- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
975-976

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haeckel, Ernst - Hæduer - Hæffner, Johan Christian Friedrich

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

popularisera den moderna descendensteorien. I
det rent vetenskapliga verket Morphologie der
kalkschwämme
(1872) uppställes gastræateorien,
hvilken sedermera närmare utföres i Studien
zur gastræatheorie
(1873–76). Enligt denna
teori finnes det en för alla flercelliga djur
gemensam urform, som H. benämner gastrula:
kroppshåligheten (= urtarmen). Den begränsas
af två epitelhinnor, hvilka kunna betraktas
som elementarorgan, enär ur dem framgå under
embryonal-, resp. larvlifvet hos alla högre
djur genom differentiering kroppens alla
organ, medan de lägsta flercelliga djuren
under hela sitt lif väsentligen bli stående
på detta gastrulastadium. De nämnda två
epitelhinnorna motsvara således hvad hos embryot
benämnes yttre och inre groddblad (= ekto-
och entoblast). Ett delvis populärt arbete,
som bildar en fortsättning af hans "Natürliche
schöpfungsgeschichte", är Anthropogenie (1874;
5:e uppl. 1903), i hvilket han behandlar
människans uppkomst och utveckling. – Af H:s
öfriga fackzoologiska större arbeten må nämnas
Zur entwicklungsgeschichte der siphonophoren
(1869), Das system der medusen (1879–80), Die
tiefsee-medusen der Challenger-reise und der
organismus der medusen
(1881), Report on the
Radiolaria collected by H. M. S. Challenger
during the years 1873–76
(2 bd, 1887). När
H. påbörjade sistnämnda arbete, voro 810 arter
af den däri behandlade djurgruppen Radiolaria
kända; genom H:s undersökningar har denna siffra
växt till 4,318. H:s populära skrifter – ofta
föredrag, som han förut hållit – äro stilistiskt
lediga och fängslande. Då flera af dem öfversatts
till andra språk, har H. blifvit den mest kände
af alla nu lefvande biologer. Af dessa skrifter,
som alla behandla descendensteoretiska frågor,
må framhållas Freie wissenschaft und freie
lehre
(1878), där Virchows i ett föredrag kort
förut gjorda påstående, att socialismen hade
ett stöd i darwinismen, energiskt tillbakavisas,
Zellseelen und seelenzellen (1878), Vorträge aus
dem gebiete der entwicklungslehre
(1878–79),
Die naturanschauung von Darwin, Goethe und
Lamarck
(1882) och Das menschenproblem und die
herrentiere von Linné
(1906; "Människoproblemet
och Linnés herredjur", 1908). Genom sin
outtröttliga kamp för utvecklingstanken
lyckades han vinna entusiastiska främjare
af sina idéer äfven utanför de biologiska
fackkretsarna. Två gånger stiftades "för H:s
skull" vid universitetet i Jena donationer,
hvilkas afkastning skall användas i enlighet med
H:s förslag; sålunda upprättades af schweizaren
P. von Ritter två professurer i fylogeni,
hittills de enda i sitt slag.

Som skördar af H:s forskningsfärder kunna
betecknas hans synnerligen lifligt skrifna
reseskildringar Arabische korallen (1876) och
Indische reisebriefe (1882, 4:e uppl. 1903;
"Indiska dagar", 1891) och Aus Insulinde
(1901). I dessa och andra af H:s arbeten
framträder starkt hans rent konstnärliga
begåfning. Han är framstående akvarellist;
och de flesta af det stora antal oftast utmärkt
vackra afbildningar, som pryda hans arbeten,
har han själf utfört. Detta hans konstnärslynne
har tagit sig ett direkt uttryck i hans
1899–1904 utgifna stora arbete Kunstformen der
natur
. Biogr. af E. Krause (i "Nord und süd",
1886), W. Bölsche (1900) och Breitenbach (1904).

L–e.

