Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornlämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergssluttningar inhuggna graf kammare, fig. 7. Om
dessa minnesmärkens upphof och ålder har man ej kommit
till några bestämda resultat. Likheten med de keltiska
fornlämningarna har föranledt antagandet af keltiskt
ursprung, men förekomsten af liknande minnesmärken
öfver mycket vidsträckta områden, äfven på Främre
indiska halfön, motsäger detta antagande. Fig. 8 och 9
visa prof, från Barka och Tripolis, af s. k. triliter,
förmodligen äfven de grafmonument. I det inre af
Syd-Afrika finnas flerstädes ruiner af betydande
omfång, hvilkas undersökning tvifvelsutan kommer att
lämna mycket viktiga historiska upplysningar. De
tyckas ha samband med forntida grufdrift. Af
dem äro blott ruinerna vid Simbabye, i Rhodesia,
närmare bekanta (fig. 10, 11). Dessa ruiner, med
sina höga, runda torn och ringmurar, uppförda af
väl huggna stenblock, bära vittne om en teknisk
färdighet, som ligger vida öfver landets forna
eller nuvarande befolknings förmåga. De omfatta väl
planlagda befästningar, uppförda till förhistoriska
guldgrufvors försvar, samt tempelbyggnader, af hvilkas
fasta och lösa ornering man kan draga den slutsatsen,
att de varit afsedda för semitiska religionsbruk. Af
inskriptioner har man först nyligen lyckats få
några upplysningar, och i malagassiska språket på
Madagaskar finnas ännu tydliga kvarlefvor af det
gamla himjaritiska tungomålet, hvilket talades i
södra Arabien under sabeiska väldet. Den slutsatsen
synes däraf berättigad, att ruinerna vid Simbabye,
järnte de öfriga med dem likartade, härröra
från Syd-Arabiens civiliserade inbyggare och från
tiden för sökandet efter "Ofirs" skatter. Fig. 12
framställer fynd från Simbabye. Åtskilliga fynd
af stenredskap i olika trakter af Ekvatorial- och
Syd-Af rika visa, att flertalet af de från Europas
stenålder bekanta redskapen varit i bruk äfven
här. Dessutom förekomma ringar af hård, polerad
skiffer (fig. 13), hvilka antagas ha gjort tjänst
som klubbhufvud. Äfven i Afrika återfinnes det
från Europa välbekanta förhållandet, att mystiska
egenskaper under senare tider tillskrifvas föremål
från stenåldern. Fig. 14 framställer ett vid religiösa
ceremonier eller magiska konster användt redskap, på
hvilket flera sådana stenringar fastsatts. Liknande
stenåldersfynd ha gjorts i Nord-Afrika. I västra
Sahara har man t. ex. funnit yxor af den typ, som
fig. 15 visar, i sådan mängd, att man däraf trott sig
kunna sluta till en talrik, forntida befolkning i nu
öde trakter. Fig. 16 visar en vackert slipad yxa af
hematit, hemförd af Emin Pascha från monbuttu-folket,
hvilket anser liknande redskap vara åskviggar,
alldeles som förhållandet varit t. ex. hos de
skandinaviska folken. Om fynden äfven i Afrika af
s. k. aggripärlor se d. o. Om de märkliga fynd,
som gjordes 1897 vid engelsmännens eröfring af det
gamla västafrikanska konungariket Benins hufvudstad,
se Benin (med bilder). Engelsmannen Seton Karr
och den tyske forskningsresanden von Schweinfurth
ha i Egypten, Somaliland och Sudan funnit en mängd
stenredskap från den äldre stenåldern, och sådana
äro funna äfven på åtskilliga platser i Syd-Afrika.
