- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
1389-1390

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannibal - Hannibal, Ehrenreich - Hannibal ad portas - Hannibalsfejden - Hannikainen, Pietari

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framstår han icko blott som en af de störste
fältherrarna i historien, utan äfven som en af
forntidens starkaste andar. - H. gjorde till
sitt lifs uppgift att bryta Roms makt. Andra
puniska kriget, som af honom framkallades, var
också mindre en kamp emellan Rom och Kartago än
emellan Rom och H. 221 f. Kr. sattes H. till
befälhafvare öfver kartagiska hären i Spanien
och angrep året därefter Roms bundsförvant,
staden Saguntum, som efter 8 månader intogs
(219). Rom fordrade upprättelse i Kartago; den
nekades, och då förklarade Rom krig. H. beslöt
att land vägen öfvergå till Italien. Hans
afsikt var att i norra Italien locka gallerna
till att resa sig samt därefter, under
intrycket af de framgångar han hoppades vinna,
förleda Roms bundsförvanter till affall och
sålunda spränga det fast hopfogade italienska
statsförbundet. Planen misslyckades, emedan
Rom hade alltför starkt grundat sitt välde,
i synnerhet i Latium, och emedan H. blef för
svagt understödd från hemlandet för att i längden
kunna bryta motståndet i ett land, där (romerska)
fästningar lågo kringspridda öfverallt. Men
man kan ej neka H. det erkännandet, att han
gjorde allt hvad i mänsklig förmåga stod för
att vinna målet. 218 f. Kr. tågade H. med en
välrustad här öfver Pyrenéerna till Rhône,
som han öfvergick, i trots af gallernas
motstånd, samt tog vägen åt Alperna. Hvar
han öfvergick dessa är omtvistadt. Vanligen
antages det ha skett vid Lilla S:t Bernhard;
lika troligt är dock, att det skedde vid Mont
Cenis. Äfven nämnas Mont Genèvre och trakten
nära Monte Viso. öfverstigandet var förenadt
med stora svårigheter och kostade H. en del af
hans här. Efter tåget öfver bergen möttes han
af den romerske konsuln Scipio, som blef slagen
vid Ticinus. Kort därefter vann H. en ny seger,
vid Trebia, hvilken hade till följd, att gallerna
reste sig. 217 gick han öfver Apenninerna och
slog i grund romarna vid sjön Trasimenus, i
Etrurien. Den nye romerske fältherren, Quintus
Fabius Maximus, följde en annan taktik än de
förre anförarna och undvek alla fältslag, men
bevakade noga H:s rörelser. Denne drog sig åt
s. och vann 216 det afgörande slaget vid Cannæ,
i Apulien, där Roms 86,000 man starka här blef
nästan tillintetgjord. Följden af slaget vid
Cannæ var södra Italiens, särskildt det viktiga
Capuas, affall från Rom. Ihärdigt fullföljde
H. sin plan att söndra bundsförvanterna från Rom
och lät icke af framgången förmå sig att försöka
ett fruktlöst anfall på staden själf. Romarna
åter voro fast beslutna att kämpa till det
yttersta. Också började lyckan vända sig. H. fick
ej de väntade förstärkningarna. Han ingick
förbund med Macedonien, men det gagnade honom
föga; viktigare var biståndet från Syracusæ, men
å andra sidan utvecklade romarna en förvånande
kraft. De hade antagligen 200,000 man under
vapen. Dugliga fältherrar, såsom Marcellus,
hämmade H :s rörelser. Snart eröfrade romarna
Syracusæ och senare (211) Capua. Nu var Rom
öfverlägset. H. hoppades på förstärkning från
Spanien. Den kom ändtligen genom hans broder
Hasdrubal, men denne blef öfverrumplad och
slagen vid Metaurus, i Umbrien, 207. Under
tiden hade kriget i Spanien tagit en för Rom
fördelaktig vändning, i det att den romerske
befälhafvaren därstädes, Publius Cornelius
Scipio, intagit större delen af Kartagos
besittningar. År 204 gick Scipio öfver till
Afrika och hotade Kartago. Då
hernkallades H. från Italien, där han hållit sig
kvar i bruttiernas land, och förlorade 202 slaget
vid Zama. Sedan fanns ingen annan utväg än att
söka fred, och denna beviljades på hårda villkor,
201. Därefter började för H. en ny tid. Stor i
freden som i kriget, egnade han sig åt de inre
förhållandena, införde en demokratisk styrelse,
ordnade finanserna och sökte genom kloka mått
och steg upphjälpa staten från det betryck,
i hvilket den kommit. Kartago började redan
hämta sig, då H., af politiska motståndare i
Rom anklagad för stämplingar, måste, för att
ej blifva utlämnad till romarna, rädda sig med
flykten. Han begaf sig till konung Antiochos i
Syrien och bistod honom med sina råd, då denne
inlät sig i strid med Rom. Antiochos begagnade
sig dock ej tillräckligt af H:s erfarna biträde,
och snart blef han slagen, 190. H. flydde då
till Kreta och därifrån till konung Prusias i
Bitynien, men då ett romerskt sändebud förmådde
Prusias att lämna honom i romarnas händer, tog
han, beredd på faran, gift och fann så döden,
antagligen 183 f. Kr., i Libyssa, där kejsar
Septimius Severus lät resa ett praktfullt
grafmonument. Jfr arbeten af Montanari (1901)
och Paul Azan (1902). R. Tdh,

