Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1039-1040 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fox, Henry F., lord Holland - Fox, Charles James

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

års ålder ingångna andra äktenskap, f. 1705, d. 1774,
egnade sig efter en i slöseri och utsväfningar
tillbragt ungdom åt det politiska lifvet som starkt
utpräglad whig och trogen anhängare af Walpole samt
vann genom smidighet och god debatteringsförmåga
stort inflytande i underhuset, som han tillhörde
1738-63. Han var 1746-54 sekreterare för krigsärenden
samt lät 1755 öfvertala sig att i samma egenskap ingå
i Newcastles ministär. Genom detta steg skilde han
sig från Pitt, med hvilken han under den närmast
föregående tiden varit förbunden. På hösten
s. å. blef han "secretary of state" och erkänd
ledare af regeringens parti i underhuset på det
villkor, att han skulle söka genomdrifva husets
bifall till ett par subsidiefördrag med Hessen
och Ryssland, hvilka han dock själf förut synts
ogilla; men missnöjd med Newcastle, nedlade han i
slutet af 1756 sitt ämbete. Då Pitt kort därefter
kom till makten, lämnades ingen plats åt F. i den
nya styrelsen, ehuru han i hög grad egde Georg II:s
förtroende. Han uteslöts äfven från kabinettet, när
Pitt 1757 bildade sin andra ministär, men utnämndes
till generalkrigskommissarie och åtnöjde sig med
denna tämligen underordnade befattning, emedan den
under det då pågående kriget inbragte honom ofantliga
inkomster. Med bibehållande af detta ämbete inträdde
han 1762 i Butes kabinett och öfvertog på samma
gång ledningen af regeringspartiet i underhuset. Han
lyckades i sin uppgift att vinna husets godkännande
af fredspreliminärerna i Fontainebleau, men hans
redan förut stora impopularitet ökades genom den
framstående del han tog i ministärens oärliga och
våldsamma tillvägagående för att vinna seger åt
sin utrikespolitik. Sedan han jämte Bute utgått
ur kabinettet, 1763, vid hvilket tillfälle han
upphöjdes till lord Holland, var hans politiska
roll utspelt. Han kvarstod emellertid såsom
generalkrigskommissarie till 1765. F. var en mycket
skicklig ämbetsman och en öfverlägsen debattör
samt prisad för ett intagande umgängessätt,
men gaf i sitt offentliga lif många prof på sin
fullständiga brist på politiska och moraliska
grundsatser. E. B. (V. S-g.)


3. Charles James F.,
engelsk statsman, den föregåendes son och genom
sin moder, lady Caroline Lennox, en dotter till
hertigen af Richmond, en ättling (sonsons dotterson)
till konung Karl II, föddes 24 jan. 1749, d. 13
sept. 1806. Han uppfostrades i Eton och Oxford,
men fick esomoftast med sin fader företaga utländska
resor, och denne uppmuntrade i sin dårskap hos sonen
redan under gossåldern den passion för hasardspel,
som sedan blef en af hans lifs olyckor. F. lämnade
Oxford 1766, tillbragte ett par år på resor
i Frankrike och Italien samt invaldes vid ej
fyllda 20 års ålder (för en familjen tillhörig
valkrets) i underhuset (1768), där han snart väckte
uppmärksamhet som talare. 1770 erhöll han ett ämbete
(amiralitetslord) i lord Norths tory-ministär, afgick
i febr. 1772 och ådrog sig
Georg III:s bittra fiendskap genom att
motsätta sig dennes planer på ändring i
äktenskapslagstiftningen för det kungliga
husets medlemmar. I dec. s. å. inträdde F. ånyo
i Norths ministär (som yngre skattkammarlord),
men afskedades i febr. 1774 från sin syssla till
följd af konungens misshag öfver hans själfrådiga
uppträdande emot North. Under de första åren af
sitt parlamentariska lif förfäktade F. grundsatser,
som voro långt ifrån liberala, och ingen kunde då
i honom ana den tillkommande värme och hängifne
frihetsvännen. Särskildt uppträdde han flera gånger
mot pressfriheten, då han ansåg denna ha kommit i
konflikt med parlamentets privilegier. F. slöt sig
efter sin nödtvungna afgång ur ministären till den
Rockinghamska afdelningen af whigoppositionen samt
knöt en närmare vänskapsförbindelse med Edmund Burke
och blef inom kort, till följd af såväl sitt älskliga
väsen som sitt öfverlägsna snille, erkänd ledare för
regeringens motståndare i underhuset. Under den tid,
då han tillhörde oppositionen emot North, gjorde
han sig högt förtjänt om frihetens sak, förklarade
sig t. ex. 1780 för allmän samvetsfrihet och
kämpade med outtröttlig ifver för de nordamerikanska
kolonierna. Dock gick han vid sina anfall emot Norths
amerikanska politik ofta till väga med en häftighet,
som öfverskred sanningens och rättvisans gräns. Trots
alla ansträngningar från hofpartiets sida blef
F. 1780 vald till parlamentsmedlem för Westminster -
efter en af de ryktbaraste valstrider den engelska
parlamentshistorien känner - och representerade
sedan denna valkrets till sin död. Då North i mars
1782 måste taga afsked, inträdde F. i Rockinghams
kabinett såsom utrikesminister. Där befann han sig
emellertid från början i ohjälplig politisk och
personlig konflikt med Shelburne, som på sin lott
fått förhandlingarna med kolonisterna i Nord-Amerika,
medan fredsunderhandlingarna i Paris med Frankrike och
Spanien stodo under F:s öfveruppsikt. Denna konflikt
föranledde F:s afgång, då Shelburne efter Rockinghams
död i juli s. å. blef dennes efterträdare, sedan
F. förgäfves sökt förmå konungen att åt hertigen
af Portland anförtro ledningen af kabinettet. Kort
därpå begick F. det för honom själf och hans parti
kanske ödesdigraste felsteget under sin politiska
bana. För att störta Shelburne, hvilken dock var
whig liksom han själf, förband han sig nämligen
1783 med torypartiets erkände anförare North, hvars
statskonst och hela politiska personlighet han förut
med sådan skärpa angripit. Jämte sin nya bundsförvant
uppträdde han kort därpå i parlamentet emot de af
regeringen afslutna fredspreliminärerna med Frankrike
och Spanien, ehuru dessa preliminärer innehöllo
så förmånliga villkor, som England under dåvarande
förhållanden kunde begära. Shelburne, hvars anhängare
i underhuset lågo under för "koalitionen", måste afgå,
och Portland bildade i febr. 1783 ett nytt kabinett,
hvaraf både North och F. blefvo medlemmar,
den senare såsom utrikesminister och den ledande
kraften. Han bragte de slutliga fredsfördragen med
Amerika, Frankrike och Spanien till stånd (1783),
men hans viktigaste åtgärd var framläggandet i
parlamentet af den s. k. ostindiska billen. Detta af
Burkes idéer genomträngda lagförslag åsyftade framför
allt att förskaffa Ostindiska kompaniets förtryckta
undersåtar en bättre styrelse, men afsåg därjämte -
ett nytt felsteg af F. - att stärka det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>