G. Stg. T. J. A.
Amerikanska fornlämningar. Nord-Amerika utom
Mexico. Om människans ålder i Nord-Amerika
äro åsikterna mycket delade, beroende på skilda
uppfattningar rörande tillförlitligheten af de angifna
fyndomständigheterna för en del artefakter, åt hvilka
tillskrifvas mycket hög ålder. Otvifvelaktigt finner
man i Nord-Amerika stenredskap af paleolitisk typ,
liknande de europeiska, men man vet ingenting om deras
samtidighet. Utom i Mexico, där, såsom nedan nämnes,
fornlämningar från högt utvecklade folk äro funna,
äro i Nord-Amerika af fornlämningar särskildt de,
som härröra från moundbuilders, "moundbyggare",
och cliffdwellers, "klippinvånare" (se Klippboningar), mycket omtalade. Moundbyggarna
ha fått sitt namn efter de kolossala jord- och
stenhögar (mounds), som de uppfört och af hvilka
särskildt i Mississippis floddal finnas massor. För
öfrigt ha dessa mounds en oerhördt stor utbredning
från Klippbergen i v. till Atlantiska hafvet i
ö. och från de stora sjöarna i n. till Mexikanska
golfen i s. De finnas af flera typer, och några äro
kolossala. Sålunda omtalas från S:t Louis en mound i
formen af en platt pyramid, som nedtill är 750x500 och
upptill 300x160 fot. En del mounds har djurform. De
återgifva sålunda väldiga fåglar, ödlor, sköldpaddor
etc. i relief. Äfven omtalas en mound, som har formen
af en mastodon. Mounds innehålla ofta, men ej alltid
grafvar, en del har varit fästningsverk. Liken
blefvo ofta, men ej alltid brända. Någon gång
nedsattes de i urnor. Moundbyggarna liksom öfriga
amerikanska folk kände före Amerikas upptäckt ej till
järnet. Däremot använde de koppar, som de likväl
ej förstodo att smälta. Mycket intressanta äro
deras ofta högst smakfulla lerkärl. Cliffdwellers,
från hvilka väldiga ruiner äro bevarade särskildt
i grottor i Colorado och närgränsande områden,
ha utom i sin byggnadskonst äfven utvecklat
den amerikanske urinvånarens stora talang som
lerkärlstillverkare. Af öfriga fornlämningar
äro att märka de talrika kjökkenmöddingarna
(shell-heaps) längs hela Nord-Amerikas kust. Litt.:
E. Schmidt, i "Archiv fur anthropologie"
(1894; med talrika litteraturhänvisningar),
S. D. Peet, "Prehistoric America" (Chicago,
1892), afhandlingar i "Annual report of the
bureau of ethnology" och i "Annual report of the
Smithsonian institution", G. Nordenskiöld, "Ruiner
och klippboningar i Mesa Verdes Canon" (Stockholm,
1893) samt arbeten af Clarence, B. Moore m. fl.
E. N-d.
Mexico och Central-Amerika. Det är i synnerhet
lämningar af byggnadskonstens och bildhuggarkonstens
alster, som i dessa länder ådraga sig forskarens
uppmärksamhet och visa, att en hög odling utmärkte
de folk, som bodde därstädes före spanjorernas
inträngande. Ehuru i allmänhet af en likartad
prägel, låta de dock hänföra sig till två olika
utvecklingsperioder. Till den ena, som är äldre och
utmärker sig för större fulländning, höra ruinerna
i Oajaca (se fig. l, palatset i Mitla), Guatemala
(reliefen, se fig. 2) och Yucatan; till den andra och
yngre de, hvilka påträffas inom det forna aztekiska
rikets område. För vår kännedom om dessa berömda
fornlämningar stå vi i synnerhet i förbindelse till
Humboldt, Kingsborough, Squier, Charnay, Seler,
Hamy, Strebel, Batres, Maler m. fl. Den amerikanske
forskaren J. L. Stephens, som utgifvit "Incidents
of travel in Central-Amerika, Chiapas and Yucatan"
(Lond. 1841) och "Incidents of travel in Yucatan"
(Lond. 1843). upptäckte under sina forskningar i
Yucatans urskogar – utom långa murar, jordterrasser,
altaren, vattenledningar, brunnar, broar, obelisker
m. m. – ruinerna efter icke mindre än 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
