Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - fackeldans - Fackelros - Fackförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom ett helt yrke eller en hel industrigren öfver
hela landet eller större delar af landet, eljest
kommer den att gentemot arbetsgifvarna befinna
sig i ett läge, som ej skiljer sig mycket från
den enskilde arbetarens. Fackföreningarna förenas
därför vanligen till fackförbund (se d. o.) och bli
sålunda, från att vara själfständiga föreningar,
afdelningar af sådana förbund. Härmed kommer frågan
om organisationsformerna och styrelsesättet i ett
nytt läge. Ett möte af samtliga medlemmar kan ej
längre afgöra ärendena. Därför har man tagit sin
tillflykt till skriftlig allmän omröstning, en utväg,
som vanligen visar sig så föga tillfredsställande,
att förbunden i allmänhet i större eller mindre
utsträckning öfvergifvit den och öfvergått till
att låta frågorna afgöras af representanter från
förbundets afdelningar. Församlingen af dessa
representanter, kongressen, blir den högsta
beslutande myndigheten. De löpande ärendena bli
för många och för svåra för att kunna skötas af
medlemmar, som fortfarande arbeta i yrket, de måste
skötas af aflönade tjänstemän, och det blir dessa,
som få sig ledningen anförtrodd. För att känningen
med de öfriga medlemmarna ej skall förloras, består
förbundsstyrelsen emellertid oftast äfven af arbetare
i yrket. Den ledande mannen, själen i förbundet,
blir dock så godt som alltid den fullt aflönade
förtroendemannen. Frågan om maktfördelningen
mellan förbundet och afdelningarna har i alla
länder medfört stora svårigheter. Utvecklingen
går i riktning mot centralisering af makten hos
förbundsledningen. Förbundets fonder och ställning
kunna nämligen ej längre få riskeras på grund af en
afdelnings åtgöranden. Längst har denna centralisering
gått i England. I vårt land sköta ofta afdelningarna
själfva sina underhandlingar med arbetsgifvaren, om de
ej råka i något särskildt svårt läge. Strejk beslutes
af afdelningen (vanligen med kvalificerad majoritet),
men både besluten om underhandlingar och om strejk
skola godkännas af förbundsledningen, om afdelningen
vill räkna på förbundets stöd. Utom i förbund
kunna fackföreningarna på en plats sammansluta sig
lokalt för att tillvarataga sina lokala intressen. I
Sverige ha dylika fackliga lokala samorganisationer
vanligen ersatts med politiska, de förut omtalade
arbetarkommunerna. Liksom utvecklingen af nationella
marknader medfört uppkomsten af fackförbund,
har utvecklingen af en världshushållning medfört
internationella förbindelser mellan fackföreningarna
i form af internationella fackföreningskongresser
eller fackföreningsbyråer. Sådana internationella
förbindelser äro kraftigast bland typograferna,
grufarbetarna och transportarbetarna. Den nära
förbindelsen mellan fackföreningarna inom de
skandinaviska länderna har förut påpekats.
Inom de olika länderna ha fackförbunden
till större delen sammanslutit sig till
en centralorganisation. Denna kan, såsom
Generalkommission der gewerkschaften Deutschlands,
ha till ändamål så godt som uteslutande att verka för
agitationen och att upptaga statistiska uppgifter
eller också, som landsorganisationen i Sverige,
dessutom att under vissa förutsättningar lämna
understöd vid lockout, försök till lönenedsättningar
och angrepp på "föreningsrätten". I Förenta staterna
fyller centralorganisationen ännu en annan funktion;
där är nämligen American federation of labor högsta
instans vid tvister mellan de anslutna
fackförbunden. Flertalet af dessa
centralorganisationer skickar representanter till
internationella konferenser och understöder ett
internationellt sekretariat, som hvarje år utarbetar
en ingående berättelse öfver fackföreningsrörelsens
ställning i de olika länderna.
Ekonomiskt inflytande. Att exakt bedöma
fackföreningarnas inflytande på ett lands ekonomi
erbjuder oöfverstigliga hinder. Ty resultatet af
detta inflytande är så aflägset från orsakerna,
att det är mycket svårt att konstatera sambandet,
och följderna af fackföreningarnas inflytande äro
så sammanblandade med följderna af andra i vissa
fall starkare verkande orsaker, att det hela blir en
outredlig härfva. Därtill kommer, att fackföreningarna
liksom de flesta ekonomiska faktorer äro både orsak
till och verkan af de ekonomiska förhållanden,
som omge dem. Följden har blifvit, att meningarna
varit mycket delade, både huruvida fackföreningarna
alls kunna ha någon inverkan på arbetsvillkoren och
huruvida deras verksamhet öfver hufvud är nyttig eller
skadlig för samhället. Den förra frågan besvarades
rent nekande af den gamla liberala nationalekonomien
under inflytande af den då härskande lönefondsteorien,
men har genom produktivitetsteorien bragts i e£t
annat läge (se Arbetslön). Det erkännes nu allmänt,
att arbetsvillkoren inom en industri bestämmas
först och främst af industriens produktivitet, men i
andra rummet också af arbetarnas och arbetsgifvarnas
olika strategiska ställning vid köpslåendet. Hela
frågan om fackföreningarnas inflytande på ett
lands ekonomi har således kommit att röra sig om,
huruvida de öka eller minska landets ekonomiska
produktivitet. Hvad fackföreningarnas arbete för
minimilön, normalarbetsdag och i öfrigt likformiga
arbetsvillkor beträffar, pläga deras motståndare
framhålla, att detta medför, att den duktige och
den dålige arbetaren därigenom komma att åtnjuta
samma lön för sitt arbete, ett förhållande, som
naturligtvis är egnadt att hindra produktiviteten. Det
kan ej nekas, att minimilönen, i synnerhet när
löneformen är tidlön, tenderar att jämna ut lönerna,
att den ofta kommer att bli normallön i stället
för minimilön. Minimilönen utgör dock endast en
undre gräns, och fackföreningarna motsätta sig
naturligtvis aldrig, att dugligare arbetare få
högre lön än minimilönen. Vidare bör påpekas, att
ej blott lönen är afgörande för arbetsvillkoren,
utan att det ligger lika stor uppmuntran åt en
duglig arbetare i att få bättre, angenämas arbete
och slutligen att vid stycklön minimilönen ej
kan verka därhän, att den mera duglige arbetaren
får samma aflöning som den mindre duglige. För ej
länge sedan, och på sina håll ännu i dag, motsätta
sig fackföreningarna principiellt stycklön; denna
hållning ha de nu merendels öfvergifvit, om det ej
finnes särskilda skäl för dem att hålla fast vid
den. Så t. ex. yrka fackföreningarna på tidlön, när
arbetet är så olikartadt, att någon bestämd löneskala
ej kan uppgöras, och man således blir tvungen att
göra upp lönen för hvarje nytt arbete, som kommer
före. Detta gör nämligen kollektiv öfverenskommelse
omöjlig. Å andra sidan yrka de bestämdt på stycklön
i sådana fall, då arbetsintensiteten är beroende på
maskinerna och således vid tidlön kan skrufvas upp,
utan att arbetaren får motsvarande ersättning för
sin ökade ansträngning. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
