- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
103-104

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fersen, Hans von - Fersen, Fabian von - Fersen, Reinhold Johan von - Fersen, Hans von - Fersen, Fredrik Axel von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

guvernör i Riga och 1682 till guvernör öfver
Ingermanlands och Keksholms län. F. upphöjdes 1674
i friherrligt stånd.

3. Fabian von F., friherre, den föregåendes broder,
generalfältmarskalk, f. 7 febr. 1626 i Reval, d. 30
juli 1677 i Malmö, kom vid sjutton års ålder öfver
till Sverige och erhöll anställning vid Kristinas
hof. 1644 tjänade han såsom volontär på flottan,
under K. G. Wrangels befäl, men begaf sig efter
freden vid Brömsebro till Tyskland, där han 1645
blef kapten och fortfarande utmärkte sig så, att han
för hvarje år vann en ny grad och 1648 utnämndes
till öfverste. 1654 blef han i öfverste för Hvita
regementet. 1657 följde han armén till Danmark, där
han 1658, utanför Kronborg, fick fem farliga sår,
och utnämndes s. å. till i generalmajor. 1659-62
var F. öfverkommendant i Stralsund, utnämndes
1663 till guvernör öfver Livland och Riga, 1668
till generallöjtnant samt 1674 till general och
friherre. Vid danska krigets utbrott 1675 blef han
generalfältmarskalk, och 1676 generalguvernör öfver
Skåne, Halland och Blekinge, i denna befattning
utmärkte han sig i hög grad, då han 1677 afslog
danskarnas stormning af Malmö, hvarvid fienden
förlorade öfver 3,000 man.
4. Reinhold Johan von
F
., grefve, den föregåendes brorson, son till F. 2,
krigare, ämbetsman, f. 1646, d. 1716 i Stockholm,
var först i kurländsk och holländsk tjänst samt
gick i slutet af 1670-talet i svensk och blef 1684
öfverste för Västerbottens infanteri. 1688 förordnades
F. till vice landshöfding i Västerbotten. 1701
deltog han i den ryktbara öfvergången af Düna
och utnämndes 1702 till generalmajor samt förde
befäl såsom sådan i slaget vid Klissow s. å. Efter
att 1702-05 ha varit kommendant i Göteborg var
F. 1705-09 landshöfding i Halland, utnämndes 1709
till generallöjtnant och guvernör i Riga, 1710 till
guvernör i Wismar och inkallades 1711 i rådet. 1712
blef F. generalfälttygmästare och 1715 president i
Svea hofrätt. 1712 upphöjdes han i grefligt stånd.

5. Hans von F., grefve, den föregåendes son, krigare,
ämbetsman, f. 2 mars 1683 i Reval, d. 25 maj 1736
i Stockholm, blef 1700 volontär vid Västerbottens
infanteri och deltog såsom kapten vid Pommerska
dragonerna i slaget vid Klissow U702), där han
erhöll sju svåra blessyrer. 1712 utnämndes F. till
öfverste och chef för Upplands dragonregemente. Under
krigshändelserna sommaren 1719 utmärkte F. sig
vid försvaret af Eda skans mot danskarna och
utnämndes s. å. till generalmajor samt 1720 till
generallöjtnant. F. synes från början uppriktigt
ha omfattat den nya statsförfattningen och kastade
sig med ifver och hänsynslöshet in i det politiska
lifvet, närmast på det uppåtsträfvande holsteinska
partiets sida. Vid riksdagen 1723 framträdde
han såsom en af de ifrigaste målsmännen för den
holsteinske hertigens rätt och för förbindelsen med
Ryssland. Till belöning härför fick F. på förmånliga
villkor försälja sina i Östersjöprovinserna belägna
arfgods. Vid följande riksdag (1726-27) kämpade han
på riddarhuset oförskräckt, men förgäfves, för det
ramlande holsteinska partiet och delade dess allmänna
öde att förlora allt politiskt inflytande, medan Arvid
Horns makt nådde höjdpunkten. I början af 1730-talet
lyckades F. jämte C. Gyllenborg, D. N. v. Höpken
och andra medlemmar af det slagna holsteinska partiet
innästla sig i konung Fredriks ynnest genom att i
motsats mot Horn tjänstvilligt befordra konungens
förbindelse med fröken Taube och på sådant sätt
ånyo komma till betydelse. F. utnämndes 1731 af
konungen trots rådets välgrundade protester till
president i Svea hofrätt. Äfven såsom förespråkare
för de mera avancerade merkantilistiska idéer, som
rörde sig inom tidens ledande finansiella kretsar,
vann F. nytt inflytande. Vid riksdagen 1734 var
han en af Horns farligaste motståndare, framförde
i sekreta utskottet konungens klagomål mot denne,
talade där och i mindre sekreta deputationen ifrigt
för förbund med Frankrike och Turkiet och hade en
väsentlig del i grundandet af hattpartiet. Men
han upplefde icke detta partis seger. De af
F. inköpta egendomarna Ljung i Östergötland
(1730) och Steninge i Uppland (1736) gjordes 1747
af hans änka, Eleonora Margareta Wachtmeister af
Mälsåker, till fideikommiss i den Fersenska släkten.
L. S.

illustration placeholder

6. Fredrik Axel von F. (Axel von F. d. ä.),
den föregåendes son, grefve, politiker, fältmarskalk,
riksråd, f. 5 april 1719 i Stockholm, d. där 24 april
1794, ingick 1737 som volontär vid Lifregementet
till häst, trädde 1740 i fransk krigstjänst och
kämpade med undantag för den tid, då han deltog i
det olyckliga svensk-ryska kriget, under fransk fana
i österrikiska successionskriget ända till freden i
Aachen 1748. Härunder avancerade han till
brigadjär eller generalmajor. 1750 utnämndes han af konung
Fredrik och rådet mot tronföljarens bestämda önskan
till generalmajor i svenska armén, där han förut var
endast korpral vid Lifdrabantkåren. Denna utnämning
väckte stort uppseende både på grund af F:s ungdom
och korta tjänstgöring i svenska hären och därför att
den betecknade den första uppenbara brytningen mellan
tronföljaren och rådet. Först 1753 tog F. afsked ur
fransk tjänst och sålde det regemente han i denna
uppsatt. Han fick snart tillfälle att rättfärdiga sin
snabba militäriska befordran, då han med utmärkelse
1757-60 deltog i pommerska kriget. Den af honom
utförda eröfringen af Usedom och Wollin på hösten 1759
tillhör detta föga ärofulla krigs bästa bedrifter. F.,
som 1756 utnämnts till öfverste vid Lifgardet och 1757
till generallöjtnant, erhöll 1759 anbud att efterträda
sin svåger Lantingshausen såsom högste befälhafvare
för armén i Pommern, men afböjde detta uppdrag. 1763
blef han general och 1770 fältmarskalk. - Det var
icke som krigare F. skulle göra sin främsta insats
i Sveriges öden. Redan vid riksdagen 1751-52 hade
F. tagit del i riddarhusets förhandlingar och gjort
sig bemärkt för sin talargåfva och sin utpräglade
hattståndpunkt. Såsom anställd i främmande tjänst hade
han dock ej kunnat få plats i sekreta utskottet. Vid
1755-56 års riksdag åter,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free