Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1497-1498 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpes - Harpestreng, Henrik - Harpidium - Harpignies, Henri - Harpiks - Harplinge - Harpoceras - Harpojs - Harpokration - Harpsikord - Harpun - Harpyan - Harpyor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ögonknölarna, långt framåt belägna, bestå af ett antal
enkla ögon. Kroppen med 25-29 segment. Pygidiet
mycket litet, bestående af 3-4 sammansmälta
segment. Angelin beskref tre arter ur Sveriges silur
och kallade en afdelning af den yngsta undersiluren
regio harparum.
A. Hng.

Harpestreng, Henrik, kanik i Roskilde, Erik
Plogpennings läkare, d. 1244, uppges vara författare
till en "Læge- og urtebog" på danska, bevarad i
en handskrift från 1300-talets början. Arbetet
utgöres af växt- och stenbeskrifningar samt en
kokbok och torde vara en förkortad öfversättning af en
af honom på latin författad bok. H:s "lægebog"
utgafs 1826 af K. Molbech.

Harpidium, bot. Se Amblystegium.

Harpignies [arpinji], Henri, fransk målare, f.
1819 i Valenciennes, studerade i Paris under Achard
och debuterade 1853 med en utsikt från Capri och
ett motiv från Valenciennes. Sedan har han
företrädesvis målat Frankrikes landsbygd, Fontainebleau,
Bourbonnais, Nivernais och Auvergne. Representerad
i Luxembourg med Colosseum, Månuppgång och
Strömlandskap. I senatspalatset och stora operan
finnas väggmålningar af H. Staden Paris’ galleri
eger en samling af hans akvareller.
C. R. N. (G-g N.)

Harpiks, da. Se Harts.

Harplinge, socken i Hallands län, Halmstads
härad. 6,170 har. 3,110 inv. (1907). H. bildar med
Steninge ett regalt pastorat i Göteborgs stift,
Halmstads kontrakt.

Harpoceras Waagen, paleont., undersläkte till
Ammonites, tillhörande jurasystemet.
A. Hng.

Harpojs (urspr, fr.; inlånadt till Sverige från
lty.), sjöv., en blandning af kokt linolja, talg och
vax, med hvilken man plägar insmörja omålade
master och rundhult för att skydda dem mot luftens
inverkan. I äldre tider, då man icke förhydde
fartyg med metallplåt, använde man en blandning af
grankåda, svafvel, finstött glas och hvalfisktran till
bestrykande af fartygsbottnar. Äfven denna blandning
kallades harpojs.
L. H.*

Harpokra’tion (grek. ###########), grammatiker
i Alexandria (sannolikt mot slutet af 2:a årh. e.
Kr.), författade ett efter goda äldre källor sammandraget
lexikon till de tio (attiske) talarna, som
ännu finns i behåll. Bästa upplaga af Dindorf
(1853).
A. M. A.

Harpsikord [-kård]. Se Klaver.

Harpun (urspr, fr.), ett kort spjut, försedt med
hullingar, så att det, indrifvet i en mjuk kropp, icke
af sig själf lossnar. Harpunen nyttjas hufvudsakligen
vid fångst af hval, hvalross, säl och dylika större
hafsdjur. Vid harpunskaftet är en lång, stark,
smäcker lina fastgjord, hvilken vid harpunens
kastande löper ut och hvarmed det dödade djuret
sedan halas till fartyget. Under senaste tidens
utveckling af säl- och hvalfisket i de arktiska hafven
ha harpunens konstruktion och användningssätt
undergått betydande förändringar. Harpunen skjutes
nu vanligen från en i stäfven af rodd- eller
ångbåten befintlig kanon, och dess spjutformade del har
ombildats till ett rörligt led, som, när harpunen
trängt in i bytet, kan ryckas tvärs för skaftet och
hindra, att harpunen släpper. Vid hvalfångst
begagnas numera s. k. granatharpun, hvars hufvud
innehåller en granat, som automatiskt bringas att
explodera i hvalen, då denna simmar bort efter
att ha träffats. Jfr Eskimåer, sp. 902 med
fig. 2.
L. H.*


Harpyan, Harpyia destructor l. Thrasaëtus
harpyia, zool., är den väldigaste af alla örnar, som
lefva i Syd-Amerika. Fågeln är groft byggd och har
stort hufvud, ovanligt stark näbb med mycket krökt
spets, mycket grofva fötter, väpnade med stora,
tjocka, mycket krokiga klor, tarsen framtill
befjädrad till midten, vingarna korta och afstympade,
stjärten bred och lång samt fjäderdräkten rik och
mjuk, med nackens fjädrar förlängda till en lång
och bred tofs, som kan uppresas. Hufvudet och halsen
äro grå, nackfjädrarna, ryggen, vingarna, stjärten,
bröstets öfversta del och kroppssidorna skiffersvarta;
undre delarna äro hvita, med enstaka, svarta
fläckar. Längden stiger till nära 1 m. Från Mexico
till Paraguay och Bolivia finns denna fågel, i synnerhet
vid flodstränderna, men ingenstädes talrikt. Den
förföljes nämligen ifrigt af indianerna, som använda
dess fjädrar till prydnader. Harpyan är en bland
de farligaste fienderna till de smärre tamdjuren,
hvilka den flitigt bortsnappar. Indianerna uppföda
ofta unga fåglar för att åtkomma deras högt värderade
fjädrar, hvilka utgöra viktiga bytesvaror. Flera
gånger ha lefvande harpyor förts till Europa.
I fångenskapen aflägga de dock aldrig sin vildhet.
C. R. S.*

Harpyor (grek. ######; jfr harpazein,
bortröfva), grek. myt., fabelaktiga, rofgiriga varelser,
ursprungligen stormgudinnor. Åt en af dem (med
hästgestalt) ger Homeros namnet Podarge (den
snabbfotade). Hos Hesiodos är antalet bestämdt till
två med namnen Aëllo (stormvind) och Okypete
(den snabbflygande). Senare grekiska skalder ha
gifvit dem andra namn, och hos Vergilius heter den
förnämsta af dem Celæno (grek. Kelainó). De
äro döttrar af Thaumas och Elektra, systrar till Iris,
bevingade och snabbare än vinden. Personer, som
spårlöst försvunnit, sades vara bortröfvade af
harpyorna. Sedermera öfvergingo de till ett slags
ondskefulla straffgudomligheter och erhöllo en däremot
svarande gestalt. De framställas i den bildande
konsten dels som bevingade kvinnor, dels och vanligen
som roffåglar med kvinnohufvud. Det berömda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>