Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grotta - Grottaferrata - Grottaglie - Grottbjörnen - Grotte - Grottekvarn - Grottesången - Grottger, Artur - Grotthuss (Grothusen), Kristian Albrekt - Grotthuss, Jeannot Emil von - Grotthyenan - Grottinvånare l. Troglodyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomsätter bergets af granitgnejs bestående
hufvudmassa. - Om grottor som boplatser
för människor se Grottinvånare och
Grottmålningar. Litt.: W. von Knebel,
"Höhlenkunde mit berücksichtigung der
karstphänomene" (1906). E. E.
Grottaferrata, by i italienska prov. Roma, 3
km. s. v. om Frascati, har ett grek.-uneradt
Basilius-kloster, som anlades 1002 af den
hel. Nilus och har sitt namn efter en grotta,
i hvilken innanför ett järngaller (it. ferrata)
förvaras en madonnabild. Klostret, som ombyggdes
af dess abbot Giulio della Rovere (sedermera
påfven Julius II) till en fast borg, har ett
bibliotek (med omkr. 1,000 grek. handskrifter)
och en kyrka med bysantinska mosaiker.
Grottaglie [gråtta’lje], stad i italienska
prov. Lecce (Apulien), vid järnvägen
Brindisi-Taranto. 11,274 inv. (1901). Vinodling,
oljeproduktion och biskötsel.
Grottbjörnen, Ursus spelæus, zool. Se Björn.
Grotte, nord. myt., en konung Frode i Danmark
tillhörig kvarn, hvilken hade den egenskapen
att det, hvarom de malande sjöngo, frambragtes
af kvarnen. Ingen hade förut funnits nog stark
att draga den, men Frode köpte vid ett besök
hos konung Fjolner i Sverige två jättinnor
Fenja och Menja, lät föra sina trälinnor
till kvarnen och befallde dem att mala guld,
fred och lycka åt konungen; dock unnade han dem
ej längre sömn än till första hanegället eller
längre hvila, än som behöfdes för att kväda
en sång. De sjöngo då Grottesången och innan
de slutade kvädet, malde de en fiendehär mot
Frode. Samma natt kom sjökonungen Mysing och drap
Frode samt tog mycket byte och gjorde slut på
Frodefreden. Mysing bortförde på sina skepp både
kvarnen Grotte samt Fenja och Menja och befallde
dem att mala salt. De malde, ända tills skeppen
sjönko i hafvet; från den tiden blef hafsvattnet
salt, och en malström uppkom, där vattnet forsar
ut och in genom kvarnstensögat. Denna saga,
som utom i Grottesången finnes i Snorres Edda,
har ock återfunnits i en saga från Orkneyöarna
om Grotti-Fenni och Grotti-Menni. Motivet eger
vidsträckt utbredning i folksagor från olika
länder. - Fenjas mjöl eller Menjas mjöl är
en i fornnordisk poesi vanlig ’benämning på guld.
Th. W.*
Grottekvarn (jfr Grotte), efter V. Rydbergs dikt
’"Den nya Grottesången" allmänt gängse beteckning
för den moderna tidens industrialism och i
allmänhet för samhälleliga verksamhetsformer, som
genom hänsynslös exploatering utnöta individens
krafter.
Grottesången. 1. Nord. myt. Se Edda, sp. 1329,
och Grotte. - 2. (Den nya Grottesången). En
berömd dikt af Viktor Rydberg.
Grottger, Artur, polsk målare, systerson till
ungerske generalen Bern, f. 1837 i Galizien,
d. 1867 i Amélie-les-Bains, begrafven 1868
i Lemberg, gjorde konststudier i Krakau och
i Wien. Uppfostrad i den romantiska skolan,
behandlade G. historiska ämnen på flera dukar:
Henriks af Anjou flykt från Polen, Kejsar
Leopolds möte med konung Jan Sobieski i Wien
m. fl. Hans konstnärliga styrka låg dock i kol-
och kritteckningar, på hvilket område han vann
europeisk berömdhet och i en mängd allegoriska
serier skildrade Polens olyckor under och
efter resningsförsöken: Polonia, Warszawa,
Litwa, Vinterkvällar och Kriget eller Tårarnas
dal, djupt
gripande, dramatiska scener ur det polska lifvet,
fulla af både realism och symbolisk romantik. Den
sistnämnda kartongsamlingen tillhör kejsaren
af Österrike. Den politiskt revolutionära
tendensen i dessa teckningar gjorde, att G. en
tid måste lämna sin plats i konstakademien.
