- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
1311-1312

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeldvapen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Handeldvapen, krigsv. Alltefter olika
fordringar på verkan och lätthandterlighet kunna
handeldvapnen indelas i gevär, karbiner och
revolvrar eller pistoler, a) Emedan gevären
äro afsedda för trupper, för hvilka striden
med handeldvapen är hufvudsak, böra de utöfva
den största möjliga verkan, och man ställer
ej fordran på lätthandterlighet större, än att
karlen må kunna, utan att öfver höfvan tröttas,
bära sitt vapen under en dagsmarsch. Dessa
fordringar uppfyller ett gevär med en vikt af
omkr. 4 kg. och en längd af 1,2 à 1,3 m. Geväret
skall kunna användas äfven som stötvapen,
och det förses för den skull med en bajonett,
som ökar dess vikt med omkr. 0,4 kg. och dess
längd med omkr. 0,4 m. - b) Vid karbiner är
fordran på verkan något mindre än vid geväret,
emedan de ej utgöra hufvudvapnet för de
trupper (rytteri, ingenjörtrupper, artilleri
och träng), som skola använda dem. Fordran
på lätthandterlighet är däremot större än vid
geväret och vinnes därigenom, att vapnet göres
lättare och kortare än geväret, hvilket det
f. ö. fullständigt liknar. Karbinens längd
är omkr. 1 m. och dess vikt omkr. 3,2 kg. Den
moderna karbinens verkan är endast obetydligt
mindre än gevärets, hvilket synes däraf, att
utgångshastigheten vid t. ex. 6,5 mm. kaliber
är 660 m. i st. f. 730 m. vid geväret, - c)
Vid enhandsvapnen revolvern och pistolen (se
vidare nedan) är fordran på verkan ringa, men
fordran på lätthandterlighet stor. Revolvern är
nämligen att betrakta endast som ett tillägg
i beväpningen för den personal (officerare,
underofficerare, spel, sjukvårdsmanskap o. d.),
som ej är försedd med gevär eller karbiner. I
några länder är äfven en del af manskapet vid
fältartilleriet beväpnad med revolver. Revolvern
behöfver afses endast för själfförsvar vid strid
på nära håll (under 50 m.). Den börjar numera
utträngas af den automatiska pistolen (se längre
fram), som kan göras träffsäkrare, verksammare
och mera kraftbesparande vid användningen. Med
pistolen kan elden utsträckas till något större
afstånd än med revolvern. Båda vapnen ha en vikt
af omkr. 1 kg. och en längd af omkr. 0,24 m.

