- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
27-28

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartmansdoff, Jakob August von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verkan han ej heller förbisåg. Han ville i
stället i långt större utsträckning använda
åtalsvägen, men fann därvid ej stöd hos
Karl Johan, som ansåg indragningar verka
raskare. Spänningen var redan mycket stark,
då konungens på kronprinsens inrådan fattade
beslut att återtaga en befallning om åtal
mot A. Lindebergs "Revolution och republik"
förmådde H. att begära befrielse från
hofkanslersförordnandet. En återgång till
statssekreterarskapet, som på förordnande
lämnats till Heurlin, stod honom ej öppen, och i
stället blef han 2 nov. 1838 t. f. landshöfding
i Kalmar. Men hans personliga mod att trotsa
impopularitet och smädelse ställde honom redan
då högt i mångas tanke och beredde, jämte hans
outtröttliga duglighet, honom snart den ledarroll
på Riddarhuset, som skänker hans verksamhet dess
största politiska betydelse. Vid början af 1840
års riksdag vunno som bekant oppositionen och
"koalitionen" genast en under hela riksdagen
fortgående öfvervikt i utskotten, emedan det
konservativa partiet på Riddarhuset i början
saknat ledare. Då, när alla misströstade och
regeringen stod handfallen, framträdde H., trots
att han hade rättmätig anledning till personligt
missnöje med densamma, för att organisera och
leda kampen mot oppositionen. Ingen personlig
bikänsla påverkade hans politik: konungamakten
ville han stödja, vare sig han själf var väl
eller illa sedd å högre ort. Som erkänd partichef
bragte han det snart därhän, att Riddarhusets
majoritet lystrade icke blott till hans ord,
utan till hans vink. Så lyckades H. under mycket
arbete såväl inom som utom riddarhussalens
murar att oftast paralysera oppositionens
ansträngningar — så snart icke afgörandet berodde
på förstärkta utskott. H. ledde ståndets beslut
om remissvägran på de Anckarsvärdska motionerna,
skref försvaret för de inför riksrätt åtalade
statsrådsledamöterna, försvarade utförligt sig
själf mot konstitutionsutskottets anmärkningar
och blef icke heller enligt 107 § K. F. anmäld
till det afsked han redan 1838 faktiskt
erhållit. Men det förstärkta statsutskottet
vägrade honom pension som statssekreterare;
landshöfdingeförordnandet hade redan 28 mars
1840 upphört, och H:s enda löneinkomst från
aug. 1840 till juni 1841 var det arfvode
han uppbar som bankofullmäktig, hvartill
han i aug. 1840 valdes af adeln, ett val,
som under H:s återstående lefnad vid hvarje
riksdag förnyades. I juni 1841 utnämndes
han till president i Kammarrätten och utsågs
s. å. till led. af unionskommittén. Inom denna
arbetade H., som var ordf. på den svenska sidan,
energiskt för samtidig lösning af de olika
unionella spörsmålen på grundvalen af inbördes
öfverensstämmelse mellan rikenas ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter, och det var mot
hans reservation och till hans förtviflan, som
Oskar I efter sin tronbestigning genomförde
den ensidiga och ödesdigra utbrytning af
de norska separatönskemålen rörande vapen,
titel och flagga, efter hvilkas afgörande
enligt norrmännens önskningar dessas intresse
för frågans snara handläggning upphörde och
kommittébetänkandet gagnlöst blef liggande. I
fråga om en representationsförändring stred han
kraftigt emot de i hans tanke samhällsvådliga
förslagen om en riksdag grundad på allmänna val;
men att adeln borde uppoffra sin själfskrifvenhet
var redan tidigt H:s åsikt, och vid 1840 års
riksdag förklarade ridderskapet och adeln äfven
själfskrifvenhetens upphörande vara ståndets
gemensamma tanke. Såväl då som 1844 och 1851 uppgjorde
H. själf utförliga representationsförslag
(det sista tryckt under titeln Förslag till
svenska folkrepresentalionens ombildning

etc.. 1851). Enligt alla skulle riksdagen
bestå af valda ombud för fem klasser, kallade
"stånd", och dessa ombud till lika antal fördelas
i två kamrar med längre funktionstid och högre
valbarhetsålder för den ena. 1840 och 1844 hade
dessa stånd varit de förutvarande jämte ett femte
af dittills orepresenterade; 1851 åter hette
de det andliga, ämbets-, borgar-, godsegar-
och bondeståndet, med en invecklad fördelning
i valklasser och valkretsar, d. v. s. själfva
namnet adel var borta och en adelsmans
representationsrätt beroende af val, ämbete
eller fastighet. Detta väckte mycken förtrytelse
på riddarhuset; huru mycket ståndet än hade
H. att tacka för konservatismens segrar 1840,
1844 och 1847 — konungens sanktion af den lika
arfsrätten hade H. dock icke, oaktadt själfva
ståndsprivilegierna togos till hjälp, kunnat
förhindra —, afsade man sig nu ostentativt hans
ledning. H., aldrig mån om sig själf, svarade,
att han ville troget tjäna i det konservativa
ledet, sedan han upphört att vara anförare. Och
han gjorde så. Aktningen och vördnaden för hans
person omgåfvo honom, äfven då han stod ensam om
sitt votum; och då han vid början af riksdagen
1856 nedlades på dödsbädden, uppdrog Riddarhuset
åt själfve landtmarskalken att framföra dess
varma "deltagande och bekymmer". "Bed adeln icke
hålla så länge på sin själfskrifvenhet", var H:s
svar, "att han icke har någon nytta af hennes
uppoffring". Hans under tjugu år fortgående
impopularitet icke endast inom alla den liberala
utvecklingens skilda läger, utan äfven bland den
stora massan af befolkningen kändes efter hans
död som en bitter orättvisa mot en ärlig kämpe
på samhällsutvecklingens stridsfält. Den hade
emellertid ej blott 1838, utan äfven ännu 1848 i
mars gifvit sig luft i skrän utanför hans bostad
samt stenkastning och öfvervåld mot densamma; då
öfverståthållaren vid sistnämnda tillfälle bjöd
honom sitt personliga skydd vid flykt därifrån,
svarade han, att "då svensk lag icke förmådde
skydda honom, ville han icke hafva dess maktlöse
vårdare att tacka för sin räddning". H. blef
1830 led. af Vet. akad. och var 1849—50 dess
preses. Vid presidiets nedläggande höll han
ett tal om Sambandet och växelverkan mellan
näringarne, kyrkan och samhället
(1851),
i hvilket han framlägger och motiverar sitt
politiska program. I näringsfriheten såg han
rent af en återgång "till naturtillståndet,
där allt är fritt, men ingenting säkert". Den
på 1830-talet framträdande nykterhetsrörelsen
hade däremot i honom en mycket ifrig främjare,
som dock helst ville gå fram på öfvertygelsens
väg och länge fruktade att genom hög
brännvinsskatt göra rusdryckshandteringen
finansiellt outrotlig. Vid 1853—54 års
riksdag bidrog han kraftigt till reformerna i
brännvinslagstiftningen. Andra reformer, som
han önskade genomförda, voro t. ex. införande
af kyrkomöte, af ecklesiastik öfverstyrelse
m. fl. På ytan sträf, var han personligen en
mycket trofast vän, hvars hjälpsamhet togs i
rik användning af anhöriga och andra. Redan
som ung använde han t. ex. sina besparingar
för att bekosta en utländsk resa för sin vän
Atterbom. H. hade öppen blick för pressens
betydelse såsom politiskt stridsmedel; bland
hans många tidningsuppsatser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free