Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frigel, Per - Frigell, Anders - Frigg - Frigga - Friggeråker - Friggs rock (F:s spinnrock). Se Frigg - Frigidarium - Frigifna fångar. Om deras undrstödjande se Fångvårdssällskap - Frigorifer, ismaskin (se d.o.) - Frigrefve. Se Femdomstolar - Frigrefskapet Burgund. Se Franche-Comté - Frih. - Frihamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
—1809 var han sekreterare i Statskontoret. Redan vid
27 års ålder invald i Mus. akad., blef han där 1796
ständig sekreterare, en befattning, som han beklädde
ända till 1841, och 1815 professor i harmonilära,
med uppdrag att tillika ha öfverinseende öfver
akademiens undervisningsverk. Efter 1809 biträdde
han vid reformen af koralboken och fortfor därmed
till 1818, då han undanträngdes af Haeffner. —
F:s kompositioner utgöras af symfonier, koraler,
kantater (bland hvilka Wallins "Guds lof" uppfördes
1816), sorgmusik (vid minnesfesten öfver Wikmansson,
1801), åtskillig musik till "Eremiten’’ (1798), operan
Zoroaster samt framför allt oratoriet Försonaren
på Oljoberget (1815; text af Sam. Ödmann). Hans
närmaste förebilder voro Händel, Gluck, Haydn och
Kraus. F. uppträdde äfven som skriftställare, med
en karakteristik öfver Kraus samt med åtskilliga
anmärkningar mot Haeffner i "Stockholmsposten" och
— under pseudonymen Philalethes — i "Allmänna
journalen". Gentemot Haeffners grundsatser för
koralsättning ville F. nämligen bibehålla koralernas
forna rytmiska och melodiska liffullhet. Se om
F. vidare B. von Beskows "Minnesbilder" (d. 2, 1866).
A. L.*
Frigell, Anders, universitetslärare, filolog,
f. 22 maj 1820 i Gillstads socken, Skaraborgs
län, d. 8 dec. 1897 i Uppsala, blef student i
Uppsala 1842, filos. doktor 1851, docent i latinska
språket 1854, e. o. adjunkt i samma ämne 1862 och
e. o. professor 1882. Såsom riksstatens stipendiat
reste F. 1855-57 i Tyskland, Italien, Frankrike och
Holland för latinska handskriftsforskningar. F. utgaf
bl. a. Cæsars De bello gallico (1854; 1861),
Kommentarier till Cæsars Bellum gallicum (2:a uppl.,
1862-68), Horatius’ Carmina et epodon liber (1870;
kommentarer och öfv., s. å.), Ciceros Epistolæ
selectæ XXIII. Med förklaringar (1872); Livianorum
librorum primæ decadis emendandæ ratio (1875);
Dionysios Halikarnasseus. Roms historia året 461
f. Chr. Med förklaringar och kritiskt bihang (1878);
Collatio codicum Livianorum I (1878); T. Livii ab urbe
condita liber XXI (1871; 2:a uppl. 1879), liber XXII
(1879), liber I (1880), med förklaringar; Livius som
historieskrifvare (1880); Epilegomena ad T. Livii
libros I. XXI (1881) m. m.
