- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1403-1404

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Godwin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Klamer Schmidts. Bland G:s öfriga arbeten kunna nämnas
Prosaische schriften (1784),
Nicolais leben und litterarischer nachlass (1820)
och en upplaga af Ramiers poetiska verk
(2 bd, 1800). Se Minors urval med biogr. i
Kürschners "Deutscher nationallitteratur".

R–n B.

Goedeke [göd-], Karl Friedrich Ludwig,
tysk litteraturhistoriker, f. 1814 i Celle,
d. 1887 i Göttingen, blef 1872 e. o. professor
i litteraturhistoria i Göttingen. G. började sin
litterära verksamhet som lyriker, öfvergick med
den på tidshänsyftningar rika König Codrus. Eine
missgeburt der zeit
(1838) till lustspelet
i Platens stil, skref Novellen (1841), men
egnade sig snart åt utgifvarverksamhet
och litteraturhistoriska arbeten. Han
sammanställde flera förträffliga antologier,
"Deutschlands dichter von 1813–1843" (1844),
"Elf bücher deutscher dichtung" (1849) m. fl.,
utgaf 1867–76 en historiskt kritisk upplaga af
Schiller och skref en rad monografiska arbeten
i tysk litteraturhistoria,
Adolph freiherr von Knigge (1844),
Pamphilus Gengenbach (1856),
Emanuel Geibel (I, 1869) och
G. A. Bürger in Göttingen und Gellinghausen (1873).
G:s hufvudverk är det utomordentligt rikhaltiga,
öfversiktliga och äfven nya synpunkter och uppslag
gifvande
Grundriss zur geschichte der deutschen dichtung aus den quellen (3 bd, 1856–81).
En omarbetning och utvidgning af detta oumbärliga
arbete sysselsatte honom ända till hans död, då
han medhunnit den nya upplagans tre första band
(1884–87), till hvilka ytterligare fem lades af
hans efterföljare Goetze och Muncker (1889–1904).

R–n B.

Goeje [choje], Michael Jan De, holländsk orientalist.
Se De Goeje.

Goe- l. Göjemånad. Se Goe.

Goen, nord. myt., namn på en af de
många ormar, som gnaga på världsasken Yggdrasil
jämte Moen, son till Grafvitner.

Th. W.*

Goepp., vid växtnamn förkortning för H. R. Göppert.

Goeree-en-Overflakkee [chore-], ö på kusten
af nederländska prov. Syd-Holland, i Rhens och
Maas’ mynningsområde, mellan Haringvliet i n.,
Krammer och Grevelingen i s., Volkerak i ö.,
39 km. lång, högst 9 km. bred, med en areal af
233 kvkm. och omkr. 25,000 inv.

Goertz [görts] l., fullständigt, von Schlitz
genannt von G.
, en redan omkr. 1100 känd tysk
adlig ätt från Schlitz, i nuv. storhertigdömet
Hessen, prov. Oberhessen, kretsen Lauterbach, vid
ån Schlitz, en biflod till Fulda. Ätten blef 1677
riksfriherrlig och 1726 riksgreflig. En linje
af ätten upptog 1737 äfven namn och vapen efter
den utgångna friherrliga ätten von Wrisberg.

1. Georg Heinrich von G., friherre von Schlitz,
holstein-gottorpsk statsman, Karl XII:s
minister, f. 1668, son af kaptenen i Frankiska
kretsen Philipp Friedrich von G., studerade i
Jena, där han i en duell förlorade sitt ena öga,
och erhöll 1698 anställning som kammarherre
hos hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp,
Karl XII:s svåger. Han följde sin herre i Stora
nordiska kriget, och sedan hertigen 1702 stupat,
hemförde G. hans lik samt utnämndes s. å. af
hans änka, Hedvig Sofia, till geheimeråd. 1707
vistades han i Leipzig för underhandlingar med
svenskarna, medan Karl XII låg i Altranstadt. Ett
öfvervägande inflytande på hertigdömets

förvaltning förvärfvade sig G. efter hertiginnans
död (1708), då hans gynnare prins Kristian
August som administratör öfvertog regeringen
och förmynderskapet för hertig Fredriks son,
Karl Fredrik. Sedan G. 1709 lyckats störta sin
motståndare M. von Wedderkop, var han nästan
enrådande. G. hade redan före Poltava börjat
något närma sig de gottorpske hertigarnas gamle
illustration placeholder

fiende Danmark, och efter hans uppslag samt,
på Karl XII:s befallning, under hans medverkan
inledde generalguvernören i Bremen grefve
M. Vellingk 1711 hemliga underhandlingar med
denna makt. Alltifrån denna tid kom G., oftast
själfkrafd, att utöfva inflytande på Sveriges
utrikespolitik dels genom sin intima förbindelse
med Vellingk, åt hvilken konungen lämnat en
väsentlig del af utrikesärendenas ledning
och som skänkte G. obegränsadt förtroende,
dels genom holsteinske envoyén hos Karl XII i
Turkiet, baron de Fabrice. Stenbocks tvungna
inmarsch i Holstein efter segern vid Gadebusch
(1712) satte G:s diplomatiska förmåga på
ett svårt prof: det gällde att gå skaparen och
beskärmaren af hertigdömets suveränitet, Sverige,
till handa, utan att bryta mot neutraliteten
och därigenom ådraga sig Danmarks hämnd. Medan
sålunda administratorn i jan. 1713 offentligt
tillbakavisade en af Stenbock (på holsteinskt
initiativ!) framställd begäran om inrymmande af
fästningen Tönning, öfverlemnades åt Stenbock
i hemlighet en af holsteinarna förfalskad,
antedaterad befallning af den unge hertigen,
enligt hvilken kommendanten på Stenbocks
uppfordran skulle lämna honom inträde i
fästningen. Däraf begagnade sig ock denne redan
i febr. Konung Fredrik IV lät emellertid ej föra
sig bakom ljuset, utan inkräktade det hertigliga
husets andel af Schleswig och Holstein. När det
blef tydligt, att Stenbock måste kapitulera
för den dansk-rysk-sachsiska makt, som höll
honom instängd, ändrade G. plötsligt taktik:
han lyckades göra troligt för konung Fredrik,
att holsteinska regeringen rent af gjort Danmark
en tjänst genom att draga Stenbock till Tönning,
ty därigenom lokaliserades ett krig, som eljest
skulle ha förstört hela Jylland. G. fick af
de allierade t. o. m. i uppdrag att bemedla
en konvention om kapitulation och löfte att,
om denna utfölle efter önskan, huset Holstein
skulle återinsättas i alla sina länder. Spelet
gick dock ifrån G. genom hans "öfverslughet",
och i maj 1713 kapitulerade Stenbock utan
G:s medverkan. En restitution af de förlorade
landsdelarna blef nu det energiskt sökta målet
för G:s politik. Den holsteinska regeringens
princip var helt naturligt, såsom af densamma
officiellt framhölls, att "gottorpska husets
sanna intresse låg i Sveriges välfärd och
konservation". G. insåg, att Sverige ej kunde
draga sig med heder ur det äfventyrliga spel,
hvari det invecklats, på annat sätt än genom
eftergift åt någon af sina fiender för att
såmedelst kunna spränga deras förbund. Det var
i detta syfte han efter hemligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:23 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0732.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free