Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskader - Eskaderchef - Eskadernummer - Eskaderordning - Eskalad - Eskamotage - Eskamotera - Eskamotör - Eskarp - Eskarpera - Eskatologi l. Eschatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
däremot fastare former. En tysk linjeskeppseskader består
enligt antagen lag ang. tyska flottans utveckling af
2 divisioner, hvardera om 4 linjeskepp (slagskepp),
jämte högst 8 kryssare och 4 torpedbåtsdivisioner. Två
sådana eskadrar bilda en "doppelgeschwader" eller
flotta.
Mer eller mindre permanenta eskadrar ha i regel
särskilda namn. Så i svenska flottan den årligen
utrustade kusteskadern, hvars storlek under de senaste
åren växlat mellan ett 10-tal fartyg och ända till
44 (1905). De större marinerna underhålla ständiga
eskadrar, hvilka vanligen benämnas efter de farvatten,
där de äro stationerade.
Eskaderchef (kommendör eller flaggman) inom
svenska flottan förde förr såsom befälstecken en
särskild eskaderchefsstandert. Numera bestämmes
hans befälstecken af hans grad. Se Befälstecken.
H. W-l.
Eskaderchef. Se Eskader.
Eskadernummer, sjöv., ett fartygs ordningsnummer
inom en eskader eller annan sjöstyrka. Sedan gammalt
tilldelas alla i en sjöstyrka ingående fartyg dylika
nummer i löpande följd vid sidan af deras ständiga
nummer, ständiga tecken eller distinktionsnummer,
hvilka i regel fastställas en gång för alla för
hvarje örlogsfartyg, så snart det erhåller sitt namn.
H. W-l.
Eskaderordning, sjöv., en tabell, upptagande samtliga
i en eskader eller annan sjöstyrka ingående fartyg,
deras eskadernummer, taktiska indelning (i divisioner
och grupper), särskilda igenkänningstecken
m. m. E. benämndes förr ligne de bataille.
H. W-l.
Eskalad (fr. escalade, af lat. scala, stege)
l. Eskaladering, krigsv., öfverrumplande
bestigning medelst stormstegar af
en icke brescherad fästningsmur.
G. U. (L. W:son M.)
Eskamotage [-tāʃ], fr. escamotage, taskspeleri,
behändigt bortsmusslande, hokuspokus.
Eskamotera (fr. escamoter, af sp. escamotar), göra
taskspelarkonster, trolla undan, smussla undan,
oförmärkt snappa bort.
Eskamotör (fr. escamoteur), taskspelare.
Eskarp (fr. escarpe, af ty. scharf, skarp,
brant), befästningsk., inre sluttningen af
en befästnings stormgraf. Den göres så brant,
som omständigheterna medgifva, för att försvåra
bröstvärnets bestigning; alltså 1 : 1 à 2 : 1,
om den är obeklädd, och intill lodrät, om den är
beklädd. Torra fästningsgrafvars eskarp murklädes,
där den ej kunnat utsprängas i klippan eller skyddas
genom en framför densamma uppförd fristående eller
halffristående mur. Eskarpmuren bör ha stormhöjd,
minst 6 m., men göres numera ej högre, än att den är
väl undandragen direkt beskjutning; nödgas man härför
minska eskarpmurens höjd, förses den i stället med
ett stormgaller (jfr Beklädnadsmur, Fästning och
Kontereskarp). L. W:son M.
Eskarpera (se Eskarp), befästningsk., afspränga en
bergvägg, längs hvars främre krön en befästningslinje
anordnats, så att densamma blir lodrät och sålunda
stormfri. L. W:son M.
Eskatologi l. Eschatologi (af
grek. eschaton, det yttersta, och logos, lära),
läran om det sista, läran om de yttersta tingen. Ordet
betecknar i första hand det, som väntas inträffa i
de yttersta
tiderna, i världens eller människosläktets slut
och fullkomning.
I. Slutkatastrof, världsloppets
fulländning. Föreställningen om jordens och
människosläktets förödelse i gången tid genom en
naturkatastrof (öfversvämning, jordbäfning, eld eller
kyla) är vida utbredd. Stundom väntar man äfven en
sådan tilldragelse i det kommande. På Fidjiöarna
höllos förr båtarna i beredskap för räddning i
en ny öfversvämning. Vissa kaliforniska indianer
frukta världens undergång genom ett vulkaniskt
utbrott. De gamle peruanerna hade uppfört väldiga
spannmålsbodar emot den torka, som skall döda
människosläktet. Fruktan för månförmörkelser sättes
här och hvar i förbindelse med den folktron, att
månens nedfallande skall förorsaka världens undergång.
Tjitjimekerna i norra Mexico visste, att af
världens fyra åldrar den första slutat med en
flod, den andra med en jordbäfning, den tredje
med en storm och att den nuv. skall ändas af
eld. Äfven den grekisk-romerska antiken kände
fyra världsåldrar. Undergången sker genom olika
naturkatastrofer. Kanske sammanhänga de fyra
perioderna och deras ödeläggelser med den af
Berosos omtalade babyloniska föreställningen om
världsåret. Sommaren skulle motsvara världsbranden,
vintern den stora floden, såsom åtminstone senare
spekulation räknat ut. Enligt stoikerna, som
upptagit och utbildat folktro och tidigare grekisk
naturfilosofi, skall jorden förvandla sig i vatten,
vattnet i luft och luften i eld. En period innefattar
de fyra elementens succession och slutar med eld,
med en världsbrand. Eldstoffet ger i sin ordning
upphof åt luften, en del af luften blir vatten,
en del af vattnet blir jord. Så fortgå perioderna i
fyrtakt i ändlös upprepning.
Mest utvecklad och invecklad är periodindelningen
i Indien. De fyra gamla bramanska åldrarna ha
infogats i perioder, som evinnerligen aflösa
hvarandra, börjande och slutande med skapelse
och förstörelse. Förstörelsen sker genom olika
naturkatastrofer. Bramanismen och hinduismen,
jainaorden och buddismen ha utbildat olika
system. Enligt buddismen beror förödelsens
orsak på olika slag af ondska, som öfverväger i
världen. Världen förgås sju gånger i följd af
eld och den åttonde af vatten. Detta upprepas
sju gånger. Därtill komma sju ytterligare
världsförbränningar. Efter dessa 63 världsperioder
sker den sextiofjärde förödelsen genom vind. Så
fortgår det i ändlös upprepning.
Särskildt anmärkningsvärd bland de katastrofläror,
som icke liksom i de höga indiska och grekiska
kulturerna utförts af tänkandet till en lära om
ständigt återvändande cykliska världsperioder, är
den fornnordiska. I Voluspas praktfulla skildring af
världsslutet urskiljas olika naturmotiv, som äfven
uppträda hvart för sig. 1:o "Storvintern" (fimbulvetr)
är ensam världsslut enligt Vafthrudnismal. Denna
vinter skall föröda allt; endast två människor,
Lif och Lifthrase, lefva kvar, gömda i Mimers hult
med morgondagg till näring. Af detta människopar
skola sedan nya släkten födas. - Vintereskatologien
tillhör naturligtvis ursprungligen trakter med svåra
vintrar. Världens uppkomst och världsförödelsen stå
i nära samband med hvarandra. Jordens uppkomst ur
vatten flyter stundom samman med sagan om den stora
floden. På Island och i Norge, där man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
