Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 283-284 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grevillea - Grévin, Alfred - Grévy, Jules - Grévy, Albert - Grey

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

odlade G. robusta, inhemsk i östra Australien,
som är ett ända till 50 m. högt träd med
eleganta, upprepadt pardelade blad. En annan
omtyckt växthusväxt är G. Thelemaniana från
Väst-Australien, en buske med röda blommor
och pardelade blad. - 2. Paleobot. Från
södra Europas tertiärlager har man beskrifvit
åtskilliga till Grevillea hänförda lämningar,
hvilkas samhörighet med detta släkte dock
icke kan anses med säkerhet ådagalagd.
1. G. L-m. 2. A. G. N.


Grévin [greva’], Alfred,
fransk tecknare, f. 1827, d. 1892, började
sin konstnärsverksamhet i "Journal amusant"
och var sedan en flitig tecknare i synnerhet
för tidningen "Charivari". Andra kejsardömets
societetsbaler, operamaskerader, kapplöpningar,
Parislifvet utomhus och hemma återspeglas i hans
pikanta, tämligen ytliga teckningar. Hans första
serier dylika kallades Hur man älskar i Paris och
Vintern i Paris. Utställningsåret 1867 utkommo
hans kanske bästa teckningar, Engelsmännen i
Paris och Scener från Paris’ hotell. Sedan
följde Evas döttrar, Parisiska fantasier,
Det lastbara Paris m. fl. G. var jämväl mycket
anlitad som kostymtecknare för Paris’ teatrar. -
G. medverkade vid anordnandet af vaxkabinettet
"Musée Grévin’’ (1882), som sedan fått otaliga
efterföljare. G-g N.


Grévy [grevi’]. 1. Jules G.,
franska republikens president, f. 15 aug. 1807
i Mont-sous-Vaudrey (Jura), d. där 9 sept. 1891,
studerade juridik i Paris och inskrefs 1837 bland
advokaterna vid Cour royale. Han förvärfvade
sig snart rykte som en af Paris’ skickligaste
advokater. 1848 kallades han att representera sin
hembygd i den konstituerande nationalförsamlingen,
i hvilken han slöt sig till republikanska
vänstern. Han visade sig inom kort vara en af det
demokratiska partiets yppersta talare. Invald i
lagstiftande församlingen, uppträdde G. med kraft
mot prins Louis Napoléons envåldsplaner. Efter
statskuppen 2 dec. 1851 drog sig G. tillbaka
från det politiska lifvet och återtog sin
juridiska verksamhet. 1868 utsågs han till
bâtonnier (president) för advokatståndet i
Paris. Vid ett partiellt val s. å. äfvensom vid
de allmänna valen 1869 till lagstiftande kåren
segrade G. öfver de officielle kandidaterna, i
dep. Jura. Utan att låta narra sig af Napoleons
frontförändring 1869 till förmån för ett
mera konstitutionellt styrelsesätt uppträdde
han på det skarpaste mot återinförandet af
folkomröstningen, under förklaring att den skulle
"koncentrera makten i kejsarens händer" och "döma
nationen till overksamhet eller revolution". I
juli 1870 röstade G. mot krigsförklaringen
mot Preussen. 8 febr. 1871 invaldes han i
nationalförsamlingen (i Bordeaux), som utsåg
honom till sin president. En af hans första
åtgärder var att framlägga ett af honom och
sex andra representanter undertecknadt
förslag, att nationalförsamlingen skulle
utnämna Thiers till chef för verkställande
makten. Till följd däraf att högern 1 april 1873
protesterade emot, att han återkallade en af
dess medlemmar till ordningen, afsade han sig
följande dagen uppdraget att leda församlingens
förhandlingar. Mot de monarkiska intrigerna
utgaf G. s. å. broschyren Le gouvernement
nécessaire. 20 febr. 1876 valdes G. till medlem
af deputeradekammaren och 13 mars s. å. till dess
president, och denna hederspost innehade han till
kammarens upplösning i juni 1877. Återvald till
deputerad 14 okt. s. å., utsågs han 12 nov. ånyo
till kammarens president. Efter Mac Mahons
afgång valdes G. 30 jan. 1879, med 563 röster
(af 713), till republikens president. G:s val
hälsades med glädje öfverallt i Frankrike, och de
förhoppningar man knöt vid detsamma bekräftades
redan af G:s skrifvelse 6 febr. s. å. till
kamrarna. Han förklarade nämligen, att han
aldrig skulle handla i strid med folkets
vilja, och att styrelsens omsorger framför
allt skulle riktas på armén, förvaltningen
och upprätthållandet af ett godt förhållande
till främmande makter. Som president sökte han
förverkliga det parlamentariska styrelsesättet,
af hvilket han städse var en anhängare. 28
dec. 1885 återvaldes G., med 457 röster (af
589), till republikens president för sju år. Men
snart därefter började den ålderdomsslöe gubben
ådraga sig allmän impopularitet genom slapp
eftergifvenhet för sin måg Daniel Wilson,
som sålde ordnar. Skandalen nådde slutligen
en sådan höjd, att efter kabinettet Rouviers
fall (19 nov. 1887) ingen ville åtaga sig att
bilda en ny ministär. Då nödgades slutligen den
80-årige presidenten, efter envist motstånd,
afsäga sig sin värdighet 2 dec. 1887. Han drog
sig fullkomligt tillbaka från det politiska
lifvet. Hans Discours politiques et judiciaires
utgåfvos 1888 i 2 bd af Delabrousse. En staty
(af Falguière) öfver G. restes i Dôle 1893 och
en annan i Mont-sous-Vaudrey 1894.

2. Albert G., den föregåendes broder, fransk
statsman, f. 1824, d. 1899, började sin bana
som advokat i Besançon. 1870 utsågs han af
nationalförsvarsregeringen till kommissarie
för Jura, Doubs och Haute-Saône. Han valdes
1871 till medlem af nationalförsamlingen,
där han snart blef en af den republikanska
vänsterns ledande män. Han var 1876-80
led. af deputeradekammaren. 1879-81 var
G. generalguvernör i Algeriet. Sedan 1880 var
han lifstidssenator. 1 o. 2. E. w.

Grey [gréi7], gammal engelsk släkt, som
påstås härstamma från Anschitel de Gray,
en anglo-normandisk jordegare på Vilhelm
Eröfrarens tid, hvilken finnes upptagen i
Domesday-book. Från 1200-talet är släktledningen
säkrare. Sir John de G., d. 1266, var
domare och tillhörde det kungliga partiet under
1260-talets strider. Hans sonson, John de G.,
2:e lord G. de Wilton, f. 1268, d. 1333, stred
än för, än emot Edvard II; hans båda söner blefvo
stamfäder för släktens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>