Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farnesiska konstverk - Farnesius - Farnham - Farnovius - Farnowski, Stanislaw - Farnworth - Farnöte - Faro - Faro, Punta del - Faro di Messina - Faros - Farplan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herkulanska och pompejanska antikerna, de förnämsta
prydnaderna i detta rika museum. Till dem höra många
världsberömda skulpturverk, af hvilka flera bibehållit
tillnamnet farnesiska. Bland dessa märkas:
Farnesiske
tjuren, kolossal marmorgrupp (afbildad på pl. IV till
art. Bildhuggarkonst) med ämnet hämtadt ur Euripides’
"Antiope" (se Amfion). Den utfördes enligt Plinius
af tvenne bildhuggare, Apollonios från Tralles och
hans broder Tauriskos, båda hörande till den rhodiska
skolan, troligen omkr. år 75 f. Kr. Uppgräfd 1546 i
mycket skadadt skick i Caracallas termer i Rom, under
påfven Paul III (Alessandro Farnese), restaurerades
den af Giovanni Battista Bianchi och flyttades 1786
till Neapel, där den hade sin plats i den offentliga
promenad, som kallas "Villa nazionale, ända till
år 1825, då den kom in i museet. Dessförinnan
hade den ytterligare restaurerats. Blott en del
af det ursprungliga konstverket finnes kvar i
gruppen. Moderna tillsatser äro exempelvis tjuren,
större delen af Dirkes öfverkropp, Amfions armar
och ben, o.s.v.
Farnesiske Herakles, marmorbild (se Herakles).,
funnen 1540 i Caracallas termer, enligt inskrift ett
verk af Glykon från Aten, som antages ha lefvat i
århundradet f. Er., anses återgifva, ehuru i mycket
öfverdrifven och effektsökande form, ett förloradt
bronsarbete af Lysippos, som skapade Heraklestypen.
Farnesiska "Flora" - snarare en Afrodite, ty
ställningen erinrar om den knidiska Afrodites -,
1540 funnen i Caracallas termer, då man under
påfven Paul III där anställde gräfningar, och 1786
flyttad till Neapel tillika med de öfriga farnesiska
skatterna. Hon saknade hufvud, underarmar och fötter
samt restaurerades af Guglielmo della Porta till
en Flora; men hans tillsatser borttogos, och den
nuv. restaureringen verkställdes 1796 af Albaccini
och Taglioli, hvilka likväl, äfven de, i henne
sågo en Flora. Winckelmann ansåg henne för en af
muserna, men emot denna åsikt talar det genomskinliga
draperiet, hvilket mindre passar för en allvarlig
sånggudinna; andra ha tagit henne för en genreartad
danserska, men då äro åter de kolossala dimensionerna
omöjliga. Stöden är sannolikt en romersk efterbildning
af ett för oss okändt grekiskt original, som skapats
under inflytande af Praxiteles’ konst.