A-d J.
Grotthuss (Grothusen), Kristian Albrekt,
friherre, krigare, son till generallöjtnanten
i svensk och holsteinsk tjänst Otto Johan
G. (svensk friherre 1687, d. som öfverkommendant
i Hamburg 1697), f. 1680, blef 1701 kapten vid
Bernhard von Liewens regemente, förflyttades 1702
till armén i Polen och blef 1703 öfverstelöjtnant
vid Düchers dragoner. Efter nederlaget vid
Poltava följde han Karl XII till Bender,
där han 1710 blef öfverste för Nylands och
Tavastehus kavalleri och s. å. löjtnant vid
drabanterna. Genom sin duglighet och sitt
goda humör förvärfvade han synnerlig ynnest
hos konungen, hvars egentlige finansminister
han var under uppehållet i Turkiet; i denna
egenskap hade han att fylla de omedelbara
penningbehofven, hvilket skedde genom en hejdlös
och äfventyrlig låneverksamhet, bedrifven utan
hänsyn till räntans höjd och möjligheterna
för framtida likvidering (jfr Westrin,
"Anteckningar om Karl XII:s orientaliska
kreditorer", i "Historisk tidskr." 1900); hans
personliga oegennytta har dock icke blifvit
ifrågasatt. Redan i febr. 1710 använd vid en
beskickning till Konstantinopel, ditsändes han
åter på sommaren 1714 som e. o. envoyé för att
meddela konungens förestående afresa samt för
ytterligare lånetransaktioner. Under kriget i
Pommern, dit äfven G. begaf sig från Turkiet,
utnämndes han i apr. 1715 till generalmajor
och chef för Bohusläns dragoner samt förde
befälet på Usedom, som han emellertid på sommaren
s. å. måste utrymma. Han stupade i den olyckliga
striden vid Stresow på Rügen 4 nov. 1715.
H. B-n.
Grotthuss, Jeannot Emil von, friherre,
tysk författare, f. 1865 i Riga, är verksam
som författare och tidningsman i patriotiskt
kristlig anda. G. har skrifvit bl. a. novellen
Der segen der sunde (1897, flera uppl.; "Syndens
välsignelse" 1898), romanen Die halben (1900),
de tendentiöst litteraturhistoriska Probleme
und charakterköpfe (1897; många uppl.) samt
redigerar tidskriften "Der türmer" (sedan 1898)
och årsboken "Türmerjahrbuch" (sedan 1901).
Grotthyenan, zool. Se Hyendjuren.
Grottinvånare l. Troglodyter, arkeol. l de
flesta länder, där goda naturliga grottor
finnas, ha dessa af människor användts till
bostäder. I Europa känner man åtskilliga, som
nyttjats redan under en tidig del af den äldre
stenåldern. Vid Medelhafvet har man anträffat i
en af de berömda grottorna vid Mentone på gränsen
mellan Frankrike och Italien flintredskap, slagna
af människor, tillsammans med ben af flodhäst,
Elephas antiquus och Rhinoceros Merckii. En
rätt stor grottbefolkning synes under den äldre
stenåldern ha uppehållit sig i Vezère-dalen i
Dordogne, och en del grottor tjänstgör där ännu
i dag som bostäder, låt vara att de med konst
utvidgats och förändrats. I åtskilliga af den
äldre stenålderns grottor finnas ännu teckningar
och målningar (se Grottmålningar), verkställda
af deras forntida invånare. Marken är täckt af
aflagringar från deras måltider, och bland dessa
finnas härdar samt bortkastade redskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
