- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
25-26

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fryxell-Langensköldska donationen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i allmänhet, däribland frihet, friborenhet,
i motsats till träldom (fräls man i
landskapslagarna = fri man), men ordet användes
snart om den särskilda frihet framför andra,
som förvärfvades af vissa samhällsgrupper,
kyrkan och den världsliga aristokratien, och
begränsades sedan till denna betydelse. Frälse
kommer alltså att beteckna dels denna särskilda
frihet själf, dels sammanfattningen af dem,
som åtnjuta den. Man får ett andligt frälse och
ett världsligt frälse.

Det andliga frälset omtalas i Sverige
första gången i ett bref, utfärdadt af konung
Sverker Karlsson 1200. Detta bref fritager
prästerna från att svara inför världslig domstol
och befriar likaledes kyrkornas hus och jord
"ab omni regalium exactionum gravamine",
hvilket antingen kan betyda frihet från böter
till konungen eller, sannolikare, frihet från
skatter till konungen. Ett sådant privilegium
kunde konungen ge endast för sig personligen;
det behöfde alltså stadfästas och har blifvit
stadfäst af de följande konungarna genom nya
frihetsbref. Viktiga äro Magnus Ladulås’ stora
kyrkliga privilegieurkund af 1281, som otvetydigt
medger frihet från alla stående skatter för
den jord, som kyrkan dittills förvärfvat, och
Birger Magnussons bref af 1305, hvilket efter en
mellantid af strängare kyrkopolitik under Birgers
förmyndare återupplifvade de af Magnus gifna
friheterna för kyrkan. Äfven detta frihetsbref
gällde dock endast den jord, som kyrkan vid
brefvets utfärdande egde. Hvad den sedermera
förvärfvade blef föremål för upprepade strider
mellan kyrkan, som ville utsträcka skattefriheten
till de nya besittningarna, och konungarna,
som sökte begränsa den till de gamla. Drottning
Margaretas reduktion (efter besluten i Nyköping
1396) återförde en mängd kyrkojord under
skatt. Först under medeltidens sista årh. synes
kyrkan ha förmått göra skattefriheten till regel
för allt sitt gods, och då genomfördes den såsom
princip också för klostren, som dittills fått
sina skydds- och frihetsbref hvart och ett för
sig. Allmänna privilegieurkunder för kyrkor och
kloster utfärdades af rikets råd och män 1436,
af konung Kristian 1457. Från utomordentliga
skatter torde konungarna icke ha ansett kyrkan
fritagen, och landslagen synes förutsätta,
att sådana skulle utgå af kyrkojord, men kyrkan
själf ville alltid betrakta dem såsom frivilliga
gåfvor och protesterade, när de pålades utan
bevillning af prästerskapet själft. – Det andliga
frälset föll för Gustaf Vasas reformation. På
grundval af Västeråsbesluten 1527 indrogs till
kronan största delen af kyrkans egendom och
inkomster; något återbördades äfven, enligt
samma beslut, af forna gifvares arfvingar,
hufvudsakligen bland adeln. Hvilken omfattning
det då försvinnande andliga frälset nått, belyses
däraf, att den sålunda till kronan indragna
kyrkojorden beräknats till 13,738 hemman af
hela rikets 103,477, alltså 13,27 proc. af
mantalet, de indragna kyrkoinkomsterna i sin
helhet till ungefär 400,000 mark eller 1/5
af kronans inkomstsumma vid slutet af Gustaf
Vasas regering. Prästerskapet blef därefter ett
statskyrkligt ämbetsstånd under konungen: det
tillkämpade sig nya privilegier (de första 1650),
som bl. a. befriade dess ämbetsgårdar från en
del bördor, men någon verklig motsvarighet till
det andliga frälset uppkom icke.

