- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
1401-1402

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hanover - Hanplanta (Hanväxt) - Hanrej - Hanriot, François - Hans - Hans (som svensk konung äfven Johan II) - Hans - Hans den äldre - Hans den yngre

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Förenta staterna, bl. a. i Pennsylvania (5,302
inv., 1900), New Hampshire, vid Connecticut
(1,884 inv. 1900). Där ligger Dartmouth college
(en 1796 upprättad osekterisk läroanstalt,
som 1902 hade 66 lärare och 787 studenter) med
ett bibliotek på 85,000 bd och ett astronomiskt
observatorium. J. F. N..

Hanplanta (Hanväxt),
bot. Se Hanblomma.

Hanrej (ty. hahnrei, af oviss
härledning), äkta man, hvars hustru är honom
otrogen, "ger honom horn". - Hanrej-daler och
hanrej-dukat. Se Daler, sp. 1165.

Hanriot, François. Se Henriot.

Hans,
svensk-dansk-norsk unionskonung och danska
prinsar.

illustration placeholder


Konung Hans. Efter hans
bild å en altartafla från
Nykjöbing på Falster.

1. H. (som svensk konung äfven Johan II),
svensk-dansk-norsk konung, son af konung
Kristian I, f. 2 febr. 1455 i Aalborg, d. där 20
febr. 1513, valdes redan 1456 till tronföljare
i Danmark samt 1458 i Norge och Sverige. Vid
sin faders död, 21 maj 1481, blef han dock
endast i Danmark utan motstånd antagen till
konung och först 1483, på ett möte i Halmstad,
äfven i Norge. Hans handfästning gaf adeln och
prästerskapet utvidgade rättigheter samt innehöll
därjämte (febr. 1483) viktiga bestämmelser,
afsedda att befästa alla de tre nordiska rikenas
inre själf ständighet. Efter att ha krönts
s. å. i Köpenhamn och Trondhjem erkändes han 7
sept. på ett möte i Kalmar af svenska riksrådet
som konung i Sverige. Men Sten Sture förstod
att i 14 år förhala konungens tronbestigning. Då
hans moder, Dorotea af Brandenburg, af förkärlek
för den yngre brodern Fredrik (sedermera konung
Fredrik I) sökte skaffa denne herradömet i
Slesvig och Holstein, hvilket H. vägrade gå in
på, valde ständerna 12 dec. 1482 bägge bröderna
till hertigar, dock så att bägge gemensamt skulle
utöfva den egentliga styrelsen tillsammans med
ständerna och blott den lägre förvaltningen
tillkomma hvar hertig för sig. Då Fredrik blef
myndig (1490), företogs delningen, hvarvid
H. fick den segebergska delen (mellersta Slesvig
och mellersta Holstein), Fredrik den gottorpska
(norra och södra Slesvig samt östra Holstein). Då
i Sverige en brytning uppstod (1497) mellan Sten
Sture och de andre stormännen, beslöt H. att
göra sin rätt gällande med vapenmakt och drog
till Sverige samt slog dalkarlarna vid Rotebro
28 sept. och Sten Sture själf, som gjort ett
utfall från Stockholm. 11 okt. höll H. sitt
intåg i Stockholm, kröntes 26 nov. och fick sin
son Kristian vald till tronföljare. H. sökte
genom försonlighet och hänsynsfullhet mot
stormännen framkalla en vänligare stämning mot
Danmark samt fick af Sten Sture bestämda löften
om trohet. Förlitande sig därpå, gjorde han i
febr. 1500 tillsammans med sin broder ett försök
att underkufva Dithmarschen,
men led vid Hemmingstedt ett fullständigt
nederlag, och följden däraf blef, att uppror
året därefter utbröto i Norge och Sverige. Det
norska undertrycktes med stor stränghet af H:s
son, prins Kristian. I Sverige var ställningen
farligare. Tre dagar innan H. med sin flotta
kom till undsättning, hade hans sista fäste
därstädes, det af hans gemål, Kristina, tappert
försvarade Stockholms slott, nödgats gifva sig
(maj 1502). Nya underhandlingar öppnades med
Sten Sture och efter hans död (1503) med den
nye riksföreståndaren, Svante Sture, men ledde
ej till något resultat. 1507 började kriget
på nytt, utmärkt af danskarnas härjningar på
Sveriges kuster. Då hansestäderna och i synnerhet
lybeckarna icke ville afbryta all samfärdsel med
svenskarna, sträckte sig kriget äfven till dem
(1510). De företogo fruktansvärda härjningar på
Danmarks öar och kuster, men efter ett betydande
nederlag vid Bornholm sommaren 1511, slöto de
fred i april 1512. H. ligger begrafven i S:t
Knuds kirke i Odense; en präktig minnesvård
restes öfver honom af hans änka. - H. var en
verksam och klok konung, flitig och arbetsam i
sin inre styrelse, försiktig och fredsvänlig i
den yttre politiken, men modig och fast såväl i
underhandlingar som i strid, när det gällde att
häfda, hvad han ansåg som sin rätt. Han skapade
den danska flottan samt sökte på allt sätt
inskränka hansestädernas rättigheter och försvaga
deras inflytande i Norden. Dessutom sökte han
främja borgarståndets utveckling. Till språk och
tänkesätt var han afgjordt dansk; glad och kvick
i umgänget samt enkel i sina lefnadsvanor. Han
var ädelmodig mot sina fiender och gifmild mot
sina vänner samt prisas allmänt som redlig och
rättsinnig i sin vandel. Väl klagade adeln efter
hans död öfver flera brott mot handfästningen,
och han gjorde sig äfven skyldig till enstaka
handlingar, föranledda af misstänksamhet och
våldsamhet (t. ex. afrättningen af räntmästaren
Anders och framfarten mot rikshofmästaren Poul
Laxmand). Det väckte också förargelse, att han
1501-10 stod i brottsligt förhållande till en
adelsdam, Edle Jernskjæg, äfven efter hennes
giftermål. Med sin gemål Kristina af Sachsen
(f. 1461, d. 1521), som han äktade 1477, hade
han sönerna Kristian (sedermera Kristian II)
och Franciscus (f. 1497, d. 1511) samt dottern
Elisabet, förmäld med kurfurst Joakim I af
Brandenburg.

2. H., dansk prins, konung Kristian II:s
äldsta barn, den föregåendes sonson, f. 1518
i Köpenhamn, d. 1532 i Regensburg, måste
1523 följa sina föräldrar på deras flykt
till Nederländerna. Då Kristian II 1531-32
gjorde försök att återvinna sina kronor,
blef H. af ärkebiskop Olof i Trondhjem och de
sunnanfjällske rådsherrarna på ett möte i Oslo
formligen erkänd som arfvinge till Norges krona
(5 jan. 1532).

3. H. den äldre, hertig af Slesvig och
Holstein, konung Fredrik I:s näst äldste son, f.
1521, d. 1580, utsågs efter faderns död, 1533, af
de katolske biskoparna till konung i Danmark, men
de adlige herrarna föredrogo den äldre brodern,
Kristian (Kristian III). Vid hertigdömenas
delning 1544 erhöll H. den haderslevska
delen, hvilken utom norra Slesvig omfattade
bl. a. Rendsborg och Femern. Han deltog i tåget
mot Dithmarschen 1559 och fick sin del af landet.
Han stod i intimt förhållande till sin svägerska,
änkedrottning Dorotea, och önskade äkta henne.

4. H. den yngre, hertig af <i>Slesvig ock

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:47:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbj/0753.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free