Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haeckel, Ernst - Hæduer - Hæffner, Johan Christian Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
popularisera den moderna descendensteorien. I
det rent vetenskapliga verket
Morphologie der kalkschwämme (1872)
uppställes gastræateorien, hvilken
sedermera närmare utföres i
Studien zur gastræatheorie (1873–76).
Enligt denna teori finnes det en för alla
flercelliga djur gemensam urform, som H. benämner
gastrula: kroppshåligheten (= urtarmen).
Den begränsas af två epitelhinnor, hvilka kunna
betraktas som elementarorgan, enär ur dem framgå
under embryonal-, resp. larvlifvet hos alla högre
djur genom differentiering kroppens alla organ,
medan de lägsta flercelliga djuren under hela
sitt lif väsentligen bli stående på detta
gastrulastadium. De nämnda två epitelhinnorna
motsvara således hvad hos embryot benämnes yttre
och inre groddblad (= ekto- och entoblast). Ett
delvis populärt arbete, som bildar en fortsättning
af hans "Natürliche schöpfungsgeschichte", är
Anthropogenie (1874; 5:e uppl. 1903),
i hvilket han behandlar människans uppkomst och
utveckling. – Af H:s öfriga fackzoologiska större
arbeten må nämnas
Zur entwicklungsgeschichte der siphonophoren (1869),
Das system der medusen (1879–80),
Die tiefsee-medusen der Challenger-reise und der organismus der medusen (1881),
Report on the Radiolaria collected by H. M. S. Challenger during the years 1873–76 (2 bd, 1887).
När H. påbörjade sistnämnda arbete, voro 810
arter af den däri behandlade djurgruppen Radiolaria
kända; genom H:s undersökningar har denna siffra
växt till 4,318. H:s populära skrifter – ofta
föredrag, som han förut hållit – äro stilistiskt
lediga och fängslande. Då flera af dem öfversatts till
andra språk, har H. blifvit den mest kände af alla nu
lefvande biologer. Af dessa skrifter, som alla behandla
descendensteoretiska frågor, må framhållas
Freie wissenschaft und freie lehre (1878),
där Virchows i ett föredrag kort förut gjorda
påstående, att socialismen hade ett stöd i
darwinismen, energiskt tillbakavisas,
Zellseelen und seelenzellen (1878),
Vorträge aus dem gebiete der entwicklungslehre (1878–79),
Die naturanschauung von Darwin, Goethe und Lamarck (1882) och
Das menschenproblem und die herrentiere von Linné (1906;
"Människoproblemet och Linnés herredjur", 1908).
Genom sin
outtröttliga kamp för utvecklingstanken
lyckades han vinna entusiastiska främjare
af sina idéer äfven utanför de biologiska
fackkretsarna. Två gånger stiftades "för H:s
skull" vid universitetet i Jena donationer,
hvilkas afkastning skall användas i enlighet med
H:s förslag; sålunda upprättades af schweizaren
P. von Ritter två professurer i fylogeni,
hittills de enda i sitt slag.
Som skördar af H:s forskningsfärder kunna
betecknas hans synnerligen lifligt skrifna
reseskildringar
Arabische korallen (1876) och
Indische reisebriefe (1882, 4:e uppl. 1903; "Indiska dagar", 1891) och
Aus Insulinde (1901).
I dessa och andra af H:s arbeten framträder starkt
hans rent konstnärliga begåfning. Han är framstående
akvarellist; och de flesta af det stora antal
oftast utmärkt vackra afbildningar, som pryda
hans arbeten, har han själf utfört. Detta hans
konstnärslynne har tagit sig ett direkt uttryck
i hans 1899–1904 utgifna stora arbete
Kunstformen der natur.
Biogr. af E. Krause (i "Nord und süd", 1886),
W. Bölsche (1900) och Breitenbach (1904).
L–e.
Äfven som filosof har H. sökt göra sig gällande;
han vill låta sin naturforskning mynna ut i en
allmän världsförklaring och lifsåskådning.
