Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fahlcrantz, Axel Magnus
- Fahlcrantz, Kristian (Christian) Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år egnade han sig åt skönlitterärt skriftställen, dels
såsom följetonist i "Dagligt allehanda", "Aftonposten"
och "Svenska tidningen", dels i ett litet häfte
Humoristiska berättelser af extraordinarien A-r
(1851). Det var uteslutande under nämnda pseudonym,
som F. skref. Efter hans död utkommo, under hans
verkliga namn, några utkast i "Nytt lördagsmagasin"
(1860). -rn.*
3. Kristian (Christian) Erik F., de föregåendes
broder, skald, teolog, f. 30 aug. 1790 i Stora Tuna
socken i Dalarna, blef 1804 student i Uppsala, 1815
filos. mag. (samtidigt med Atterbom, Palmblad,
Almquist, Sondén) och 1821 docent i arabiska
vid universitetet där. 1828 tog han teologisk
kandidatexamen, prästvigdes s. å. och utnämndes
1829 till professor i kyrkohistoria. 1830 blef han
teologie doktor, 1835 professor i dogmatik samt 1849
biskop öfver Västerås stift. 1842 invaldes han efter
C. P. Hagberg i Svenska akademien. Han dog i Västerås
6 aug. 1866. - Om sin vittra författarverksamhet
yttrar F. själf på sin ålderdom, att den endast
undantagsvis haft ett ändamål, utan sprungit fram
ur ett behof att genast ge form åt en upprinnande
tanke. "Däraf nästan ända från den tid, då pennan
först kunde föras, en mängd af små skrifter, som
aldrig kommit för något annat öga än det egna. Af
dessa skrifter äro de flesta, troligen välförtjänt,
förstörda". Denna F:s uppfattning förklarar, hvarför
han trots sina rika anlag aldrig blef skald på
allvar. - I sin barndom tyckte han om de berättande
dikterna af den gustavianska skolans koryféer, fru
Lenngren, Silverstolpe o. a., men det var först, när
han lärde sig förstå Franzéns "Människans anlete"
och Kellgrens "Nya skapelsen", som han fick klart
för sig, hvad äkta poesi var. "Järnårens" poesi
(1803-1809) blef honom därför motbjudande; men ännu så
sent som 1811 tänkte han täfla i Svenska akademien
med stycket Konsterna, tillskuret öfver gammal
känd läst. Emellertid visar han sig sedan såsom
bitter motståndare till upplysningstidehvarfvets
sens-commun-poesi. - Däremot hänvisade honom hans
läggning och utvecklingsgång till den nyromantiska
riktningen inom tidens idélif. Ty F. är, såsom
alltid erkänts, afgjord romantiker. Detta visar
redan hans höga uppskattning af snillet. Man kunde
därför ha väntat, att han skulle ha slutit sig
till Uppsala-fosforisterna, så mycket mera som
han för den ädla entusiasm, som låg till grund för
deras uppträdande, öfversåg med de många bristerna,
men han var för stolt att gå till dem, när han ej
söktes. Däremot stod han i förbindelse med Hammarsköld
och skaldinnan Euphrosyne. För den götiska kulten af
forntiden hade han intet sinne; "odinismen" föreföll
snart hans kristna känsla rent af vederstygglig. - Af
F:s ofvan framställda åsikt om den vittra alstringens
art blef en följd, att han länge drog sig för att
framträda offentligt. Det var hans
polemiska lynne, som omsider dref honom ned på den vittra
rännarbanan. "Frasen ’facit indignatio versus’,
i sin behöriga utsträckning förstådd, torde bäst
och allmännast beteckna både motivet och arten
af hela mitt författarskap", säger han. 1824 hade
C. F. Dahlgren utgifvit "Babels torn, en rymdskrift
norrut". Det på sin tid uppseendeväckande företalet,
som ger en humoristisk skildring af tornbygget i
Babel, förde F. på den tanken, att Arken, denna
"mundus in nuce", borde kunna ge ett rikt stoff
åt en stor lekande satirisk dikt af mångskiftande
innehåll, men med en förbindande enhet. Till en början
betraktade F. det hela som en alldeles privat lek,
och infallen fingo framströmma utan all plan. Under
det hela låg dock redan från början, säger F.,
indignationen mot skefheter på vitterhetens fält.
Så utkom 1825 Noachs Ark. Första Våningen. Den nya
Verlds-Editionens första correctur-ark jemte Fan i
båten såsom Intelligensblad. Följande år utgaf F. en
omarbetad och tillökad upplaga af första våningen
samt Noachs Ark. Andra Våningen. Dikten väckte mycket
uppseende och har blifvit högeligen berömd - kanske
mer än läst. - Vid ridåns uppgång befinner sig arken
på Kaukasus’ spets; man får vara med om själfva
embarkeringen och blir sedan en road åskådare af
lifvet inom skeppets väggar. Hufvudintresset samlar
sig omkring Japhets försök att uppfostra djuren; de
syssla i det stora bildningsrummet med att författa
akademiska prisskrifter, då de ej höra Japhets
föreläsningar från stora katedern. Man firar till
sist Noachs sexhundraåriga födelsedag; hufvudnumret på
programmet utgöres af en uppvisning af det japhetiska
bildningsinstitutets alumner. Slutligen för Japhet
sina djur 10,000 år fram i tiden för att visa dem,
hvilken höjd af upplysning allting då nått. I
detsamma skakas arken af en förskräcklig stöt,
ett jätteöga skymtar genom fönstret - och ridån
faller. - Det var F:s mening att ge ut en tredje
våning; och det gällde därför att få uppgjord en
plan till diktens fortsättning. Han tänkte sig,
att de tre bröderna Sem, Japhet och Cham skulle
representera tre grundriktningar inom mänskligheten:
Sem den heliga eller högsta; Cham dess djupaste
motsats; inom hvardera således en gränslös sublimitet
af godt och ondt. "Mellan dessa och således bägge
motsatt i fråga om all slags sublimitet skulle Japhet
representera den anspråksfullaste prosa och tillika
det blifvande Europas, hans afkommas, bildningsnit och
bildningsförstånd". Hans stora tanke "att fostra en
mänsklighet i survivance, ifall att något mänskligt
drabbade den gamla", skulle här blifva en i storhet
motsvarande källa till humor. "I diktens fortsättning
skulle komma budskap på budskap om den nya renade
jordens framträdande ur syndafloden, som vore att
fatta såsom en bild af det öfversvämmande barbariet,
särdeles af den falska civilisationen såsom villkor
och medel för en ädlare; slutligen skulle landningen
på Ararat ske, löftets båge visa sig i skyn och
Noach begå tackoffersfesten, hvarpå det hela skulle
afslutas med en dithyramb af Sem". Hufvudtanken skulle
emellertid hela vägen vara en satir på den moderna
bildningen. F. uppgaf försöket att tvinga in en plan
i det från början planlösa; hans prästvigning kom
emellan, och Arken blef ofullbordad. I del VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:44:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbg/0682.html