Till de farnesiska konstverken hör vidare ett berömdt
Herahufvud, strängare i typ och former än Hera
Ludovisi och måhända - man var förr säkrare därpå
än nu - grundadt på det af Polykleitos (omkr. 420
f. Kr.) bildade Hera-idealet. Därjämte finnes bland
dem äfven gruppen Harmodios och Aristogeiton, de
båda atenske tyrannmördarna, marmorkopia efter
en bronsgrupp, utförd af Kritios och Nesiotes 476
f. Kr., såsom ersättning för och antagligen en mer
eller mindre fri efterbildning af en ännu äldre
grupp med samma ämne, hvilken, utförd af Antenor
omkr. 510 f. Kr., hörde till de äldsta ärestoderna
i Grekland och bortfördes af Xerxes. Berömd är
också en Dionysos-torso, hvilken gäller för att
vara ett grekiskt original ur Praxiteles’ skola,
men förblifvit i sitt stympade tillstånd, emedan
man saknat någon förebild, som kunnat antyda den
svåra restaureringen. Farnesiska äro likaledes en
Athena-marmorstod, som
anses utgöra en antik efterbildning efter Alkamenes
eller efter Feidias’ lärjunge Pyrrhos; en sittande
Apollon i koragdräkt, utförd i kolossala dimensioner
af ett enda stycke porfyr, med hufvud, armar och
ben af hvit marmor (ett arbete från förfallets tid),
vidare en lyrspelande Apollon med en svan vid sidan,
marmor, efter ett försvunnet bronsoriginal, hvars
tillkomst torde böra sättas till 200-talet f. Kr.,
den blinde Homeros, den (jämte ett exemplar
i Berlins museum) yppersta marmorefterbildning
af ett försvunnet bronsoriginal, som var ett af
den grekiska konsten med underbar intuition fritt
skapadt skaldeporträtt, samt en ypperlig
Asklepiosstod (funnen på Tiber-ön i Rom och kommen till
museet från Orti Farnesiani på Palatinus), ett verk,
hvars upphof forskningen velat förlägga så tidigt
som till Alkamenes’ dagar, en Eros, i hvilken man -
dock väl med orätt - velat se en efterbildning efter
Feidias, en berömd, kolossal onyxskål, o. s. v.
C. R. N. (O. G-g.)
Farnesius. Se Farnowski.
Farnham [fä’n9m], stad i engelska grefsk. Surrey, i
North Downs, nära vänstra stranden af Thames’ biflod
Wey. 6,401 inv. (1901). I trakten odlas humle. F. var
förr en viktig plats, försvarad af F. Castle,
som nu är säte för biskopen af Winchester.
Farnovius. Se Farnowski.
Farnowski (latinis. Farnovius, Farnesius), Stanislaw,
polsk sekterist, d. sannolikt efter 1622, utträdde
ur det arianska samfundet och bildade (1568)
en särskild sekt, som förnekade den Helige andes
gudom. Efter F:s död förenade sig hans anhängare med
socinianerna. Se Bock, "Hist. antitrinitariorum &
socian. prussic." (1839), och Troschel, "Die
protestantischen antitrinitarier" (1884).
A-d J.
Farnworth [fä’nwoth], stad i engelska
grefsk. Lancaster, vid Irwell, 4,5 km. s. ö. om
Bolton, 25,927 inv. (1901). Bomullsfabriker,
pappersbruk, järnverk och kolgrufvor.
Farnöte (fsv. farunóti, faranöti,
farnöte; isl. föruneyti), ressällskap,
följe. Se Flock och farnöte.
Faro. 1. Distrikt i Portugal, motsv. den forna
prov. Algarve. 4,850 kvkm. 255,191 inv. (1900). -
2. Hufvudstad i nämnda distrikt, vid Atlantiska
hafvet. 11,789 inv. (1900). Biskopssäte. Hamnen
är liten och af ringa djup, men har en god redd,
som skyddas af ön Cães (Santa Maria). Export
af sydfrukter, salt, oljor, vin och kork.
(J. F. N.)
Faro, Punta del [po’nta del fara], nordöstra spetsen
af ön Sicilien, vid norra inloppet till Messinasundet,
med ett fyrtorn (it. faro) och byn Torre di Faro
(2,069 inv.). F. hette i forntiden Promontorium
Pelorum.
Faro di Messina. Se Messina-sundet.
Faros (lat. Pharus), en liten ö i Egypten, utanför
Alexandria (se d. o.), hvilken af Alexander den store
förenades med fasta landet medelst en lång damm,
det s. k. Heptastadion. På denna ö lät Ptolemaios
Filadelfos (285-247 f. Kr.) byggmästaren Sostratos
från Knidos uppföra ett fyrtorn, hvilket räknades
bland världens underverk och själft efter ön erhöll
namnet Faros. I några nyeuropeiska språk (fr. phare,
it. faro) har namnet öfvergått till beteckning på
fyrtorn i allmänhet. A. M. A.
Farplan, ty. fahrplan, järnv. Se Tidtabell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
