är området mellan Zschopaus källor och
Zwickauer Muldes, där några toppar nå öfver 1,200 m.,
bl. a. Fichtelberg (1,204 m.) och Keilberg (1,244 m.),
den högsta i hela kedjan. Medelhöjden är 750-1,000
m. I det hela är E. närmast en mot n. v. lutande
platå, fårad af slingrande floddalar. En och annan
basaltkägla smyckar denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0450.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free