Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fältspatsporfyr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
Fältveterinärkåren-Fängelse
246
försvar anlagda befästningar; men småningom
betecknades härmed företrädesvis fältskansar.
Numera menas därmed en sådan fältbefästning,
där eldlinjen för åstadkommande af verksam
beskjutning eller skydd för bakomvarande
skyddsrum måst höjas så mycket, att
skyttarna få stå på skytt bank, upphöjd öfver
eller anordnad å naturliga marken. Till följd
af större jordbehof få fältverken ofta både
skydds- och yttergrafvar (se vidstående
fig. och Fältbefästning, fig. 2). Slutes
ett starkare fältverk med en rygglinje,
uppkommer en fältskans (se d. o.).
L. W:sonM.
Fältveterinärkåren bildades 1887 och utgöres af
svenska arméns alla veterinärer, hvilka förut
sammanfattades under den gemensamma benämningen
veterinär staten. Kåren står under befäl af
öfver-fältläkaren och utgöres af fältveterinär
(med majors rang), 14 regementsveterinärer
(med kaptens rang), 26 bataljonsveterinärer (med
löjtnants rang) och 8 veterinärstipendiater (med
underlöjtnants rang efter officerarna). Kåren
har sin egen reserv. Veterinärtjänster sökas hos
Sjukvårdsstyrelsen, som jämte Medicinalstyrelsen
afgifver förslag till K. M :t (k. skr. 27
maj 1904, Sv. förf.-saml. Bih. n :r 13 och
instr. för Arméförvaltningen 11 okt. 1907,
Sv. förf.-saml. n :r 100). Stipendiater
förordnas af Medicinalstyrelsen
och Sjukvårdsstyrelsen gemensamt.
C. O. N.
Fältväbel (ty. feldwebel 1. feldwaibel,
jfr V ä-bel), krigsv., benämnes i tyska,
ryska m. fl. arméer äldsta underofficersgraden
vid alla trupper utom kavalleriet. Fältväbel
förekom redan hos landsknektarna under 16:e årh.,
där han ombesörjde manskapets utbildning inom
fänikan. Sedan har han blifvit kompanichefens
närmaste biträde med afseende på expedition och
inre ordning. I Sverige förekom benämningen
sedan början af 17:e årh., men utbyttes 1833
mot fanjunkare (se d. o.). - Fältväbellöjtnant
kallas i tyska armén sedan 1877 en äldre
underofficer, som vid mobilisering inträder i
officerstjänst vid trupperna i andra linjen.
C. O. N.
Fältväbellöjtnant. Se F ä 11 v ä b e 1.
Fältöfningar, krigsv., de öfningar för officerare
af alla vapen och af generalstaben, hvilka
afse att bereda dessa officerare skicklighet
i de grenar af truppföringskonsten, hvilka
kunna tillgodoses, utan att trupper deltaga
i öfningarna. De ledas efter hufvudsakligen
samma grunder som fälttjänst-öfningar (se
d. o.) och egnas hufvudsakligen åt uppsättning af
fälttågsplaner, marschorder, stridsdispositioner,
rapporter, planer till anfall mot och försvar
af ställningar, uppsökandet af bivackplatser,
broslagningsställen och kolonnvägar,
rekognoscering af större landsträckor för att
lära känna deras betydelse för försvaret och
af terrängföremål, uppgörandet af förläggning
i kvarter m. m., som ifråga-kommer under
krig. Äfven truppernas deltagande i en strid kan
göras till föremål för of ning, i den mån detta
låter sig verkställa. Väl ledda fältöfningar äro
af stor betydelse för utbildningen af en armés
befäl, men deras värde beror till hufvudsaklig
del
på ledningens beskaffenhet.
c- O. N.
Fältöfverste, krigsv., kallades mångenstädes och
. ". 5.0–––-
Fältverk.
äfven i Sverige under 16:e och början af 17:e
årh. högste befälhafvaren för en armé.
Fämun, insjö i Nordre österdalen, i Hede arkens
amt, i Norge. Längd 58 km. Ytinnehåll 202
kvkm. Höjd öfver hafvet 670 m. Den ger upphof åt
Klarälfven. Stränderna äro blott svagt befolkade.
Y. N.
Fän (fno. fen), kärr.
Fängelse. 1. En art frihetsstraff (se d. o.).
2. Byggnad eller lokal, där frihetsstraff
verkställes eller brottslingar eljest
förvaras. I äldre tid, då de egentliga straffen
voro dödsstraff eller kroppsstraff, voro
fängelserna hufvudsakligen förvaringsplatser
under rannsakningstiden och i afbidan på
straffets verkställande, däremot ej i och för
sig straffmedel. De voro på landsbygden enkla
stockhus ("skemmor"), stundom med en grop under
golfvet för gröfre förbrytare; i städerna
och vid slotten användes torn och källare,
där fångarna lämnades i den mest eländiga
belägenhet. Närmast med hänsyn till de stora
skaror lösdrifvare och tiggare, som i följd af
de ständiga krigen alltmer växte, började först
i England, i midten af 1500-talet, och sedermera
annorstädes särskilda tukthus inrättas. I Sverige
förordnades härom genom 1624 års konstitution
mot tiggare och tidstjufvar. Vid denna tid
upprättades i Stockholm landets första tukthus,
hvilket på samma gång var uppfostringsanstalt
för vanvårdade barn. Det följdes efter omkr. 100
år af ett rasp- och spinnhus (vid Stockholm
på Långholmen) och sedermera af andra sådana i
Göteborg och Norrköping. Dessa anstalter blefvo
småningom använda hufvudsakligen för kvinnliga
förbrytare, under det att gröfre manliga
brottslingar, som lyckats undgå dödsstraffet,
i stället sändes till fästningarna för att
sysselsättas med fortifikationsarbeten. Sålunda
uppkommo fästningsfängelser, såsom Marstrands
eller Karlstens, Nya Älfsborgs m. fl. Då
lagstiftningen började använda äfven kortare
frihetsstraff, af tj anades dessa vid slotten
i länsstäderna; och på detta sätt uppstodo
länsfängelser och kronohäkten. Härjämte
förekommo s t a d s - och häradshäkten för
rannsakningsfångar samt g ä l d s t u g o
r för bysatta personer. Fångbehandlingen var
allestädes föga berömvärd. I slutet af 1700-talet
fästes uppmärksamheten härpå, och nya åsikter i
penitentiära frågor arbetade sig fram, småningom
medförande en fullständig omorganisation
af fängelseväsendet (jfr Fångvård). Under
19:e årh. uppfördes i enlighet härmed i alla
civiliserade länder nya fängelsebyggnader,
i hvilka fångarna bereddes en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
