Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik I Barbarossa - Fredrik II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Östmark afskildes såsom särskildt hertigdöme
(Österrike) och med vidsträckta privilegier gafs åt
Henrik af Babenberg. Äfven inom kringliggande länder
gjorde han sitt inflytande gällande: på en riksdag i
Merseburg 1152 erkände han sålunda Sven Grade såsom
Danmarks konung. Vid sitt reorganisationsarbete
i Tyskland liksom senare i Italien hade F. sina
förnämsta medhjälpare dels i riksministerialerna dels
– liksom Otto I – i den högre hierarkien. Själen
i hans politik var till sin död 1167 kansleren,
slutligen ärkebiskopen af Köln Rainald af Dassel.
Från 1158 var Italien hufvudfältet för F:s
verksamhet. Han företog då sitt andra tåg öfver
Alperna. Milano förklarades i akt och tvangs
till en förlikning, hvarigenom det afstod från
sina expansionsplaner, och på en riksdag på de
ronkaliska fälten fastställde kejsaren i samråd
med representanter för Bolognas rättsskola de
kejserliga rättigheterna (jura regalia), öfver
hvilka en förteckning uppgjordes. De skulle bilda
det rättsliga och finansiella underlaget för F:s
maktställning i Italien. Utförandet af det sålunda
fastställda programmet ledde till nya strider med
Milano och dess bundsförvanter. Crema eröfrades efter
sju månaders belägring och jämnades med jorden. Och
1162 gaf sig det uthungrade Milano, hvarefter staden
och dess befästningar förstördes. Kungarikets
styrelse reorganiserades därefter på grundval af
Roncaglia-besluten. Till påfvestolen hade F. från
början kommit i ett spändt förhållande genom sina
sträfvanden att göra biskoparna till de främsta
verktygen för sin politik. Efter Hadrianus IV:s
död (1159) kom det till ett dubbelval: en del
af kardinalerna utsåg till påfve det mot kejsaren
gunstigt sinnade partiets ledare Octavianus, som antog
namnet Viktor IV, en annan och mera betydande del af
kollegiet valde kardinal Roland, den ultrakyrkliga
riktningens ledare, såsom påfve känd under namnet
Alexander III. F. sammankallade 1160 till Pavia ett
af tyska och italienska prelater besökt kyrkomöte
samt erkände i enlighet med dess beslut såsom den
rätte påfven Viktor IV och efter honom Paschalis III
och Calixtus III, hvaremot Alexander fann stöd hos
Frankrike och England. Därmed började striderna i
Italien ånyo. 1164 bildade Venezia tillsammans med
Padua, Verona och Vicenza ett förbund mot F. Alexander
å sin sida lyckades 1165 med Siciliens stöd blifva
herre i Rom. 1166 anträdde F. efter att ha förmått
den tyska hierarkien att hålla fast vid Paschalis
III ett nytt tåg till Italien för att föra denne
till Rom, och 30 juli 1167 introniserades han i
Peterskyrkan. F. tvangs emellertid inom kort af en
pestepidemi, som bl. a. bortryckte Rainald af Köln,
att anträda återfärden till Tyskland. Den kejserliga
härens aftåg gaf signalen till bildandet af en ny,
mot kejsarmakten riktad koalition af de lombardiska
städerna. Men i Tyskland var F:s maktställning ej
rubbad. 1169 lät han till sin efterträdare välja sin
son Henrik. 1174 företog F. ett nytt tåg till Italien
för att krossa städerna. Sedan hans försök att intaga
Alessandria misslyckats och de därefter inledda
fredsunderhandlingarna strandat, drog F. till sig
förstärkningar från Tyskland, men förlorade i trots
däraf slaget vid Legnano (29 maj 1176). F. inledde
nu med påfven och städerna underhandlingar, som 1177
ledde till fördraget i Venezia. F. erkände
Alexander såsom påfve, hvaremot denne afstod
från efterräkningar mot det kejserligt sinnade
tyska prästerskapet. Med städerna aftalades ett
stillestånd för sex år. Den definitiva freden slöts
i Konstanz 1183, hvarvid städerna visserligen erkände
kejsarens öfverhöghet, bl. a. hans rätt att bekräfta
konsulerna i deras ämbete, men i gengäld erhöllo
stora friheter. Vid återkomsten till Tyskland 1178
fann F. Henrik Lejonet i strid med ärkebiskopen
af Köln. Då Henrik icke brydde sig om kejsarens
stämningar, förklarades han 1180 i akt, miste alla
sina besittningar utom Braunschweig och Lüneburg samt
gick i landsflykt till England. Folkfantasien har
häri velat se en vedergällning från kejsarens sida
för uteblifven hjälp under det italienska kriget. I
själfva verket föll Henrik för den ovilja han genom
sin utvidgnings- och eröfringspolitik ådragit sig
från de sachsiske grefvarna och biskoparna. 1184
företog F. sitt sista tåg till Italien, kringjublad
såsom fredsfursten. Under detta tåg lyckades han
1186 till brud åt sin son Henrik vinna Roger II:s
dotter Konstantia, arftagerska till konungariket
Sicilien. Sedan Jerusalem 1187 fallit i de otrognes
händer, tog han 1188 korset. Med vanlig omsorg
rustade och ledde han tåget, men drunknade 10 juni
1190 i floden Saleph i Mindre Asien. F. är en af
den tyska medeltidens glansfullaste gestalter, en
af dem, som sökte återupplifva kejsartidens stora
traditioner. Detta var att i själfva verket kämpa mot
tiden och kunde blott uppskjuta det sammanstörtande,
som följde efter sonsonens död 1250. F. hade 1152
förmält sig med Beatrix, arftagerska till Burgund. Se
Prutz, "Kaiser F. I" (3 bd, 1871), samt
Jastrow och Winter, "Deutsche geschichte im zeitalter der Hohenstaufen" (2 bd, 1897).
2. F. II, den förres sonson, son till kejsar
Henrik VI och Konstantia af Sicilien, f. 26 dec. 1194
 |
| Kejsar Fredrik II. Efter en miniatyr i hans arbete om falkenerarkonsten. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
