Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glossa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1337
Glover-Gluck
1338
drift, skildrat olika sidor af det polska
samhällslifvet: Palac i rudera (Palats och
truiner, 1876) tecknar individens fåfänga
kamp mot samhället, Powracaja fala (Den
återvändande vågen, 1880) den sociala kampen
mellan arbetsgifvare och fabriksarbetare,
Placõwka (Fältposten, 1885) den polske
bondens svåra ställning gentemot den tyska
kapitalistkolonisationen, Lalka (Dockan, 1891)
gisslar borgerliga förhållanden, och Emancypantky
(1894) är en något ensidig, men förträffligt
utförd karakterisering af den moderna
kvinnoemancipationens öfverdrifter. Slutligen har
G. i den bredt anlagda romanen Faraon sökt gifva
en psykologisk kultur- och samhällsbild af det
gamla Egypten i 11 :e årh. f. Kr. Några af G :s
karaktärsteckningar, såsom af Wokalski i "Lalka"
eller af Eamses i "Farao", höra till den nyare
polska romanlitteraturens yppersta detaljer.
A-^ J-Glover [gla’va], Kichard, engelsk skald,
i. 1712, d. 1785, under flera år medlem
af parlamentet, utgaf 1737 hjältedikten
Leonidas (5 :e tillökade uppl. 1770), som af
whigpartiet hälsades med jubel, samt ballader,
klassicerande sorgespel m. m. Hans Memoirs of
a celebrated literary and political cha-racter
voro uteslutande politiska. Se Schaaf, "G:s
leben und werke" (1900).
Gloversville [gla’vosvil], stad i
nordamerikanska staten New York, n. v. om
Albany, med stor tillverkning af handskar
(200 fabriker, som 1904 producerade för
nära 6,5 mill. doll.). 18,349 inv. <1900).
(J- F- N-)
Glovertorn, kem. tekn. Se
Svafvelsyra. Gioxi’nia L’Her., bot.
Se Si n ni n g i a. Gluchov, stad
i ryska guv. Tjernigov. 14,856 inv.
(1897). Tillverkning af tvål, läder m.
m. Spannmålshandel. Omkr. 7 km. från staden
nära byn Polosjek finnes ett vidsträckt lager
af porslinslera, som förser nästan hela
landets porslinsfabriker med råmaterial.
(J- F- N-)
Gluck [glokk], Christoph Willibald, tysk
tonsättare och opera-reformator, f. 2 juli
1714 på godset Weidenwang vid Neumarkt
i Ober-Pfalz, .d. 15 nov. 1787 i Wien, var
son af en jägmästare. Han sattes 1726 i en
jesuitskola i Böhmen, där han undervisades äfven
i sång och instrumentalspel, och kom 1732 till
Prag, där han under Czernohorsky fortsatte
sin musikaliska uppfostran, allt under det
han skaffade sig uppehälle genom att sjunga i
kyrkorna och i närgränsande byar tjänstgöra som
bondspelman. 1736 fann han i Wien en beskyddare
i furst Melzi, hvilken tog honom med sig till
Milano och lät honom fullkomna sina studier
i harmoni för Sammartini. Snart började han
skrifva operor i det gängse italienska maneret:
Artaserse (1741), Iperm-nestra, Cleonice,
Artamene, Fedra m. fl., och det bifall alla
dessa vunno föranledde en inbjudning till London,
1745, där han likväl icke gjorde lycka med sin
La caduta dei giganti (1746). Emellertid tog
hans stil nu intryck såväl af Handel - hvilken
om honom lär ha fällt det hårda yttrandet:
"G. kan icke mera kontrapunkt än min kock" -
som af Eameau, hvars operor han vid ett kort
besök i Paris samtidigt lärde känna. 1746-49
var han dirigent vid ett resande operasällskap
(i Dresden, Prag, Wien, Hamburg och Köpenhamn). I
Wien uppfördes 1748 G:s opera Semiramide. 1749
skref han i Köpenhamn Tetide. Redan i dessa
stycken röjas spår af ett nytt skrifsätt, och
de blifva tydligare i Tele-macco (Eom 1750)
och La demenza di Tito (Neapel 1751), ur
hvilka han senare lånade flera sidor för sin
"Armide" och "Iphigénie. en Tauride". Genom
ett rikt giftermål med Marianne Pergin (1750)
blef G. ekonomiskt oberoende, och förnäma
beskyddare skaffade han sig genom att,
under det han 1754-64 var hofkapellmästare
i Wien, för hofvets förlustelser skrifva en
mängd operor (bl. a. L’eroe cinese], sångspel
(L’arbre enchantée, La Cythére assiégée, II re
pastor e) och baletter (Don Giovanni m. fl.),
allt medan han, bl. a. genom vitter-hetsstudier,
samlade sig för allvarligare dåd. Dessa inleddes
redan genom Orfeo ed Euridice (1762), där man
synnerligast beundrade de gripande körerna
och den uttrycksfulla orkestern. Därpå skref
G. åter diverse "piëces de circonstance",
t. ex. Il parnasso confuso, som spelades af
fyra ärkehertiginnor, med ärkehertig Leopold
som ackompanjatör. Fullt ohöljdt framträdde G:s
reformsträfvande först i Alceste (1767), liksom
"Orfeo" skrifven till text af hans själsfrände
Calsabigi samt vid sitt publicerande (1769)
föregången af den berömda dedikationen till
storhertigen af Toscana. "Då jag företog mig",
säger han, "att sätta operan ’Alceste’ i musik,
- - -, sökte jag återställa musiken till hennes
sanna bestämmelse: att understödja dikten i
afsikt att förstärka känslornas uttryck och
situationernas intresse, utan att afbryta
handlingen eller kyla densamma med onyttiga
prydnader. Jag trodde, att musiken borde
för poesien vara detsamma, som för en felfri
och välordnad teckning färgernas liflighet
och en lycklig blandning af ljus och skugga,
hvilka blott tjäna till att lif va figurerna,
utan att förstöra konturerna". Sistnämnda åsikt
utgör den enda svaga punkten i detta för öfrigt
oemotsägliga program. Också ger detta afsiktliga
och mekaniska kolorerande, detta underordnande
af tonen under ordet ej sällan åt G:s musik en
abstrakt och monoton färg, hvartill dock äfven
medverkar, att hans musikaliska uppfinning
och kunskaper ej voro af första rang. Han var
större reformator än musiker. Å andra sidan
egde han emellertid en djup- känsla för det
antikt enkla och storartade, ett ovanligt
sinne för det sceniskt verkningsfulla och en
imponerande förmåga af natursann och slående
karakteristik såväl i det rörande som i det
patetiska. Han har äfven, synnerligen uti harmoni
och instrumentation, i anmärkningsvärd grad
riktat tonkonstens resurser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
