- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
631-632

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallikanska nationen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

631

Gallikanska nationen-Gallinazon

632

kyrkomöte står öfver påfven; och den världslige
regenten är oberoende af påfven i alla världsliga
ting). En mängd stridsskrifter om gallikanismen
såg dagen; Richelieu, som behöfde fred, lät
lejda mördare med dolken tvinga Richer (d. 1631
till återkallande. Huru fast rotad gallikanismen
trots denna episod förblef, visade sig, när
Ludvig XIV kom i delo med Innocentius XI om
franske kungens rätt att vid kyrkliga platsers
ledighet uppbära deras inkomst (jus regaliæ)
m. fl. tvistefrågor. Ludvig sammankallade ett
kyrkomöte till Paris 1682, hvilket 19 mars antog
de berömda af biskop Bossuet i Meaux redigerade
fyra Propositiones cleri gallicani (Déclaration des
quatre articles),
den klaraste och mest energiska
formuleringen af gallikanismen: 1) påfven har
i världsliga ting ingen rätt öfver furstar och
konungar och kan icke lösgöra dessas undersåtar
från deras lydnadsplikt; 2) påfvens andliga
makt står under de allmänna kyrkomötenas högre
auktoritet; 3) i Frankrike är påfvens andliga
makt dessutom inskränkt genom de gamla franska
kyrkolagarna; 4) i trossaker äro påfvens utsagor
ej ofelbara (irréformables).

Artiklarna inregistrerades i den kungliga lagen,
och Ludvig påbjöd undervisning om dem i alla
skolor; Bossuet skref ett glänsande försvar
för dem ("Defonsio declarationis celeberrimæ",
utg. 1730 efter hans död). Visserligen nödgades
franska kyrkan och Ludvig genom påfvarnas
energiska vägran att gifva de nye franske
biskoparna erkännande, liksom genom m:me de
Maintenons inflytande, till ett formellt återtåg
(förordningen om, att artiklarna skulle läras,
återtogs 1693). Men den gallikanska uppfattningen
förblef härskande bland Frankrikes klerus, och
Droit de régale (konungens makt öfver kyrkan och
de 4 artiklarna) förblef lagligt gällande och
tillämpad. (E. Michaud, "Louis XIV et Innocense
XI", 1884, M. Immich, "Papst Innocenz XI",
1900). - Annorlunda blef förhållandet, först när
efter franska revolutionen Napoleon omordnade
Frankrikes kyrkliga förhållanden. Genom
det bekanta Napoleonska konkordatet 1801
(upphäfdt i dec. 1905) tillintetgjordes
i princip den månghundraåriga gallikanska
kyrkofriheten; franska regeringen skulle
utnämna alla biskopar och påfven gifva dem
kanonisk invigning; därtill återfick påfven
kyrklig jurisdiktion öfver Frankrike äfvensom
rätt att efter eget godtfinnande organisera
biskopsstift etc. (Fr. Nielsen, "Pavedömmet i
det 19:e hundredaar", I, 1895, E. Driault och
G. Monod, "La revolution et l’empire", 1902,
kardinal Mathieu, "Le concordat de 1801", 1903,
mod mycket nvtt matorial.) Med detta konkordat
nådde ock i verkligheten den gallikanska
kyrkans historia sitt slut. Visserligen sökte
såväl Napoleon själf (1810) som efter hans fall
liberalismen i Frankrike 1824-26 återställa de
fyra gallikanska artiklarna; mön slutet blef
för hvar gång, att man återgick till det
Napoleonska konkordatet. Ultramontanismen
hado snart blifvit herre i Frankrikes kyrka
i st. f. gallikanismen. Under Napoleon III:s
regering svntes visserligen till en tid
gallikanismen åter blomstra upp (politikern
Dupin d. ä., biskop Maret, ärkebiskop Darboy) i
följd af ytterligheter i Pius TX:s jesuitstyrda
politik. Men de energiske motståndarna,
bl. a. biskop Dupanloup, behöllo makten,
tack vare bl. a. don ultramontana kejsarinnan
Eugénie. Genom Vatikankonsiliets ofelbarhetsdogm
(1870) undanrycktes hvarje möjlighet
till gallikanism inom katolska kyrkan,
och redan på 1880-talet var nästan hvarje
spår däraf försvunnet ur Frankrikes så länge
själfständighetsifrande kyrka. (Dupin, "Libertés
de l’église gallicane", 1824, Baunard, "Un
siècle de l’église de France 1800 - 1900", 1901,
"Die französische kirche im 19. jahrhundert",
i "Hist. polit, blätter", 1901, G. Hanotaux,
"Histoire de la France contemporaine",
1903 ff.). - Öfversikter af gallikanska
kyrkans hela historia lämna J. de Maistre,
"De l’église gallicane catholique" (1854),
och J. Lloyd, "The gallican church" (1901).
Hj. H-t.

Gallikanska nationen. Se Universitet.

Galli-Marié [gali’mariē’], Célestine,
fransk operasångerska, f. 1840 i Paris, d. 1905
nära Nizza, dotter af tenorsångaren Marié
och gift med en herr Galli, var autodidakt
och skördade från 1862 stora framgångar på
Opéra-comique i Paris, mindre genom sin röst än i
kraft af sin ursprungliga, af individualitet och
skiftningsrikhet präglade skådespelarförmåga. Hon
kreerade Mignons och Carmens roller på
ett sätt, som ej snart skall förgätas.
E. F-t.

Gallimatias, osammanhängande, meningslöst
prat. Ordets ursprung är ovisst. Man har
velat härleda det från en missägning af en
advokat, hvilken i en rättegång rörande en
tupp ideligen yttrade galli Mathias (tuppens
Mattias) i st. f. gallus Mathiæ (Mattias’
tupp). Schück har framställt hypotesen, att denna
rättegångsscen förekommit i en fars. Se Schück,
"Ur gamla papper", VI (1904).

Gallinæ, Gallināceæ, zool. Se Hönsfåglar.

Gallināgo, zool., detsamma som Telmatias. Se
Beckasin.

Gallinas [-linas], Punta, norra spetsen af halfön
Goajira i Colombia, 12° 24’ s. br. och 71° 41’
v. lgd, Syd-Amerikas nordligaste udde.

Gallina’zon l. As-kråkan, Cathiartes
l. Catharista alratus, zool., är en liten, till
korpgamsläktet (se Cathartes) hörande,
i hola Syd-Amerika, Central-Amerika, Västindien
och Nord-Amerikas sydligaste delar förekommande
gam, hvilken i de båda förstnämnda länderna hör
till de allmännaste fågelarterna. Gallinazon
är till färgen mattsvart, med mörkt rostbrun
anstrykning; kroppslängden är 60 cm. I en mängd
amerikanska städer och byar blir gallinazon
till stort gagn, enär den mångenstädes ensam
sörjor för renhållningen därstädes: den förtär
nämligen det utkastade afskrädet och de döda
djurkropparna. Också skyddas fågeln genom stränga
påbud. Gailinazon torde ha fått sitt namn
däraf, att den går i tämligen upprätt ställning
och därvid företer en viss likhet med en kalkon
(it. gallinaccio). Flykten är lätt och sväfvande,
sinnena skarpa, särskildt synen, som leder den
vid födans uppsökande. Fågeln dödar och förtär
äfven lefvande djur. Genom sin dristighet och
påflugenhet blir gallinazon besvärlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free