Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 113-114 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granatgnejs - Granatgruppen - Granatguano - Granatkanon - Granatkartesch - Granatoeder - Granatrotbark - Granatskjul - Granatträd - Granatäpple - Granbarrlusen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Granatgnejs, petrogr. Se Gnejs.

Granatgruppen, miner, (namnet, af vissa arters
färglikhet med granatblomman, uppställdes
redan af Albertus Magnus), omfattar flera
mineralspecies af olika färg (röda, gula,
bruna, gröna, färglösa) och olika kemisk
sammansättning. Den typiska sammansättningen
är Fe₃ Al₂ Si₃ O₁₂ ( = 3FeO . Al₂ O₃. 3SiO₂)
med Fe stundom ersatt af Mg eller Ca och med
Al stundom ersatt af Fe eller Mn. Granaterna
kristallisera i det reguljära systemet och
förekomma som väl utbildade dodekaedriska
eller ikositetraedriska kristaller eller
som oregelbundna korn. Genomgångarna efter
dodekaedern äro af mycket obetydlig utbildning;
ofta synas granaterna genomsatta af en mängd
helt oregelbundna sprickor. I slipprof under
mikroskopet framträda stundom egendomliga
dubbelbrytningsfenomen, ofta med anomala
interferensfärger, hvarvid hela kristallen
synes bestå af optiskt olika fält, motsvarande
olika kristallsystem, så att t. ex. en del
af kristallen synes monoklin, en annan del
rombisk, hvilket enligt Klein bevisar, att
dessa optiska fenomen hos granaten äro af
sekundär natur. Därtill kommer stundom en
zonar växling af olika starkt dubbelbrytande
tillväxtzoner. Dubbelbrytningens styrka kan
t. o. m. öfverträffa kvartsens. Granater
förekomma i nära nog alla slags eruptiver,
med undantag möjligen för de mest basiska,
men höra här ej till de vanligare elementen;
vanligare äro de i kristalliniska skiffrar,
t. ex. i granatamfiboliter, här ej primära,
utan bildade först vid dessas metamorfos ur
olivindiabaser, samt som kontaktmineral i korniga
kalkstenar. Ofta omvandlas granaten till klorit
och hornblände (en egendomlig omvandlingsprodukt
är den s. k. kelyfiten); de ega likväl en stor
motståndskraft mot den egentliga atmosfäriliska
förvittringen och kunna därför förekomma på rent
sekundära lagerställen; detta gäller särskildt
den bömiska granaten (se Pyrop). Granaten
användes till smycken, som slipmedel eller som
beskickning vid järnberedning. (Se Almandin,
Granat 2, Grossular, Kolofonit, Melanit, Pyrop,
Spessartin, Topazolit och Uvarovit.)
A. Hng.

Granatguano, landtbr., konstgödselmedel, beredt
af torkade och malda räkor, finnes ej i svenska handeln.

Granatkanon, artill., äldre kanon,
som konstruerades särskildt för
granatskjutning. Numera konstrueras
icke särskilda kanontyper
för de olika projektilslagen.
E. N.

Granatkartesch (eng. shrapnel, hvilken
benämning erhållit användning äfven i
flera icke-engelsktalande länder), en ihålig
artilleriprojektil, innehållande ett större
antal kulor af hårdbly, som vid projektilens
söndersprängning hvar för sig beskrifva banor
i luften. Granatkarteschen är försedd med en
sprängladdning, hvars uppgift, i motsats mot
hvad förhållandet är vid granaten, endast är
att sönderdela projektilen. Granatkarteschen är
hufvudsakligen afsedd att verka mot lefvande
mål, genom anslagskraften hos kulorna, och
förses därför med en anordning, som föranleder
projektilens sönderdelning i luften, innan den
träffar marken. Denna anordning består af ett
tidrör, vanligen inskrufvadt i projektilspetsen
och så konstrueradt, att det kan inställas så,
att krevaden inträffar efter en bestämd tid,
sedan projektilen lämnat pjäsen. Genom att
inställa röret (tempera projektilen) på en
lämplig, tld i förhållande till skjuttiden
för det afstånd, på hvilken elden af gifves,
får man granatkarteschen att sönderdelas på ett
lämpligt afstånd i förhållande till det mål, som
man önskar träffa med de inneslutna kulorna. På
senare tider har man börjat införa en kombination
mellan granatkartesch och granat, bestående af en
projektil, som innesluter såväl ett stort antal
hårdblykulor som en större del, inneslutande en
brisansladdning. Sistnämnda del fortsätter vid
krevaden i luften sin väg mot målet, och den däri
inneslutna brisansladdningen bringas till krevad
först vid anslaget mot ett fastare föremål. Detta
slag af granatkartesch har införts hufvudsakligen
för att verka mot sköldar å moderna
fältartillerilavetter, som icke genomträngas
af blykulor. Granatkarteschen utgör det
viktigaste projektilslaget för fältartilleriet,
men användes äfven af fästnings-, positions-
och fartygsartilleri. Jfr Projektil.
E. N.

Granatoeder, krist., kallas ikositetraedern,
emedan mineralet granat ofta förekommer
kristalliseradt i denna form.
P. T. C.*

Granatrotbark, farm. Se Maskmedel.


Granatskjul, befästningsk., ett täckt rum,
som anordnas i starkare fältbefästningars
eller provisoriska, befästningars inner- eller
skyddsgrafvar i ändamål att lämna skydd ej blott
mot sprängstycken och
småkulor, utan äfven mot fullträffar af
artilleriprojektiler. I fältbefästningar täckas
rummen af trävirke eller järnvägsskenor och
jord (se fig.); i provisoriska befästningar
förstärkes sådan täckning och öfverlägges med en
sprängmantel af sten, eller ock göres täckningen
af betong å järnbalkar eller plåt, hvarjämte den
ofvan- och framförvarande jordmassans tjocklek
ökas. L. W:son M.

Granatträd, bot. Se Punica.

Granatäpple, bot. Se Punica.

Granbarrlusen, Chermes abietis, zool., en
vanlig art af barrlössens släkte och bladlössens
familj. Barrlössen ha korta ben och antenner,
men mycket lång sugsnabel och sakna de två hos
de flesta andra bladlöss förekommande snedt
uppåtriktade rören på bakkroppens öfversida,
hvilka förr felaktigt ansetts afsöndra
den honungsdagg, som icke är något annat än
bladlössens exkrementer (jfr Bladlöss). I
sin allmänna kroppsform erinra barrlössen något
om sköldlöss. Utvecklingshistorien är mycket
egendomlig. En vinglös hona, skyddad af de
talrika vaxkörtlarnas ull-liknande afsöndring,
öfvervintrar vid basen af en ung granknopp,
i hvilken den tidigt följande vår sänker sin
sugsnabel. Efter undergångna hudömsningar lägger
den på knoppen ett hundratal ägg. Genom sugningen
hindras det unga skottets längdtillväxt, och
då ungarna kläckas ur de talrika,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>