Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Génin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del Rio. Längd 220 km. Den är hvarken segelbar
eller flottbar.
Génin [J ena’], Francois, fransk författare,
i. 1803, d. 1856, professor i franska vid
universitetet i Strassburg, var medarbetare i
"National", "Revue des deux mondes" m. fl. Han
utgaf bl. a. Des variations du langage fran^ais
depuis le XH:e siécle (1845), La chanson de
Roland (1850), Maistre Pierre Patelin (1854),
Récréations philologiques (1856) och ett
par arbeten om Moliëre. Han var som språkman
dilettantisk.
Geni’sta L., Ginst, bot. farm., ett till
fam. Leguminosæ, afd. Papilionatæ hörande
släkte af låga, ofta torniga buskar med
vanligen enkla, hela och helbräddade blad samt
tämligen små, vanligen gula blommor i klase
eller i bladvecken. Släktet igenkännes
på sitt klocklika, tvåläppiga blomfoder,
som består af en öfre tvådelad och en
nedre djupt treklufven tan-dad läpp,
med nästan upprätta flikar. Ståndarna äro
monadelfi-ska. Släktet har i Europa,
Nord-Afrika och Väst-Asien omkr. \ 80 arter.
På Ijung-’’ hedar och betesmarker i södra
Sverige, särskildt i Halland, förekomma 4 arter.
Mest bekant är den ofta i svenska trädgårdar
od-’ lade G. tinctoria L.,
"ffi^VSSS’VSr 3 färgginst (se fig.),
, uctijur, t rro. hyars blomman(;[e top-
par samt frön fordom voro officinella
under namnen Herba 1. Summitates et
semina Genistæ tinctoriæ och ansågos
(dock utan skäl) vara verksamma mot
vattu-skräck. Fröna äro afförande. Växten
innehåller ett vackert och "beständigt"
gult färgämne (jacti-tium luteum). Flera
andra arter ha liknande egenskaper.
O. T. S. (G. L-m.)
Genitälia, lat. (af gi’gnere, föda), könsdelar.
Genitiden [jenl-], ty. Die geniezeit, detsamma
som Sturm-und-drang (se d. o.).
Genitiv. Se Kasus.
Genitjesk [gen-] l. Ust-Azovsk, hamnort i
ryska guv. Taurien, vid västra sidan af Azovska
sjön och vid utloppet af den stora saltsjön
Sivasj. 1,227 inv. (1897). Stor export af salt.
Ge’nitrix (G en et r i x), lat., binamn på Venus
(se d. o.).
Ge’nius, lat. (eg. aflelsegud, af gi’gnere,
föda), hette hos de gamle romarna en mans
skyddsande. Genien troddes följa mannen från
vaggan till graf-Ten, delande med honom sorg
och glädje, njutning och lidande. Man firade
vid födelsedagar och andra högtidliga tillfällen
sin genius med offer och gjorde sig, honom till
ära, en glad dag. Genien uppfattades i folktron
egentligen som en god ande, men framställdes ock
af filosoferna som en ond. Kvinnornas skyddsandar
kallades j u n o n e s. Äfven omtalas genier
för familjer, samfund, kejsare (Augustus’
genius, se fig. l,, m. fl.), stater m. m.
samt för orter. De sistnämnde föreställdes
och afbildades-
Fig. 1. Augustus’ genius (bärande
kejsarens egna anletsdrag), antik staty
i Vatikanen.
Fig. 2. Romerska ortsgenier (ormar
kring altare).
vanligen i form af ormar (se fig. 2). Genier
finnas af bildade på- olika sätt, än som en
togaklädd yngling med, hölj dt hufvud och
ym-nighetshorn (jfr fig. 1), än - hvilket var
fallet med romerska folkets - som en skäggig man.
R. Tdh.
Ge’nius epidëmicus 1. Constitütio e p
i-dëmica, med., den allmänna prägel eller
sjukdomskaraktär, som utmärker flertalet
eller någon a! de på en viss ort och tid
uppträdande sjukdomarna. Se f. ö.MEpidemi.
F. B. (l. H.).
Genkärande, jur., svarandepart, som
genom stämning (genstämning) å motparten,
hufvud-käranden, väckt talan i samma sak, som
denne-instämt, eller i annan, som med denna har
gemenskap. Den, som genstämmes, eger åtnjuta
hälften af den stämningstid, som skall räknas för
första stämningen, där han ej eljest är pliktig
att svara å in-ställelsedagen. Jfr 10 kap. l
§ 3 mom. samt 11 kap. 31 § Rättegångsbalken.
E. K.
Genlis [jäli’s], Stephanie Félicité, föda du
Crest de Saint-Aubin, fransk för-fattarinna,
f. 1746 i Champcéri, nära Autun, d. 1830 i
Paris, utmärkte sig redan som flicka för sin
virtuositet på alla slags instrument, särskildt
på harpa. Vid sexton års ålder blef hon gift med
grefve de Genlis, sedermera markis de Silléry,
hvilken 1793 blef afrättad tillsammans med
giron-disterna. Såsom släkting till madame
Mon-tesson, hvilken i hemlighet var förmäld
med hertigen af Orleans, infördes fru G. i
den orleanska familjen, och den> sedermera
under namnet Philippe Ëgalité bekante hertigen
af Chartres anförtrodde åt henne sina barns
uppfostran 1777. Hon begagnade sig därvid af en
praktisk åskådningsundervisning och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
