Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fehr, Fredrik August - Fehrbellin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prästvigd, anställdes han omedelbart därpå såsom
pastorsadjunkt i Stockholms Storkyrkoförsamling,
tjänstgjorde därjämte en kortare tid och sedermera
hela läsåret 1879-80 såsom vik. lektor vid
Stockholms gymnasium, tog pastoralexamen 1879 och
valdes s. å. till komminister i Maria församling i
Stockholm. Sedan han 1883 aflagt teol. kandidatexamen,
utnämndes han 1884, vid 34 års ålder, till
kyrkoherde i Stockholms Storkyrkoförsamling,
Pastor primarius och ord. preses i Stockholms stads
konsistorium. Dessförinnan hade flera kallelser
till olika kyrkoherdebefattningar delgifvits honom,
men ej antagits. 1884 utnämndes han till ledamot
i granskningsnämnden för k. bibelkommissionens
öfv. af G. T. Såsom själfskrifven ledamot deltog
han i kyrkomötena 1888 och 1893. Han var inspektor
sedan 1885 för Södermalms högre allm. läroverk
och sedan 1890 därjämte för Wallinska skolan. Ett
upprop, med ärkebiskop Sundbergs namn i spetsen,
utfärdades kort efter F:s död om samlande af medel
till resande af en vård på hans graf å Stockholms
norra begrafningsplats. Ett annat bevis på den
popularitet F. vann är "Stiftelsen Fehr-Rydbergs
minne", som från fonden "D:r F:s minne" utdelar små
understöd åt behöfvande.
I vida kretsar uppburen såsom storslagen predikant
och talare, afhållen af sina församlingsbor och högt
värderad af sin församlings folkskollärarkår för
sitt intresse för folkskolan, gjorde F. dock sina
kunskaper, sin begåfning och frimodiga ärlighet
gällande förnämligast vid sin nitiska sträfvan att
i Sverige vinna ingång åt den i Tyskland mäktigt
framträdande teologiska åskådning, som efter
sin upphofsman, Göttingen-professorn A. Ritschl
(se denne), blifvit kallad "ritschlianismen". Det
var egentligen efter en resa till Tyskland 1887
och ett personligt sammanträffande med Ritschl
och flera af hans mest framstående lärjungar,
som denna F:s förnämsta verksamhet tog sin början,
hufvudsakligen från 1891, då han började utgifvandet
af en serie skrifter (den 31:a och sista 1895),
mest öfv. från tyskan, under den gemensamma titeln
"I religiösa och kyrkliga frågor". Mera systematiskt
framställde han sin religiösa ståndpunkt i sitt
1894 utgifna kateketiska arbete Undervisning
i kristendomen i anslutning till Luthers lilla
katekes. Några år förut hade han likaledes för skol-
och konfirmationsundervisningen, som låg honom varmt
om hjärtat, utgifvit efter schweiziskt mönster en
"Familjebibel" (se d. o.), hvaraf N. T. utkom 1887
och G. T. 1889. Äfven den nyare bibelkritiken hade
i F. en hängifven anhängare, och i den ofvannämnda
skriftserien verkade han också för dess principer,
ehuru han mindre egnade sig åt denna sida af den
moderna teologien. För sina teologiska förtjänster
kreerades F. 1892 till teol. doktor i Giessen.