Det världsliga frälset l. adliga frälset
utvecklade sig till en början jämsides med
det andliga. En aristokrati af män, betydande genom
rikedom, börd och anseende, fanns redan vid
tiden för kristendomens seger i Sverige, och
spår af vissa företrädesrättigheter för de
förnämste herrarna kunna föras tillbaka till
samma tid (thockaboten, se d. o.),
men ett frälse innehåller först Alsnöstadgan
(se d. o.), troligen af 1279. Afgörande är
särskildt dess tredje punkt, som ger frihet
från skatt till konungen åt dennes och hans
broders "män" med deras underhafvande, åt
biskoparnas svenner samt slutligen åt "alla de
män, som tjäna med stridshäst, hvem helst de
tjäna". Skattefriheten bestämmes här som lön för
den nya vapentjänsten till häst – först under
nyare tid kallad rosstjänst l. rusttjänst
under förutsättning, att alla de, som göra denna
vapentjänst, direkt eller indirekt, stå till
konungens förfogande, och detta blef grundvalen
för det världsliga frälset. Med 1300-talet
finner man vapensyner för de tjänstskyldige
frälsemännen, frälserätt tilldelas deras änkor
och barn under vissa förbehåll, och slutligen
bestämmes uttryckligen, att hvarje bonde, som
vid vapensyn styrker sig kunna göra föreskrifven
tjänst, har rätt till frälse, medan å andra sidan
den frälseman, som ej fullgör sin tjänst, har
att återgå under skatt (frälsestadgar af 1330,
1335, 1344, 1345). Bestämmelserna sammanfattas i
Magnus Erikssons landslag. Samtidigt visar sig
redan nödvändigheten för kronan att förekomma
otillbörlig utsträckning af frälset. Magnus
Eriksson och möjligen Albrekt synas ha tänkt
på att återföra en del frälsejord under
skatt, och tanken utföres af Margareta: den
reduktion, som beslöts i Nyköping 1396, gick
ut öfver det världsliga ännu mer än öfver det
andliga frälset. Till kontroll af frälserätten
kunde också tjäna de kungliga
frälsebref, som med Magnus Erikssons tid börja
förekomma. Reaktionen mot frälsets utsträckning
bröts dock genom regeringsmaktens svaghet efter
Margaretas död. Under 1400-talet genomdref
aristokratien å sin sida i unionskonungarnas
försäkringar förbud mot frälsejords förvärfvande
vare sig under kronan eller under ofrälse män,
och samtidigt utvecklar sig frälsets innebörd,
framför allt genom nya ekonomiska förmåner, såsom
rätt till sakören (böter) af underhafvande,
jakträtt. Nu blir praxis, att frälsejord i
allmänhet är fri äfven från hälften af nya,
utomordentliga skatter, säterier (se
d. o.) t. o. m. helt och hållet fria.

Med Gustaf Vasas tid börjar den
rusttjänstskyldiga frälseklassens öfvergång
till ett adligt ämbetsmannastånd, en
öfvergång, som väsentligen fullbordas under
Gustaf II Adolf. 1500-talet igenom spelar
rusttjänsten ännu en stor roll: Gustaf
Vasa börjar reglera den proportionellt mot
frälsejordens afkastning, rusttjänsttaxor
aflösa hvarandra (den första 1526, de mest
bekanta af de senare 1559 och 1562), och ännu
Karl IX söker fasthålla vapentjänsten såsom
grundval för frälse, t. o. m. införa en ny form,
krigstjänst till fot (sköldknektar,
se d. o.). Frälserannsakningar företagas,
och frälsemän, som försumma sin vapentjänst,
dömas under skatt. Men alltifrån Gustaf II Adolfs
tid sänkas rusttjänsttaxorna, och försummelser
straffas ej med frälsets förlust, utan med
böter; redan tidigare har det blifvit regel,
att frälse förvärfvas endast genom kungligt
bref och går i arf, äfven om ej rustningen kan
fullgöras. Adeln har blifvit ett ärftligt stånd
och frälset ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:44:37 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free