Hannibal, Ehrenreich, medaljör,
f. 1678 i Stockholm, där fadern, Martin
E., var konterfejare och lefde ännu 1703,
d. 1741 i Klausthal. H. var elev af Arvid
Karlsteen och biträdde honom i hans arbeten,
men utförde inga själfständiga sådana under sin
vistelse i fäderneslandet. Han lämnade detta
för alltid 1704 och gick 1705 i hertigens af
Braunschweig tjänst. För dennes räkning utförde
han en mängd vackra arbeten och arbetade äfven
för konung Fredrik I i Preussen, kurfursten
af Köln, landtgrefven af Hessen-Darmstadt,
staden Hamburg m. fl., emedan han ansågs som
en af sin tids bättre medaljörer. Han blef
slutligen myntmästare i Klausthal 1741. -
H:s son Martin Konrad H. vistades 1734-37
i Sverige som lärjunge af Hedlinger och
var 1741-58 stämpelskärare i Klausthal.
-rn.*

Hannibal ad portas! (ofta citeradt: H. ante
portas), lat., "Hannibal (står) framför
stadsportarna", m. a. o. den yttersta fara är
öfverhängande. Detta utrop finnes anfördt hos
Cicero och Livius.

Hannibalsfejden kallades i södra Norge det
krig, hvilket 1644-45 fördes i landskapen vid
gränsen mellan Sverige och Norge som ett led
i det då pågående svensk-danska kriget. Namnet
togs af danske befälhafvaren Sehesteds dopnamn
Hannibal. Med Hannibalsfejden bör ej förväxlas
Balsefejden l. Baltzarfejden (se
d. o.) Jfr O. Munthe, "Hannibalsfejden 1644-45,
den norske hærs blodsdåb" (i "Norsk militært
tidsskr.", 1900). (V. S-g.)

Hannikainen, Pietari, finsk skriftställare,
f. 24 aug. 1813 i Sääminge socken, d. 27
sept. 1899 i Parikkala, blef student 1833,
egnade sig från 1835 åt landtmäteriet och var
kommissionslandtmätare sedan 1857 i Viborgs
län och 1866-79 i Nylands. H. förvärfvade
sig ett namn inom finska litteraturen som
både tidningsman och vitter författare. Hans
tidning "Kanava" (Kanalen), som utkom i
Viborg 1845-47, var det första äfven för den
bildade allmänheten afsedda samt politiska
och sociala frågor behandlande blad, som
utkommit på finska. Sedermera redigerade
H. landtbrukstidningen "Lukemisia maamiehille"
(Läsning för landtmän; 1849-50)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0747.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free