De första handeldvapnen förekommo på 1300-
och 1400-talen. Dessa kallades dubbelhakar
och halfhakar (se pl., fig. l och 2,
Hakebössa samt Hakeskytt med fig.), till
följd däraf att under pipan var fastlödd en
hake eller tapp, som vid skjutning stöddes
mot en skjutställning, hvilken sålunda fick
upptaga stöten. För att sköta dessa eldvapen
erfordrades två man. Antändningsinrättningen
vid dessa eldvapen var mycket enkel: på en
fängpanna, i hvilken fänghålet utmynnade,
hälldes krut, som antändes med lunta. På
1500-talet uppfanns i Spanien luntlåset (se
fig. 3 och 9), som var första upphofvet till
gevärslåset. Vapnet gjordes då äfven lättare,
så att i stället för skjutställning fordrades
blott ett mindre stöd, en s. k. gaffelkäpp,
hvilken nedstacks i marken och i hvars gaffel
pipan hvilade vid eldgifningen. Vapnet, som ännu
vägde omkr. 7,5 kg., var nämligen för tungt för
eldgifning på fri hand. Kalibern var vid denna
tld omkr. 25 mm. Ett med luntlås och gaffelkäpp
försedt handeldvapen kallades musköt. När den,
som skötte vapnet, musketeraren, förflyttade
sig, bar han musköten på vänstra axeln och
gaffelkäppen i högra handen. I Sverige infördes
musköten 1592. Nästan samtidigt
med luntlåset uppfanns (i Nürnberg 1517)
hjullåset (se fig. 4 och 10), som medförde
den fördelen, att lefvande eld (lunta) ej
behöfde medföras, enär vid detta slags lås eld
uppkommer genom friktion mellan svafvelkis och
ett roterande, räffladt stålhjul. I Sverige
kallades hjullåset sint eller fyrlås. -
På 1600-talet uppfunnos vidare det spanska
flintlåset (snapphanelåset), som har låsdelarna
fästa utanpå låsblecket, och det franska
flintlåset, där låsdelarna äro fästa på inre
sidan af låsblecket. Vid dessa lås uppstod
eld genom slag mellan flinta och eldstål (se
fig. 5 och 11). 1612 omnämnas svenska trupper,
som voro väpnade med flintbössor. Gustaf II
Adolf minskade för öfrigt kalibern till omkr. 20
mm. och gevärsvikten till omkr. 5 kg., hvarigenom
gaffelkäppen kunde bortläggas. För att musköten
skulle kunna användas som stötvapen, uppfanns
bajonetten, som allmänt antogs på 1700-talet,
hvarefter benämningen gevär blef allmän. Några
större förändringar förekomma sedermera ej
förrän på 1800-talet, då försök med slaglås
(se fig. 6 och 12) påbörjades. Dessa försök
afslutades 1818 af Joseph Egg, som uppfann
tändhatten, i hvars botten slagkrutet var
fäst. Genom slag af hanen exploderade detta,
hvarefter lågan genom tändhattstappen slog
ned i laddningen och tände denna. I Sverige
antogs slaglåset 1840. - Försök med räfflade
handeldvapen hade gjorts flera gånger i
föregående tider och mot slutet af 1700-talet
ledt till antagandet af studsare (räfflade,
förkortade gevär); men till följd af svårigheten
att efter några skott ånyo ladda dem vunno de
ej någon allmännare spridning, och de började
sedan småningom komma ur bruk. Frågan blef dock
på 1800-talet åter upptagen och erhöll genom
uppfinningar af 3 franska officerare (Delvigne,
Thouvenin och Minié) en sådan vändning, att på
1840-talet räfflade gevär med spetskulor blefvo
allmänt antagna. Sålunda antogos i Sverige 1848
tappgevär och tappstudsare, hvilka fått sin
benämning däraf, att i pipans botten sitter en
tapp, mot hvilken kulan stukas vid laddandet,
så att den tvingas att fatta räfflorna. Vidare
uppräfflades i Sverige 1854 ett 1845 fastställdt
slätborradt slaglåsgevär. - De räfflade gevär,
som dittills förekommit, hade bibehållit de
slätborrade gevärens kaliber (18 till 19 mm.),
hvilket dock ej var lämpligt, emedan vid
öfvergången från rundkulorna till de längre
och tyngre spetskulorna stöten blef för häftig
och denna olägenhet icke kunde motverkas genom
minskning af utgångshastigheten, enär detta hade
nedsatt gevärets skjutförmåga. Enda medlet att
mildra stöten var att minska kulans vikt, hvilket
kunde ske endast därigenom, att man minskade dess
diameter, d. v. s. kalibern. Redan då kom man
till insikt om, att man genom kaliberminskning
kunde nå stora ballistiska fördelar, såsom
större utgångshastighet och belastning
samt däraf följande ökning i banflackhet,
genomträngningsförmåga och skottvidd. Försök
anställdes därför i Holland 1858-60 för att
utröna, hvilken kaliber som vore den lämpligaste,
och man fann därvid 10,5 rnm. kaliber vara den
bästa. Denna kaliber antogs dock ej, emedan
man ansåg, att ett framladdningsgevär med så
liten kaliber snart skulle blifva svårt att
ladda. Så t. ex. antogs i Sverige 1860 ett af
F. J. Wrede konstrueradt framladdningsgevär
med 12,17 mm. kaliber. Den lilla kalibern gjorde
sig således gällande, först när

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0704.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free