- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
961-962

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geofiler ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

961

Geofiler-Geografi

962

öppnade portarna till Académie des sciences
1807. 1808 utnämndes han till professor vid
Faculté des sciences. Under slutet af sitt
lif blef G. blind, hvilket dock icke hindrade
honom att utveckla en storartad vetenskaplig
verksamhet. - Genom alla G :s skrifter går
tanken om enheten i djurrikets organiska plan;
häri är han jämte sin landsman Lamarck en af de
mest betydande banbrytarna för descendens-teorien
(se d. o.), öfver detta ämne egde mellan G. och
G. Cuvier (1830) en mycket märklig diskussion rum
i franska vet. akad. Utom sina många afhandlingar
i tidskrifter och lärda samfunds handlingar
utgaf G. en mängd arbeten, såsom Philosophie
anatomique (1818-20), Principes de la philosophie
zoologique (1830), bägge innehållande utförliga
framställningar af hans åsikter om djurrikets
plan; vidare Ëtudes d’un naturalists (1835),
Notions de philosophie naturelle samt Histoire
naturelle des mammi-féres (i förening med
F. Cuvier, 1820-42).

2. I si d öre G., den föregåendes son,
zoolog, t. 1805, d. 1861, blef redan vid 19
års ålder faderns assistent och holl från
år 1830 i stället för honom föreläsningar
i "Jardin des plantes". Frågan om djurens
missbildningar och de därvid gällande lagarna,
som redan ådragit sig faderns uppmärksamhet,
behandlades med mycken omsorg af G. i Histoire
des anomalies de l’organisation chez l’homme et
les animaux (1832-37), hvilket arbete är af ett
utmärkt vetenskapligt värde. Som föreståndare
för djursamlingen i "Jardin des plantes"
vinnlade sig G. mycket om acklimatisation af
utländska djur i Frankrike och utgaf sina rön
i Domestication et naturalisation des animaux
utiles (1854). Af sitt varma intresse för saken
leddes G. äfven till stiftande af "Société
pour l’acclimatation". I sitt ofullbordade
arbete Histoire générale des régnes organiques
(1852) utvecklade han närmare sin faders idéer.
(L-e.)

Geofiler (af grek. ge, jord, och fi’los, vän)
1. Geofyter (af grek. f y to’n, växt), bot.,
sådana växter, som anlägga de nya skotten under
jordens yta, hvarest de genomgå en del af sin
utveckling. Exempel härpå äro lökväxter, växter
med rotstockar (Anemone nemorosa, Convallaria,
Polygonatum), knölar (Crocus, Arum) m. fl.
H. Hn.

Geofysik (af grek. ge, jord, och fy’sis,
natur) 1. Tellurisk fysik (af lat. te’llus,
jorden), läran om de fysiska företeelserna
eller egenskaperna hos jordklotet, nämligen
dess inre värme, täthet, jordmagnetismen
m. m. Geofysiken står i nära samband med
geologien och utgör själf en del af den kosmiska
fysiken, hvilken dessutom omfattar meteorologien
och de fysiska förhållandena inom världsrymden.
". E. E.

Geofyter, bot., detsamma som ge of il er (se
d. o.).

Geogeni 1. G e ögon I (af grek. ge, jord, och
gp’nos, ursprung), teorierna för jordklotets
ursprungliga bildande eller uppkomstsätt. Dessa
teorier utgöra, så att säga, första inledningen
till jordens utvecklingshistoria, men äro ännu
h. o. h. eller till största delen hypotetiska
och således vidt skilda från de inom geologien,
med stöd af verkligt iakttagna fakta, dragna
slutsatserna rörande bergarternas m. m. bildande
och de förändringar, som desamma undergått. Med
ofvan angifna begränsning af begreppet kan
geogenien således betraktas som endast

Tryckt den 8/’ 08

den spekulativa delen af geologien,
om den ens bör räknas dit. Ordet
begagnas numera ganska sällan.
E. E.

Geognosi (af grek. ge, jord, och gnõsis,
kunskap), en förr allmänt använd benämning
för den del af geologien (se d. o.), som har
till föremål att undersöka och beskrifva den
närvarande beskaffenheten af jordskorpans alla
delar och de olika förhållanden (med afseende på
utsträckning, form och begränsning), i hvilka de
uppträda till hvarandra. Geognosien är således
ett angifvande af observerade fakta, utan några
slutledningar rörande tillkomstsättet och dettas
orsaker, samt behandlas numera under rubriken
geologi. - G e o g n ors t i s k, som hör till
eller har afseende på geognosi. E. E.

Geogno’stisk. Se Geognosi.

Geogoni. Se Geogeni.

Geograf (se Geografi), "jordbeskrifvare",
författare i geografien; i geografiens vetenskap
kunnig person.

Geografdagar. Se Geografiska kongresser.

Geografi (af grek. ge, jord, och gra’fein,
skrifva), jordbeskrifning, den vetenskap, som
lär oss känna vår jord som en med egendomlig
organisation utrustad och till bostad för
människor bestämd världskropp. Geografien kommer
alltså att innehålla två olika moment: ett rent
naturvetenskapligt, nämligen skildringen af
jordytan och de faktorer, som inverka på denna,
äfvensom af de organismer, som ha sitt hemvist på
densamma, och ett antropologisk^ som behandlar
människan (grek. a’nthropos) ur geografisk
synpunkt. Uppfattningen af dessa båda moments
förhållande till hvarandra har ända til] senaste
tider varit mycket olika. Redan hos grekerna,
den geografiska vetenskapens grundläggare,
fanns en mer naturvetenskaplig riktning,
representerad af Aristoteles, Eratosthenes,
Ptolemaios, och en mer humanistisk, som hade till
målsmän bl. a. Herodotos och Strabon. Genom de
stora upptäckterna i slutet af medeltiden och i
början af nya tiden fick den rent beskrifvande
geografien det största intresset, och särskildt
blef skildringen af de nyupptäckta folkens
seder och bruk en hufvudsak. Kenässanstidens
s. k. kosmografier kommo härigenom att lägga
hufvudsaklig vikt vid ländernas historia,
städer och "sevärdheter", men de togo föga
hänsyn till deras natur. Sålunda upptager
Seb. Münsters "Cosmographia universalis" i!544)
sju sidor om Sveriges konungar, men blott två
om dess geografi. Om också under 17:e och 18:e
årh. funnos målsmän för en mer vetenskaplig
riktning (Varenius, Kant, T. Bergman m. fl.),
så var dock den kosmografiska riktningen
förhärskande, medan de rent geografiska notiserna
ofta voro inskränkta till en torr massa namn.

Med A. von H u m b öl d t (1769-1859)
och K. Bitter (1779-1859) -börjar en ny
uppfattning af geografien. Den förre, som
förenade en under vidsträckta resor skärpt,
nästan allsidig naturvetenskaplig utbildning med
en sällsynt framställningsförmåga, är skaparen
af det naturvetenskapliga elementet i den
moderna geografien; Eitter åter, en kammarlärd
af hufvudsakligen historisk läggning, har
förtjänsten af att först ha klarlagt geografiens
uppgift och därmed att ha lagt grunden för dess
vidare utveckling. Enligt honom skall geografien

9 b. 31

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:19 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0499.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free