Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flius - Fljótsdalur - Fljótshlið - Flo, geol., äldre benämning för lager, hvarf. Jfr Floka och Flolägriga berg - Flo, landtbr. - Flo, socken - Flómannasaga - Floby - Flock, isl. - Flock, bot. Se Blomsterställning - Flockarv, bot., namn på Androsace septentrionalis (se Androsace) - Flockblomstriga - Flock och farnöte (någon gång följe eller farnöte) - Flocksilke, garn, spunnet af silkesaffall. Se Sidenindustri - Flockväxter - Flocon, Ferdinand - Floconné - Flod. 1. Fys. Se Ebb och flod - Flod. 2. En jämförelsevis betydlig vattenmassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dess akropolis finnas i närheten af byn Hagios
Georgios.
A. M. A.
Fljótsdalur, vidsträckt och fruktbar dalgång i
östra delen af Island. Den genomflytes af älfven
Lagarfljót, som under en stor del af sitt lopp
vidgar sig till en insjö af samma namn.
C. R.*
Fljótshlið, fruktbar sluttning på södra sidan af
fjällen Þrihyrningur och Tindfjallajökull, i södra
delen af Island, begränsas i s. af älfvarna Markarfljót
och Þverár. Där ligga de historiskt märkvärdiga
gårdarna Storolfshvóll, Breiðibólstaðir och Hlíðarendi.
C. R.*
Flo, geol., äldre benämning för lager, hvarf. Jfr
Floka och Flolägriga berg.
E. E.
Flo, landtbr., gång i kreatursstall bakom spiltorna.
H. J. Dft.
Flo, socken i Skaraborgs län, Åse härad. 6,408
har. 1,357 inv. (1906). F. bildar med Ås och
Sal ett regalt pastorat i Skara stift, Väne kontrakt.
Flóamannasaga, isländsk ättesaga från det
sydisländska låglandet. Handlingen försiggår i slutet
af 900-talet dels på Island, dels på Grönland.
Sanning och dikt äro hopplöst sammanblandade i
sagan, som hör till de yngsta (omkr. 1300). Den
utgafs af Guðbrandr Vigfússon 1860.
R. N-g.
Floby, socken i Skaraborgs län, Vilske härad.
2,909 har. 1,112 inv. (1906). F. bildar med
Göteve, Trevattna och Hällestad ett regalt pastorat
i Skara stift, Vånga kontrakt. I F. prästgård föddes
J. H. Kellgren 1 dec. 1751.
Flock, isl. flokkr, kallades i fornnordiska
litteraturen en kortare äredikt, som icke delades i
afdelningar genom stäf (ett slags omkväde) och
därigenom skilde sig från drapan. Jfr art. Drapa.
Versmåttet var vanligen dróttkvæður háttr. Man
egnade en flock åt höfdingar, jarlar o. s. v., men
ej gärna åt konungar eller andra, som man ville
synnerligen hedra, emedan flocken ansågs mindre
ärofull än drapan.
Th. W.
Flock, bot. Se Blomställning.
Flockarv, bot., namn på Androsace septentrionalis
(se Androsace).
Flockblomstriga, bot., namn på växtfamiljen
Umbelliferæ.
Flock och farnöte (någon gång följe eller
farnöte) är en för allitterationens skull gjord
sammanställning, som ofta träffas i de äldre svenska
lagarna. Den förekommer vanligast i fråga om
delaktighet i brott. Så stadgas det i en stor del
af lagarna (t. ex. Kristofers landsl. edsöresb. 1) att,
om någon hemsöker annan i afsikt att skada göra
bonden eller hans hjon o. s. v. och dräper eller
på vissa sätt misshandlar någon, som är under
hemfridens skydd, då ha alla "the, ther meth
æro j fluk oc farnöte", brutit edsöret. Östgötalagen
stadgar i flera fall för den, som är "forman"
(hufvudman) vid brotts begående, 40 markers bot,
men för hvar och en som är "i fluk ok farunöti
mæþ)" endast 3 markers bot. – Sammanställningen
förekommer emellertid äfven i andra fall. Så
stadgas det i Upplandslagen, kyrkob. 21, att alla
de, "þær guzlikamæ fylghiæ ok þær æru i flok
ok i farunöte mæþ)" (alla de, som deltaga i de
högtidliga processioner, hvarvid det invigda brödet,
hostian, kringbäres för att tillbedjas, och alla de,
som åtfölja dessa), skola "i guzfriþi væræ".
