Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fronden - Frondera - Frondescera - Frondipar, bot. Se Diafys 2 - Frondosæ, bot. Se Lefvermossor - Frondör. Se Frondera - Frons, lat., anat. Se Panna - Front
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XIV:s minderårighet från aug. 1648 till 1653. De
voro hufvudsakligen riktade mot premiärministern
Mazarin och började med en strid mellan hofvet och
parlamentet. Mazarins stora inflytande, oordningen
i finanserna, missbruken i förvaltningen och den
växande skattebördan hade länge vållat stort
missnöje. Parlamentet trädde i spetsen för
oppositionen och vägrade i jan. 1648 att i en
"lit de justice" (se d. o.) inregistrera några nya
finansiella förordningar. Efter att ha öfverlagt
med stora rådet (le grand conseil), räkningekammarcn
(la cour des comptes) och skattekollegiet (la cour
des aides) framställde det till regeringen begäran,
att inga skattepåbud skulle ha gällande kraft utan
parlamentets godkännande, att "lits de justice"
skulle upphöra, att intendentsämbetena skulle indragas
och att hvarje häktad inom tjugufyra timmar skulle
ställas inför rätta. Långt ifrån att bevilja dessa
fordringar, lät regeringen häkta tre af oppositionens
ledare, Novion-Blancmesnil, Brousscl och Charton
(26 aug. 1648), men tvangs af Paris’ befolkning,
som med barrikader inneslöt Palais Royal, att efter
två dagar försätta dem i frihet. Änkedrottningen
med den unge konungen for då från Paris till Rueil
(senare till S:t-Germain), hvarifrån underhandlingar
inleddes med parlamentet, hvilka ledde till den
viktiga ordonnansen af 22 okt. Här vann parlamentet
fullständig seger och fick till stånd en förmånlig
reglering af landets finanser och rättsväsen. Men
Mazarin sökte ett tillfälle att kufva frondörerna,
och sedan han vunnit "den store" Condé för hofvet,
begaf sig detta hemligen från Paris till S:t-Germain
(natten till 6 jan. 1649), där trupper sammandrogos
till parlamentets och hufvudstadens betvingande. Äfven
parlamentet rustade sig under ledning af koadjutorn
af Paris, Paul de Gondi (sedermera kardinal de
Retz), prinsen af Conti, hertigen och hertiginnan
af Longueville, hertigarna af Bouillon, Beaufort,
Montmorency m. fl. Äfven parlamenten i Aix och Rouen,
adel, borgare och stormän på flera platser i landet
gjorde gemensam sak med Parisparlamentet. Men sedan
Condé vunnit några framgångar, och då Paris hårdt
ansattes samt parlamentet märkte, att herrarna
eftersträfvade endast egen makt och ära, ingick det
i Rueil (11 mars 1649) med hofvet ett fördrag, som
slutade den första perioden af fronden (la vieille
fronde l. la fronde parlementaire). 18 aug. 1649
återvände regeringen till Paris, men hotades snart
af en ny fara, när Condé, af personliga skäl,
slöt sig till dess motståndare. Då regeringen
arresterat honom, hans broder Conti och hans
svåger Longueville (18 jan. 1650), reste sig åter
parlamentet och herrarna (la jeune fronde l. la
fronde des seigneurs). Mazarin måste lössläppa
de fängslade prinsarna och själf begifva sig till
Brühl nära Köln (febr. 1651). Condé, som stötte
sig med båda partierna, begaf sig till Guienne och
Poitou och förband sig i hemlighet med Spanien. Snart
rasade striden i södra Frankrike. Änkedrottningen
tillbakakallade Mazarin, hvilken i spetsen för 6,000
man återuppträdde i Frankrike, oaktadt parlamentet på
hans hufvud satt ett pris af 150,000 livres. Mellan
Condé och Turenne, hvilken blifvit befälhafvare för
regeringens trupper, utkämpades flera blodiga strider,
den mest bekanta i Paris’ förstad S:t-Antoine,
hvarvid Condés armé räddades därigenom,
att hertiginnan af Montpensier, dotter till hertigen
af Orléans ("la grande Mademoiselle"), lät rikta
Bastiljens kanoner mot Turenne och förmådde sin
fader att låta öppna portarna för prinsen (2 juli
1652). Med pöbelns bistånd tvang Condé parlamentet
att utnämna hertigen af Orléans till konungens
ställföreträdare och Condé själf till franska härens
öfverbefälhafvare. Emellertid började parlamentet
och borgarna i Paris längta efter fred, och då
Mazarin, hvilken betraktades såsom upphofvet till
hela oron, frivilligt lämnade hofvet, syntes ingen
orsak finnas att längre fortsätta striden. Condé
gick i spansk tjänst, 21 okt. 1652 intågade
Ludvig XIV i Paris, sedan han förut utlofvat
en allmän amnesti. Detta oaktadt afskedades 12
parlamentsråd, hertigen af Orléans förvisades till
Blois, prinsen af Condé dömdes in contumaciam till
döden, och kardinal de Retz arresterades. Icke
långt därefter (3 febr. 1653) intågade Mazarin i
hufvudstaden, under folkets jubel. Så slutades detta
aristokratiens och byråkratiens gemensamma anfall på
konungamakten. Enda följden af frondeupproren var,
att konungamakten blef fullkomligt enväldig. -
Litt.: Sainte-Aulaire, "Histoire de la Fronde"
(1827; 2:a uppl. 1860), Chéruel, "Histoire de France
pendant la minorité de Louis XIV" (1879-80), och
Challamel, "Histoire anecdotique de la Fronde" (1860).
V. K-r. (E. A-t.)
Frondera (fr. fronder, se Fronden), eg. kasta
med slunga; vara missnöjd med, klandra (styrelsen
eller de bestående förhållandena). - Fronderi
(fr. fronderie), politiskt missnöje, klander mot de
bestående förhållandena. - Frondör (fr. frondeur),
missnöjd person, häcklare, kritiklysten tadlare af
dem, som ha makten.
Frondescera (lat. frondescere, af frons, löf),
löfvas, slå ut.
Frondipar, bot. Se Diafys 2.
Frondosæ, bot. Se Lefvermossor.
Frondör [fråijdor]. Se Frondera.
Frons, lat., anat. Se Panna.
Front [fränt], fr. front (af lat. frons, panna),
framsida. - Krigsv., den sida af en trupp, som är
bestämd att vara främst, eller främre sidan af en
stridsställning; såsom kommandoord, där sådant
förekommer: vändning åt fronten, när truppen
förut är vänd åt en annan sida. - Frontställning
kallas den ställning, i hvilken truppen är vänd åt
fronten; frontmarsch uppkommer, då truppen från
denna ställning rör sig rakt framåt eller bakåt;
frontlinje kallas den linje, som bildas af fronten
, och frontriktning det håll, hvaråt fronten är
vänd. Förändras frontens riktning (vanligen från
stället), uppstår frontförändring. - Frontanfall
kallas det anfall, vid hvilket fienden anfalles i
fronten. Till följd af eldvapnens fullkomning i vår
tid är det förenadt med stor svårighet att företaga
frontanfall, hvarför man alltmer använder flankanfall
med skenstrid i fronten. För att ännu mera försvåra
frontanfall kan man framför en försvarsställnings
front anbringa hinder, hvilka då ofta benämnas
fronthinder. - Fortif., en fästnings, teoretiskt af
flankerna begränsade främsta hufvudlinje, hvilken
för anfallsfältets allsidiga beskjutning brytes till
en polygon, d. v. s. bildar lika många fronter, som
den har polygonsidor. I fortgördeln räcker en front
från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