Frigg, nord. myt., den förnämsta af alla asynjorna,
kallas i Snorres Edda Fjorgyns dotter, Odens maka,
Balders moder, Jordens, Rinds, Gunnlods och Gerds
rival, Nannas svärmoder, drottning öfver asar och
asynjor, öfver Fulla, falkhamnen och Fensalarna. När
Balder drömde om sin död, tog F. ed af alla skapade
ting, att de ej skulle skada Balder; endast af
misteltenen kräfde hon ingen ed, emedan den syntes
henne för ung och späd. I Voluspa begråter F. i
Fensalarna (se d. o.) Balders död. Odens död varder
hennes andra sorg. Uti inledningen till "Grimnesmal"
sitter hon med Oden uti Lidskjalf och ser ut öfver
hela världen samt sänder sin
tjänarinna med ett budskap för att föra Oden bakom
ljuset. I "Vaftrudnesmal" rådfrågas hon af
Oden om hans färd till jätten. I "Lokasenna"
säges hon veta alla öden, men säger dem icke och
tillvitas af Loke otrohet, hvarom ock berättas hos
Saxo. Genom sina tjänarinnor främjar hon kärlek och
äktenskap. Kvinnor anropa henne i barnsnöd och för
ofruktsamhet. Stjärnbilden Orions bälte benämnes af
svenska allmogen "Friggs rock" (på somliga orter
"Fröjas rock") eller "Friggs ten", och i Värend
får torsdagshelgens firande namn af att "helga
Tore gud och Frigge". - Myterna om Frigg och Freja
sammanblandas ofta, likasom deras namn icke sällan
förväxlas. Den sjätte veckodagens namn, Fredag,
betyder sålunda "Friggs dag", men är en öfversättning
af lat. dies Veneris. Den angelsaxiske abboten Aelfric
i slutet af 900-talet säger Venus på danska heta
Frycg. F. har till tjänarinnor åtskilliga kvinnliga
gudomligheter af lägre rang, bland hvilka må nämnas:
Fulla, Lofn. Hlin, Gna m. fl. F. förekommer
äfven hos andra germanska folk. I en langobardernas
historia från 700-talet berättas, hur Frea (Frigg)
genom list får Godan (Oden) att hjälpa hennes
skyddslingar (jfr ofvan Grimnesmal); i den ena
Merseburgbesvärjelsen, äfvenledes från 700-talet,
nämnas Friia och Folla, hennes syster. Namnet
sammanfaller med sanskr. prija, "käresta", "maka"
och betecknar alltså F. som den högste gudens gemål. _
Jfr Freja. Th. W. (B-e.)
Frigga, astron., en af småplaneterna.
Friggeråker, socken i Skaraborgs län, Gudhems
härad. 1,300 har. 487 inv. (1906). Annex till
Falköpings stadsförsamling, Skara stift, Falköpings
kontrakt.
Friggs rock (F:s spinnrock). Se Frigg.
Frigidarium, lat. (af frigidus, kall), rum i ett
romerskt badhus, förmodligen användt till kroppens
afkylning efter varmluftsbadet i laconicum. Se
Romerska bad. R. Tdh.
Frigifna fångar. Om deras understödjande se
Fångvårdssällskap.
Frigorifer (af lat. frigus, köld, och ferre, bära),
ismaskin (se d. o.).
Frigrefve. Se Femdomstolar.
Frigrefskapet Burgund. Se Franche-Comté.
Frih., förkortning af friherre.
Frihamn (it. porto franco), en hamn, dit varor från
alla länder få tullfritt införas. Frihamnen är ett
noga begränsadt område, som betraktas liggande utanför
rikets tullgräns, hvadan allt, som finnes därinom, är
befriadt från såväl all tullafgift som all eftersyn
och kontroll från tullverkets sida. Naturligtvis
ha dock varorna att draga andra afgifter, såsom
hamnpengar o. d. Däremot erlägges tull, när varan
föres från frihamnen till annan ort inom samma
land. Frihamnen befordrar på ett effektivt sätt ett
lands skeppsfart och grosshandel samt gör det möjligt
att konkurrera med utlandet såväl genom transitohandel
som genom export af sådana artiklar, vid hvilkas
fabrikation utländskt material användes. Den förnämsta
fördelen framför frilagret (se d. o.) är den, att
den besvärliga och kostsamma kontrollen undvikes. -
Frihamnsinstitutionen är gammal. Den första frihamnen
var Livorno (1547). Därefter följde Genua (1596),
Neapel (1633) och Venezia (1661). I Frankrike var
Marseille frihamn sedan 1669, men beröfvades denna
förmån af nationalkonventet (1792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
