Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Suomen laulu ha bidragit att göra den finska
manssången känd och erkänd äfven utom landets gränser.
K.
Teater. I F. liksom öfverallt annorstädes framträdde
skådespelet i sin äldsta form – mysterierna,
miraklerna, fastlags- och julupptågen – redan under
den katolska medeltiden. Men dessa teatraliska
föreställningar liksom senare skolkomedierna och
studentspektaklen vid Åbo akademi, från hvars
invigningsfest 1640 och promotioner man upptecknat
berättelser om då uppförda dramer, voro alltför
enstaka och spridda företeelser för att erhålla
någon som helst betydelse för teaterns utveckling i
landet. Först i slutet af 18:e årh., då den dramatiska
konsten i Sverige under Gustaf III blomstrat
upp på inhemsk grund, kan man tala om egentliga
föreställningar af yrkesskådespelare också i de
finska städerna. Den första teatertrupp, som anordnade
representationer i Åbo, sedan äfven i Helsingfors och
de större landsortsstäderna, stod under ledning af
K. G. Seuerling, hvilken 1780–90 tillgodosåg publikens
teaterbehof med sina i afseende å både repertoaren och
framställningen ytterst anspråkslösa föreställningar i
lador och lider. Det nyväckta intresset för skådespel
och teater i landet lockade äfven andra sällskap
att resa öfver till F. från Sverige och uppträda
framför allt i Åbo och Helsingfors. Bland dem
nämnas Lindqvist-Rydqvists trupp, Gellerstedts,
änkefru M. Seuerlings och K. G. Bonuviers
trupper m. fl. Dessutom anordnade amatörer både i
städerna och på landsbygden sällskapsspektakel af
visserligen ännu anspråkslösare art än de turnerande
yrkesartisterna. 1813 uppfördes en egen lokal
för teatern i Åbo, och 1827 erhöll Helsingfors det
första egentliga teaterhuset. Representationerna
anordnades fortfarande af tillfälligtvis gasterande
resande sällskap, hvilka – dels på svenska, dels
på tyska – bragte till uppförande såväl skådespel
som operor. Under 1830- och 1840-talen besökte
sålunda Westerlunds och Schultz’ trupper landet,
samtidigt med att utmärkta konstnärer från Sverige –
bl. a. Emelie Högquist, de båda Deland, Torsslow och
N. Almlöf – inledde gästspel af längre eller kortare
varaktighet, hvarunder den dramatiska litteraturens
mästerverk icke sällan stodo på repertoaren. 1850–53
gåfvos regelbundna föreställningar i Helsingfors,
Åbo och Viborg af Stjernströms utmärkta sällskap,
och frågan om inrättande af en stående trupp kom då
på dagordningen, i svnnerhet som man under intrycket
af feststämningen efter premiären af Pacius’ "Kung
Carls jagt", uppförd af amatörer i Helsingfors 24 mars
1852, beslutit uppföra ett nytt tidsenligt teaterhus
i hufvudstaden. Efter många svårigheter kom denna
nya teater till stånd och invigdes 28 nov. 1860 med
en festrepresentation, hvarvid Topelius’ "Prinsessan
af Cypern" med musik af Pacius uppfördes. En ljusare
framtid syntes nu randas för teatern i F. Ett godt
svenskt sällskap, Pierre Delands, förhyrde teatern för
ett år framåt, och redan under det andra året bildades
af teaterhusbolaget en "stående trupp", sammansatt
af flera verkligt goda förmågor. Repertoaren var
gedigen och inrymde plats jämväl för den nya inhemska
dramatik, som begynte spira upp och betecknades af
namnen Runeberg, Topelius och Wecksell. En förhärjande
eldsvåda lade natten 8–9 maj 1863 den nya teatern
i grus. Men redan 2 okt. 1866 kunde den ur sitt
bål återuppståndna Nya teatern fira invigningsfest. Det första
året förhyrdes teatern till ett resande sällskap (det
Åhman-Pousetteska), men efter denna tid uppsattes
åter den s. k. "stående truppen", denna gång af en
inom publiken bildad garantiförening, som sedan dess
egt bestånd. Åhmanska truppens förnämsta medlemmar
med direktören själf i spetsen engagerades; bland
dem förtjäna särskildt nämnas Fritiof Raa (d. 1872)
och hans hustru Hedvig (f. Forsman, d. 1907), hvilka
båda intaga en betydande plats i den finska teaterns
historia. Sedan denna tid har Nya teatern eller,
som dess officiella namn numera lyder, Svenska
teatern innehafts af en stående trupp med svenskan
till språk och för det mesta sammansatt af artister
från Sverige. Repertoaren har upptagit dramatiska
verk af alla slag; tidtals ha äfven operor och
operetter uppförts. – I samband med den sig starkt
utvecklande finskhetsrörelsen under 1800-talets midt
väcktes naturligtvis också tanken på grundläggandet
af en dramatisk konst på finska språket. Redan
1844 framlade den då adertonårige A. Meurman i en
artikel i "Helsingfors tidningar" för första gången
offentligen ett förslag i denna riktning. Äran af
att ha grundlagt en finsk scen tillkommer doktor
K. Bergbom (se denne; d. 1906), som i slutet af
1860-talet ledde en amatörförening för finskspråkiga
sällskapsspektakel i hufvudstaden och tog initiativet
till den märkliga föreställning, som egde rum 10 maj
1869 och från hvilken den finska teaterns uppkomst
kan dateras. Programmet upptog A. Kivis "Lea", och
den ofvannämnda svenska skådespelerskan fru Raa hade
åtagit sig den svåra uppgiften att på finska språket,
som hon ej alls förstod, utföra titelrollen. Företaget
utföll öfver all förväntan väl, och efter svårigheter
af många slag lyckades Bergbom samla en trupp, med
hvilken finska teaterns första föreställning gafs i
Björneborg 13 okt. 1872. 1873 begynte teatern sina
representationer i Helsingfors uti <si>Arkadiateatern</i>,
sona blef dess hem ända till 9 april 1902, då den nya
ståtliga Finska teatern (Suomen Kansallisteatteri)
vid Järnvägstorget invigdes. 1873 grundlades
äfven den finska operan, hvilken efter en kort,
men lysande period på grund af ekonomiska skäl
måste nedläggas. Den finska talscenen har däremot
utvecklat sig till en konstanstalt, som icke blott
fostrat skickliga, ja t. o. m. utmärkta konstnärer,
såsom Ida Aalberg, utan också för den finska
publiken förmedlat bekantskapen med litteraturens
yppersta sceniska diktverk och främjat uppkomsten
af en finsk dramatik, hvars mest representativa
namn äro A. Kivi och M. Canth. – Utom de båda
stående teatrarna i hufvudstaden äro f. n. flera
mindre scener verksamma. Svenska inhemska teatern
(sammansatt af svenskspråkiga inhemska skådespelare)
och flera finskspråkiga resande teatersällskap sprida
intresset för den dramatiska konsten i landsorten,
och i Helsingfors ha den svenskspråkiga Folkteatern
(grundlagd 1898) och den finska Työväen teatteri
(Arbetarteatern) sökt tillgodose de breda lagrens
teaterbehof.
Hj. L-g.
Författning och förvaltning. Under sin förening med Sverige utgjorde
F. en del af den svenska staten. Redan i 14:e årh.,
sedan det svenska väldet vunnit stadga, tillerkändes
de finska landskapen samma politiska rättigheter som
de svenska. Titeln storfurstendöme, som sedan 1581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