Genom sin naturliga läggning och sin schartau-anskt
gammallutherska uppfostran i sitt inre främmande för
de mystiska och pietistiska kristendomsformerna, såg
F. i ritschlianismens framställning af kristendomen
såsom den för människans jordiska tillvaro lämpade
och för hennes jordiska förstånd tillgängliga
religionen den teologi, som samtidens realism
behöfde och fordrade. Ritschlianismens fientlighet
mot den dogmatisk-metafysiska spekulationen öfver det
öfversinnliga och för människoförståndet i grunden
obegripliga innebar i F:s ögon
löftet om en tidsenlig frigörelse från människofunder,
som hindrade en mängd af samtidens bildade människor
att komma till tro på evangeliernas "historiske
Kristus". Men ehuru F. ansåg såsom en berömmelse
att vara Ritschls lärjunge, slöt han sig dock ej
till dennes system i alla detaljer. Att F. för sin
teologiska verksamhet skulle, i likhet med alla
banbrytare, röna motstånd var naturligt. Också
många reformvänner ansågo, att han gick för långt
och att hans stridssätt ofta var för häftigt. Men i
den svenska kyrkans historia kommer han helt visst
alltid att nämnas såsom en af denna kyrkas märkligare
teologer. Utom redan nämnda arbeten utgaf F. från
trycket Om kristendomens framträdande och hufvuddragen
af dess äldsta historia (t. o. m. mötet i Nicsea; i
"Ill. världshist.", utg. af E. Wallis,
II, 1876) och Islams framträdande och kalifatets
historia under de tre första århundradena (därst.
III, 1877), Palestina på Kristi tid I (1876),
Predikningar (2 saml.; 1879, 1881), Stat och kyrka
i deras inbördes förhållande (1881), Doktor
Martin Luther (1883), flera öfv. och bearbetningar
af utländska arbeten (bl. a. Farrars "Jesu
lif") samt tidnings- och tidskriftsuppsatser, tal,
dikter (Lyrik, 1872) m. m. Jfr S. A.
Fries, "Fredrik Fehr, hans verksamhet och
betydelse som teolog. En minnesteckning"
(1896). J. P.
Fehrbellin, stad i preussiska prov. Brandenburg,
reg.-omr. Potsdam, på södra stranden af Rhin, ett
tillflöde till Havel. 1,602 inv. (1900). Staden är
historiskt bekant genom den strid, som i dess närhet
utkämpades 18 juni (g. st.) 1675. Då Sverige uppträdde
som Frankrikes bundsförvant i dess krig med Österrike,
Brandenburg m. fl. stater, samlades på hösten 1674 en
fältarmé på omkr. 20,000 man i Pommern. Vid jultiden
ryckte riksmarsken K. G. Wrangel med omkr. 13,000
man in i Brandenburg, där han tog vinterkvarter;
syftet var att tvinga kurfursten Fredrik Vilhelm
att utträda ur förbundet mot Frankrike. Då detta ej
lyckades, satte Wrangel 1 maj 1675 hären i marsch
för att gå kurfursten närmare in på lifvet. Planen
var att gå öfver till vänstra Elbestranden och
förena sig med hertigen af Hannover, som var Sveriges
bundsförvant och hade en här på öfver 10,000 man. Om
denna förening hade kommit till stånd, hade man kunnat
påräkna en stark anslutning inom tyska riket, i det
flera stater – främst Bajern, men äfven Kur-Sachsen –
sympatiserade med Sverige och Frankrike. Samtidigt med
uppbrottet blef emellertid Wrangel illa sjuk, så att
han först 9 juni kom till armén. Befälet fördes under
tiden af den likaledes mycket sjuklige fältmarskalken
Mardefelt. Denne råkade i oenighet med sin närmaste
man generallöjtnanten Wolmar Wrangel,
öfverbefälhafvarens halfbror, som under marschen gick i förväg med
kavalleriet, och följden blef en mängd ansträngande
och gagnlösa fram- och återmarscher. Sedan 12 juni var
svenskarnas uppställning sådan, att hufvudstyrkan,
omkr. 7,000 man, under W. Wrangel stod vid Alt
Brandenburg på högra stranden af Havel, K. G. Wrangel
med omkr. 2,500 man vid Havelberg nära 60 km. längre
åt n. v. utmed Havel samt öfverste Wangelin med
500 dragoner i Rathenau vid Havel, midt emellan de
förutnämnde. W. Wrangel och Wangelin skötte emellertid
spaningsväsendet så försumligt, att de förblefvo
okunniga om, att kurfursten, efter en glänsande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
