Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornlämningar - Fornmannasögur - Fornminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af denna tid ega vi i Syd-Europa vidlyftigare minnen,
såsom lämningar af städer, borgar, vattenledningar
m. m. Till de viktigaste fornminnena höra alltifrån
den yngre stenåldern lerkärlen, hvilka i skiftande
former bevarats genom tiderna och gifva forskaren
en ledtråd vid fyndens tidsbestämning. Samma roll
kom sedan spännet att spela från tiden omkr. 1500
f. Kr. till forntidens slut. Från slutet af 2:a
årtusendet f. Kr. intränger järnet i Europa och
vinner slutligen som nyttighetsmetall öfvervikt
öfver bronsen (se Järnåldern). Med de skriftliga
dokumentens uppträdande upphör den förhistoriska
tiden i de olika länderna, tidigare i södra, senare
i norra Europa. Fornminnena ha satt arkeologerna
i stånd att uppdela Europa i kulturkretsar, olika
under olika tider, att grundlägga en förhistorisk
kronologi, som går tillbaka i tiden flera årtusenden
f. Kr., samt att påvisa olika kulturströmningar och
kulturutbyten. Det mesta har Europa under förhistorisk
tid att tacka Orienten för.
Litt. Den arkeologiska litteratur, som behandlar
Europas fornlämningar, är af en oerhörd omfattning,
men till en stordel nedlagd i tidskrifter. De sammanfattande
arbetena äro få och föråldras hastigt genom det
arkeologiska materialets snabba tillväxt. På många
punkter härskar också oenighet mellan fackmännen om
företeelsernas tolkning. Ett öfversiktsarbete öfver
hela den förhistoriska kulturutvecklingen i Europa
föreligger i S. Müllers "Den förhistoriska tiden i
Europa" ("Världskulturen", Ljus’ förlag, Stockholm,
1905). Äldre är M. Hoernes’ "Die urgeschichte des
menschen nach dem heutigen stande der wissenschaft"
(Wien, 1892). En kortfattad öfversikt utgör
M. Hoernes’ "Urgeschichte der menschheit" (i
"Sammlung Göschen", 42). Den äldre stenåldern
behandlas af samme författare i "Der diluviale mensch
in Europa" (Braunschweig, 1903). Öfver eolitfrågan
föreligger ett sammanfattande arbete af A. Rutot,
"Le préhistorique dans l’Europe centrale" (1903). De
orientaliska inflytelserna på Europas förhistoriska
kultur behandlar O. Montelius i flera arbeten,
särskildt "Die chronologie der ältesten bronzezeit"
(Braunschweig, 1900) och "Der Orient und Europa"
(Stockholm, 1899) samt det stort anlagda arbetet "Die
älteren kulturperioden im Orient und in Europa" (1:a h.,
"Die typologische methode", 1903). Om kopparåldern
handlar M. Muchs "Die kupferzeit in Europa" (Jena,
1893). Bronsåldern i Nord-, Väst- och Syd-Europa
har gjorts till föremål för kronologiska studier af
O. Montelius, publicerade som längre eller kortare
afhandlingar bl. a. i Vitt. hist. o. ant. akad:s
handlingar (1885), "L’anthropologie" (1901) och
"Journal of the anthropological institute of Great
Britain and Ireland" (1897). Den äldsta järnåldern,
"Hallstatt-tiden", skildras öfversiktligt af M. Hoernes
i "Archiv für anthropologie" (1905, uppsatsen
"Die Hallstatt-periode") och den därpå följande
"La Tènetiden" af P. Reinecke (i Mainzmuseets
festskrift, 1902). För vissa länder och kulturkretsar
i Europa föreligger en del monografier, bland hvilka
kunna nämnas för den förhistoriska kulturen i Grekland
Tsountas och Manatt, "The mycenæan age" (London,
1897) samt publikationer af Dörpfeld och A. Evans;
för Italien Montelius, "La civilisation primitive