Dennas grundtankar har han först framställt i
Der monismus als band zwischen religion und wissenschaft (1892; 5:e uppl. 1902),
som han betecknat som "en naturforskares
trosbekännelse", och sedan utvecklat i
Die welträtsel (1899; "Världsgåtorna", 1902),
som utgått i upplagor af tillsammans mera än
200-tusen exemplar, samt
Die lebenswunder (1904).
Filosoferna af facket ha i allmänhet ställt
sig mycket afvisande gentemot H:s filosofi,
som framför allt röjer bristen på kritisk,
kunskapsteoretisk grundläggning, såsom bl. a.
E. Adickes uppvisat i "Kant contra Haeckel,
erkenntnisstheorie gegen naturwissenschaftlichen
dogmatismus" (1901; 2:a uppl. 1906). H:s allmänna
filosofiska ståndpunkt kännetecknar han själf som
monism. Han identifierar ande och natur,
själ och kropp och antager all materiell verklighet
vara besjälad, liksom å andra sidan allt själslif
bundet vid kroppsliga organer. "Hvarje atom har
en inneboende summa af kraft och är i denna
bemärkelse besjälad. Utan antagandet af en
atomsjäl äro de vanligaste och allmännaste
kemiska företeelserna oförklarliga. Lust
och olust, begär och motvilja, attraktion
och repulsion måste vara gemensamma för
alla massatomer; ty atomernas rörelser, som
vid bildande och upplösande af hvarje kemisk
förening måste ega rum, äro förklarliga, endast
om vi tillägga dem sensation och vilja, och
blott härpå beror ytterst den allmänt antagna
kemiska läran om valfrändskap". Men hans mening
är icke att härigenom tillerkänna den oorganiska
naturen medvetande; atomernas själslif är enligt
H. omedvetet. Han vill endast göra gällande,
att attraktionen och repulsionen på lägre
stadium äro detsamma, som på högre utvecklat
sig till förnimmelse och vilja. "Ande och själ
hos människan äro ingenting annat än krafter,
som oskiljaktigt äro bundna vid vår kropps
materiella substrat. Som vår kropps rörelsekraft
är bunden till musklernas formelement,
så är tankekraften hos vår ande bunden till
hjärnans formelement. Våra själskrafter äro just
funktioner af dessa kroppsdelar, såsom hvarje
kraft är funktion af en materiell kropp". Inom
etiken och religionsfilosofien polemiserar
H. mot kristendomen. Denna lär enligt H. en
ensidig altruism och tillerkänner egoismen intet
berättigande. H. vill finna den rätta medelvägen
emellan dessa båda – "för människan såsom för
alla andra sociala djur". Och han tänker sig
en tid, då den kristna gudstjänsten aflösts af
en monistisk naturkult, som "ej utgår från den
mystiska tron på öfvernaturliga under, utan
grundar sig på det klara vetandet om naturens
sanna under".
S–e.
Hæduer, gallisk folkstam. Se Æduer.
Hæffner, Johann Christian Friedrich, tonsättare,
f. 2 mars 1759 i Oberschönau i Hessen-Kassel,
d. 28 maj 1833 i Uppsala, studerade musik för
Vierling, blef student i Leipzig 1776, var
därefter musikdirektör vid flera tyska teatrar
och kom 1780 till Stockholm, där han till 1784
var orkesteranförare vid Karl Stenbergs teater
och 1785 (ej 1780) blef organist vid Tyska
kyrkan, 1783 ord. sångmästare vid k. operan,
1793 vik. och 1799 ensam hofkapellmästare samt
1794 lärare i harmoni vid Mus. akad., tills
han 1808 flyttade till Uppsala. Under denna tid
uppträdde han äfven som tonsättare med operorna
Electra (1787),
Alcides’ inträde i verlden (1793) och
Renaud (1801),
alla tämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