I. L.*
Flocksilke, garn, spunnet af silkesaffall. Se
Sidenindustri.
Flockväxter, bot., namn på växtfamiljen
Umbelliferæ.
Flocon [flåkå’], Ferdinand, fransk politiker
och publicist, f. 1800 i Paris, d. 1866 i Lausanne,
deltog i det republikanska partiets alla strider under
1800-talets förra hälft, var medarbetare i åtskilliga
tidningar och utnämndes 1848 till sekreterare i
sedermera medlem af den provisoriska regeringen.
Han invaldes i konstituerande församlingen, där
han tillhörde "berget", var några månader
jordbruksminister och genomförde som sådan en del
reformer, uppträdde med skärpa mot juniupproret,
men fordrade sedan allmän amnesti. Mot presidenten
Napoléon gjorde han skarp opposition och utgaf
1849-51 en demokratisk tidning i Kolmar, då
han icke blifvit invald i lagstiftande församlingen.
Efter Napoléons statskupp blef han landsförvist
(1851) och lefde sedan i fattigdom i Schweiz.
Bland skrifter af F. märkas Dictionnaire de morale
jésuitique (1824), en bitter pamflett mot jesuiterna,
samt romanen Ned Wilmore (1827).
Floconné [flåkånne], ett tjockt, mjukt, ulligt
fasoneradt ylletyg, som användes till vinteröfverrockar.
Väfnaden består af en fin, men stark
ullgarnsvarp samt 2 eller 3 lager inslag af tjockt,
lössnodt ullgarn. Det öfversta inslagslagret väfves
i fasonerad, tämligen gles bindning, hvars skott
sedermera skola ruggas af och kvarlämna tofsar
eller flockar (fr. flocons), ordnade i ränder, rutor
eller andra fasoner. Dessa floconnéskott utgöras af
mycket lössnodt garn af fin, mjuk ull och inväfvas
dubblerade för att bilda tillräckligt fylliga tofsar.
Under floconnéskotten inväfvas grund- eller
bindeskotten, som sammanhålla väfven, och under dessa
anbringar man vanligen ett lager afvigskott för att
göra tyget tillräckligt tjockt och varmt. Floconnéernas
mönstereffekter framhäfvas ofta tydligare genom
s. k. ratinering eller frisering (se Appretera,
sp. 1252).
G. A. W.
Flod. 1. Fys. Se Ebb och flod. – 2. En
jämförelsevis betydlig vattenmassa, som, innesluten
inom en på jordytan befintlig naturlig, rännformig
fördjupning, med större eller mindre hastighet
förflyttar sig (rinner) från högre belägna till lägre
trakter och slutligen utfaller i hafvet eller i någon
större insjö. Liksom strömmar och åar uppkomma
genom förening eller sammanflöde af källsprång och
bäckar, så äro floderna (älfvarna) bildade genom
förening af strömmar och andra större vattendrag.
Det är således hufvudsakligen storleken (bredden,
djupet, vattenrikedomen m. m.), som utgör skillnaden
mellan bäckar, åar, strömmar och
floder. I allmänhet ha floderna sitt ursprung i
ett märkligare källsprång, ett träsk, en sjö eller
en smältande glaciär långt uppe bland bergen i
högtrakterna. Detta ursprung, af hvilketdera slaget
det än må vara, kallas flodens källa. Den i
början anspråkslösa fjällbäcken eller älfven ökas
genom tillflöden från sidorna (bifloder)
tämligen hastigt i vattenrikedom och antager ganska
snart dimensionen af en flod. – Riktningen eller
utsträckningen af en flod kallas flodens lopp,
fördjupningen, i hvilken den flyter och hvilken den
oftast själf urholkat, benämnes flodens bädd eller
kanal, och de vanligen sluttande stränderna eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
