Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halleys komet - Hallfred Ottarsson - Hallgren, Adolf - Hallgrimsson, Jónas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en och samma. Då dessutom lika tider förflutit
mellan apparitionerna (1531, 1607 och 1682)
af de kometer, som rörde sig i denna bana, så
var därmed identiteten dem emellan konstaterad,
hvarpå vanns ytterligare bekräftelse, då kometen
åter framträdde 1758. Denna komet var sålunda den
första, för hvilken användes det ännu i dag så
godt som enda sättet för igenkännande, nämligen
banornas identitet. Därigenom var mycket vunnet,
i det att vår första faktiska kännedom om dessa
förut mystiska himlakroppar kan sägas datera
sig från denna Halleys upptäckt. Halleys komet
visade sig senast 1835 och väntas åter 1910. -
Af de periodiska kometer, hvilka hittills
iakttagits i mer än en apparition och hvilkas
banor och omloppstider därför äro bäst kända,
har Halleys komet den längsta omloppstiden. Den
är ock den enda af dessa kometer, som uppträdt
med någon större ljusstyrka och betydlig
skenbar storlek. Vid sitt uppträdande 1456
förorsakade den så stor förskräckelse,
att påfven Calixtus III påbjöd särskilda
böner om skydd mot turkarna och kometen.
E. J. (B-d.)
Hallfred Ottarsson, med tillnamnet
Vandrædaskald (d. v. s. en skald, med
hvilken det är svårt att komma öfverens),
var den mest berömde af norske konungen Olof
Tryggvessons hirdskalder. Hans fader Ottar
Torvaldsson hade efter 960 utvandrat från
Halogaland till Island. Omkr. 987 kom H. till
Hakon jarl och diktade en drapa till hans
ära. Efter ett års förlopp återvände han till
Island, var sedan lång tid ute på färder och
kom 996 för andra gången till Norge, där Olof
Tryggvesson då var konung. Af en händelse
träffades Olof och H., då konungen frågade,
om H. ville antaga kristendomen. H. gick in
därpå med det villkor, att konungen skulle själf
blifva hans gudfader. När han var döpt, sporde
konungen, om han ville inträda i hirden, hvilket
anbud skalden ville antaga endast mot konungens
löfte, att han aldrig skulle drifva honom bort
ifrån sig, hvad som än måtte hända. Konungen
befarade, att H. lätt kunde begå något, som ej
borde lämnas ostraffadt. "Dräp mig då", sade
H. "Du är en vandrædaskald", sade kungen, "men
min man skall du vara". Efter att ha tillbragt
vintern 997 hos konungen, besökte han Sigvalde
jarl och konung Olof i Sverige, där han bosatte
sig i Götaland och ingick äktenskap. Då Olof
stupade i slaget vid Svolder, hade H. efter sin
hustrus död återvändt till Island. När han fick
underrättelsen om konungens död, grämde han
sig mycket och diktade en arfdrapa om Olof,
hvars bedrifter han besjungit i flera andra
dikter. Endast fragment af dessa finnas kvar,
men de visa tillräckligt hans stora
begåfning som skald äfvensom hans hängifna trohet
mot sin konung samt äro särskildt intressanta
därigenom, att de på ett målande sätt skildra
brytningen mellan hedendom och kristendom. Sina
sista år tillbragte H. än på Island, än i
Norge eller i Götaland, men hade ingenstädes
ro och trefnad. Under en resa från Island
fick han ett slag af en segelbom och afled
fyrtioårig omkr. 1007 till följd af denna
olyckshändelse. Hans skiftesrika lif är på
ett lifligt sätt tecknadt i den ännu bevarade
Hallfredssagan, hvaraf det finnes en kortare
och en vidlyftigare recension. Jfr F. Jónsson,
"Oldnorsk og oldisl. litt. hist.". I, s. 556 ff.
Th. W.*
Hallgren, Adolf, tidningsman, f. 25 okt. 1855
i Grödinge församling, Stockholms län,
var student i Uppsala 1874-77, medarbetare
i tidn. "Nerike" 1878-79 samt redaktör för
densamma 1879-80, för "Gripen" (Södertälje)
1880-83, för "Norrlandsposten" 1883-90 (Gäfle)
och för "Nya Gäfle-Bladet" 1890-91. April 1891
ingick H. i "Stockholmstidningens" redaktion
och blef aug. medredaktör för den politiska
afdelningen och utgifvare af samma tidning samt
var dess hufvudredaktör 1902-04. Han afgick
med pension från tidningen i sept. 1906. I
politiska och sociala frågor har H. alltid stått
på liberal ståndpunkt, utan att dock binda
sig vid något visst partiprogram. H. deltog
lifiigt i rörelsen för allmän rösträtt vid val
till Andra kammaren. Därjämte tillhörde han
den försvarsvänliga och nationella riktningen
inom det liberala partiet. I unionsfrågan
häfdade han redan tidigt, att en upplösning af
unionen vore att föredraga framför ytterligare
unionella strider, och uppträdde därför mot den
s. k. kommunikén af 1903 och mot en upplösning
af den konsulära gemensamheten, enär sådant
enligt hans uppfattning skulle leda till
ytterligare strider och förhindra Sverige att
häfda sin ledande ställning i Norden. Han utgaf
1907 Kvinnorösträttens konsekvenslinjer. H.,
som eger en fint skuren penna, har ock som
Publicistklubbens ordf. vid flera tillfällen
intagit en bemärkt och representativ ställning.
T-s.
Hallgrimsson [haddl-], Jónas, isländsk
skald och naturforskare, f. 16 nov. 1807 på
Steinstaðir, d. 1845 i Köpenhamn, genomgick
latinskolan på Bessastaðir och dimitterades
till Köpenhamns universitet, där han egnade sig
hufvudsakligen åt estetik och naturvetenskap
samt skaldekonst. Han deltog med ifver i det af
de isländske studenterna på 1830-talet började
nationella pånyttfödelsearbetet och uppsatte
jämte K. Gislason och T. Sæmundsson årsskriften
"Fjölnir", som skulle sätta så djupa spår i
Islands kulturhistoria och hvars 1:a årg. (1835)
inleddes med en programdikt af H., Island (på
staf rimmade distika, en nyhet i isländsk vers),
en af den isländska litteraturens skönaste pärlor
och af mycket stor betydelse för islänningarnas
nationella väckelse. H :s poetiska produktion
blef föga omfångsrik. Hans dikter vittna om
en sällspord förmåga att skildra den isländska
naturens fägring samt uppbäras af en flammande
fosterländsk hänförelse. Hans språkbehandling är
mer glänsande än någon annan nyisländsk skalds,
men i tankedjup kan han ej täfla med sin samtida
Bjarni Thórarensen, med hvilken han delar främsta
platsen på den isländska parnassen. H. var den
förste islänning i nyare tid, som egnade sig åt
prosaberättelsens konst. I "Fjölnir" publicerade
H. äfven uppsatser i litterära ämnen, bland
hvilka de mest betydande äro en studie öfver
Heine ("Hænir", som H. på isländska kallar
honom), af hvilken han f. ö. rönt påverkan,
och en skarp kritik af Sigurður Breiðfjörð
(se d. o.) och hela rimur-diktningen, som i hans
tycke var ett symtom af litterärt förfall. H :s
dikter, prosaberättelser och kritiker finnas
samlade under titeln Ljóðmæli og önnur rit
(1883; utmärkta danska öfv. af flera bland dem
af Olaf Hansen i "Nyisländsk lyrik", 1901). Som
naturforskare har H. mindre betydelse. Den
stora beskrifning af Island, för hvilken han
med statsunderstöd företog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