Äfven som filosof har H. sökt göra sig gällande;
han vill låta sin naturforskning mynna ut i en
allmän världsförklaring och lifsåskådning. Dennas
grundtankar har han först framställt i Der
monismus als band zwischen religion und
wissenschaft
(1892; 5:e uppl. 1902), som han
betecknat som "en naturforskares trosbekännelse",
och sedan utvecklat i Die welträtsel (1899;
"Världsgåtorna", 1902), som utgått i upplagor
af tillsammans mera än 200-tusen exemplar,
samt Die lebenswunder (1904). Filosoferna
af facket ha i allmänhet ställt sig mycket
afvisande gentemot H:s filosofi, som framför
allt röjer bristen på kritisk, kunskapsteoretisk
grundläggning, såsom bl. a. E. Adickes uppvisat
i "Kant contra Haeckel, erkenntnisstheorie
gegen naturwissenschaftlichen dogmatismus"
(1901; 2:a uppl. 1906). H:s allmänna filosofiska
ståndpunkt kännetecknar han själf som monism. Han
identifierar ande och natur, själ och kropp
och antager all materiell verklighet vara
besjälad, liksom å andra sidan allt själslif
bundet vid kroppsliga organer. "Hvarje atom har
en inneboende summa af kraft och är i denna
bemärkelse besjälad. Utan antagandet af en
atomsjäl äro de vanligaste och allmännaste
kemiska företeelserna oförklarliga. Lust
och olust, begär och motvilja, attraktion
och repulsion måste vara gemensamma för
alla massatomer; ty atomernas rörelser, som
vid bildande och upplösande af hvarje kemisk
förening måste ega rum, äro förklarliga, endast
om vi tillägga dem sensation och vilja, och
blott härpå beror ytterst den allmänt antagna
kemiska läran om valfrändskap". Men hans mening
är icke att härigenom tillerkänna den oorganiska
naturen medvetande; atomernas själslif är enligt
H. omedvetet. Han vill endast göra gällande,
att attraktionen och repulsionen på lägre
stadium äro detsamma, som på högre utvecklat
sig till förnimmelse och vilja. "Ande och själ
hos människan äro ingenting annat än krafter,
som oskiljaktigt äro bundna vid vår kropps
materiella substrat. Som vår kropps rörelsekraft
är bunden till musklernas formelement,
så är tankekraften hos vår ande bunden till
hjärnans formelement. Våra själskrafter äro just
funktioner af dessa kroppsdelar, såsom hvarje
kraft är funktion af en materiell kropp". Inom
etiken och religionsfilosofien polemiserar
H. mot kristendomen. Denna lär enligt H. en
ensidig altruism och tillerkänner egoismen intet
berättigande. H. vill finna den rätta medelvägen
emellan dessa båda – "för människan såsom för
alla andra sociala djur". Och han tänker sig
en tid, då den kristna gudstjänsten aflösts af
en monistisk naturkult, som "ej utgår från den
mystiska tron på öfvernaturliga under, utan
grundar sig på det klara vetandet om naturens
sanna under".

S–e.

Hæduer, gallisk folkstam. Se Æduer.

Hæffner, Johann Christian Friedrich, tonsättare,
f. 2 mars 1759 i Oberschönau i Hessen-Kassel,
d. 28 maj 1833 i Uppsala, studerade musik för
Vierling, blef student i Leipzig 1776, var
därefter musikdirektör vid flera tyska teatrar
och kom 1780 till Stockholm, där han till 1784
var orkesteranförare vid Karl Stenbergs teater
och 1785 (ej 1780) blef organist vid Tyska
kyrkan, 1783 ord. sångmästare vid k. operan,
1793 vik. och 1799 ensam hofkapellmästare samt
1794 lärare i harmoni vid Mus. akad., tills
han 1808 flyttade till Uppsala. Under denna tid
uppträdde han äfven som tonsättare med operorna
Electra (1787), Alcides’ inträde i verlden (1793)
och Renaud (1801), alla tämligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:28:45 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0532.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free