Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1413-1414 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farthing - Farttabell - Fartyg - Fartygschef - Fartygsingenjör

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Farthing [fā’thiŋ], eng. (angls. feorðing,
fjärdedel), det minsta engelska myntet af brons
(till 1860 af koppar) , motsvarande
1/4 penny (ej fullt 2 öre), "vitten",
"styfver"; något obetydligt och värdelöst, småsak,
strunt.

Irländsk farthing från Jakob I:s tid.

Farttabell. Se Fart 1.

Fartyg. 1. Sjöv., allmän benämning på alla slags
fortskaffningsmedel på sjön. Numera användes
emellertid vanligen detta ord endast till att beteckna
sådana större sjögående fortskaffningsmedel, hvilka
drifvas med segel eller ånga. Anmärkningsvärdt är,
att begreppet fartyg förr (t. ex. på 1700-talet)
hufvudsakligen afsåg hvad vi numera förstå med båtar,
särskildt fartygsbåtar, hvilka i flottans nuvarande
reglemente gå under gemensamt namn af småfartyg.
De större farkosterna kallades skepp, en benämning,
som nu nästan uteslutande tillkommer stora fartyg,
särskildt tremastade segelfartyg (fregattskepp
och barkskepp). I fartygens utvecklingshistoria
kunna särskiljas tre hufvudperioder eller åldrar:
årans, seglens och ångans. Den första perioden,
hvars början försvinner i forntidens dunkel,
torde kunna räknas från 15:e årh. f. Kr.,
från hvilken tid de äldsta kända fartygen, de
s. k. pentekontorerna, synas leda sitt
ursprung. Dessa fartyg begagnades af grekerna
ända till vid tidpunkten för slaget vid Salamis
(480 f. Kr.). Vid denna tid började polyremerna,
bland hvilka triremerna voro de vanligaste, att
komma i bruk hos Medelhafsfolken, och ur dessa
fartyg framgingo först de kartagiska och romerska
samt sedermera de turkiska, italienska och franska
galärerna. Romarnas fartyg voro af tre slag: naves
longæ, krigsfartyg, naves oneraricæ, lastfartyg,
samt naves liburnæ, passagerarfartyg. Under hela
medeltiden var galärtypen den härskande, och ehuru
den både till form och storlek undergick betydande
förändringar, bibehöll den alltjämt karaktären af
roddfartyg med segel (först på en, sedan på två eller
någon gång på tre master), hvilka emellertid nyttjades
blott som tillfälligt hjälpmedel. – Att Skandinaviens
inbyggare från urminnes tider förstått att bygga
fartyg, är mer än sannolikt. Från 1:a årh. af den
kristna tidräkningen finnes visserligen en af Tacitus
gjord beskrifning öfver svionernas fartyg, men om de
fartyg, som före 9:e årh. byggdes i Norden, är emellertid
föga kändt. Efter denna tid förekommo både långskepp,
krigsfartyg, och knorrar samt byrdingar, handels- och
lastfartyg. Nordbornas fartyg voro byggda för rodd och
tillhörde således samma hufvudtyp som Medelhafsfolkens;
men de synas ha varit mindre lättrodda och mera
sjödugliga samt från 12:e årh. mera afsedda för
segling än de sistnämndes. – Den andra periodens
början sammanfaller med den nyare historien,
kompassens och krutets uppfinning samt med de stora
upptäckterna i främmande världsdelar. Sedan man lärt
att manövrera med segel, en konst, för hvilken man
anser sig hufvudsakligast stå i förbindelse till
genuesaren Andrea Doria, blefvo seglen den förnämsta
drifkraften, och samtidigt blefvo
fartygen större och sjödugligare. De typer,
som bildade öfvergången från roddfartygen till
segelfartygen, voro galeasen och karreken, i 14:e
och 15:e årh., samt karavellen i 15:e årh. Hos de
atlantiska folken, genom hvilka oceanseglingen
och världshandeln förnämligast befordrades och
utvecklades, gjorde segelfartygsbyggnaden under
16:e–19:e årh. stora framsteg. Under förra hälften
af denna period var skillnaden mellan krigs- och
handelsfartyg obetydlig, och de senare bevarades
ofta och användes till krigsbruk; men från midten af
17:e årh. började krigsfartyg och handelsfartyg
byggas mera uteslutande med hänsyn till sina
respektiva ändamål. I början af 19:e seklet nådde
de förra sin hittillsvarande högsta fulländning uti
segellinjeskeppet och segelfregatten, de senare
något efteråt uti klipperskeppet. –
Vid sistnämnda tid började tredje perioden, ångans,
järnets och stålets tidehvarf. Denna kännetecknas
af samma storartade utveckling, som möter oss inom
andra slag af samfärdsmedel.

Olika slags fartyg äro upptagna under sina
respektive benämningar. Här må endast anmärkas,
att man rörande indelningen af örlogsfartyg skiljer
mellan fartygsslag, -klasser, -certer och -typer.

Ett fartygs storlek angifves genom dess hufvuddimensioner (se d. o.),
deplacement (se d. o.) eller dräktighet (se d. o.).
O. E. G. N. (H. W-l.)

2. Jur. I utlandets sjölagar förekomma exempel
därpå, att lagstiftaren själf vare sig genom en
direkt definition eller genom ett uppräknande af
underarter söker angifva räckvidden af begreppet
fartyg från sjölagens ståndpunkt. Så är icke
fallet med svenska sjölagen (af 12 juni 1891). I
fråga om omfattningen af begreppet fartyg bör
man emellertid uppmärksamma egenskapen att utgöra
ett transportmedel, afsedt för sjöresa, äfvensom
karaktären af byggnad eller inrättning. Med hänsyn
till svenska sjölagen inbegriper kategorien fartyg
både däckade och odäckade farkoster och är icke
heller begränsad till att omfatta allenast farkoster
af viss storlek. Det bör ock härvid vara likgiltigt,
huruvida objektet i fråga är afsedt att förflytta
sig själfständigt, med egna hjälpmedel, eller blott
att fortskaffas genom bogsering. I sjölagen finnas
dock bestämmelser, hvilka enligt sin egen lydelse
blott äro tillämpliga på fartyg af särskildt angifven
dräktighet, hvarjämte åtskilliga af dess stadganden
näppeligen kunna antagas finna faktisk användning
för andra än större farkoster. I flera speciella
författningar rörande sjöväsendet spelar ock fartygets
dräktighet en betydande roll. Fartyg skall anses såsom
svenskt, när det antingen till minst två tredjedelar
eges af svenska undersåtar eller ock tillhör ett
aktiebolag, hvars styrelse har sitt säte här i
riket och består af aktieegare, de där äro svenska
undersåtar. Hufvudredare skall alltid vara svensk
undersåte och bosatt här i riket (Sjöl. § 1, enligt
lydelse genom lag 27 april 1906). Se vidare Haveri,
Rederi m. fl. art.
A. E-g.

Fartygschef, sjöv., befälhafvare å örlogsfartyg. Se
Chef.

Fartygsingenjör, sjöv., å örlogsfartyg kommenderad
mariningenjör, hvilken det åligger att utöfva tillsyn
öfver fartygets samtliga maskiner, ångpan-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>