en Italie" (1895 och 1905) samt B. Modestov,
"Introduction à l’histoire romaine" (Paris, 1906); för Spanien
P. Paris, "Essai sur l’art et l’industrie de
l’Espagne primitive" (Paris, 1903); för Frankrike
E. Cartailhac, "La France préhistorique"
(1889; snart ny uppl.) och ett snart utkommande
arbete af J. Déchelette; för Schweiz J. Heierli,
"Urgeschichte der Schweiz" (Zürich, 1901), för
England Evans, "The ancient bronze implements"
(1881) och "The ancient stone implements of Great
Britain" (1897), samt R. Allen, "Celtic art in
pagan and Christian times" och British museums
kataloger; för Tyskland Lindenschmits planschverk
"Die alterthümer unserer heidnischen vorzeit" (bd
I–V) samt monografier öfver en del tyska provinser
eller stater af Mestorf, Beltz, Schumann, Lissauer,
Mertins, Seger, Naue, Schumacher; för Österrike
"Kunsthistorischer atlas" I ("Sammlung von abbildungen
vorgeschichtlicher und frühgeschichtlicher funde
aus den ländern der österreichisch-ungarischen
monarchie", redig. af M. Much, Wien 1889); för
Ungern J. Hampel, "Alterthümer der bronzezeit in
Ungarn" och "Alterthümer des frühen mittelalters
in Ungarn"; för Böhmen flera planschverk med text
af J. L. Pič; för Danmark S. Müller, "Vor oldtid";
för Norge G. Gustafsson, "Norges oldtid" (1906);
för Sverige O. Montelius, "Den förhistoriska
tiden" (i "Illustrerad Sveriges historia"; tysk
öfv., "Kulturgeschichte Schwedens", med många
litteraturhänvisningar). Ytterligare litteratur
angifves i S. Müllers ofvannämnda öfversiktsarbete.
T. J. A.
Fornmannasögur [foddn-], den nyisländska titeln
på en af Det kong. nordiske oldskriftselskab 1825–37
utgifven uppl. af isländska sagor om norska och danska
konungar. Till grund för denna ligga tämligen unga och
betydligt bearbetade handskrifter. Bd I–V omfatta
sagorna om Olof Tryggvesson och Olof den helige
(mycket interpolerade), bd VI–VII sagorna om
Magnus den gode och hans efterträdare t. o. m.
Magnus Erlingsson, bd VIII Sverres saga af abbot
Karl Jónsson, bd IX–X sagorna om Håkan Sverresson
m. fl. t. o. m. Håkan den gamles och
Magnus lagabötes saga af Sturla Þórðarson
(den sistnämnda dock i fragmentariskt skick),
bd XI, Jomsvikinga- och Knytlingasagorna och
bd XII register, förklaringar till verserna och
tideräkning. En latinsk öfv. (Scripta historica
Islandorum) af Sveinbjörn Egilsson utkom 1828–46,
en dansk af Rafn och N. M. Petersen 1826–37.
R. N–g.
Fornminnen, de produkter af mänskligt arbete, som
finnas i behåll från forna tider och som numera
ej eller blott i undantagsfall användas för sitt
ursprungliga ändamål. Fornminnena kunna delas i
fasta och lösa fornminnen. Till fasta fornminnen,
fornlämningar, räknas t. ex. boplatser från
förhistorisk tid, grafvar, borglämningar, ruiner af
kloster, kyrkor och slott, stenar och bergytor med
inskrifter och bilder (runstenar, hällristningar) m. m.
Om fornlämningar i Sverige och andra länder se vidare
art. Fornlämningar och O. Almgren, "Sveriges
fasta fornlämningar från hednatiden" (1904). Till lösa
fornminnen, fornsaker, räknas alla de föremål,
som finnas i jorden, i grafvar eller på annat sätt
nedlagda, bortkastade eller förlorade, vidare äldre
kyrkoinventarier och profanföremål. Från stenåldern
ega vi i behåll fornsaker af sten (flinta, skiffer,
diorit, diabas, granit o. s. v.),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
