Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heiberg, Johan Ludvig - Heiberg, Johanne Luise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som urspr. diktats som festspel till Fredrik VII:s
första bröllop samt blifvit det på kungl.
teatern oftast uppförda stycket (öfver 400
ggr). Efter detta stycke blef H. 1829 utnämnd
till teaterdiktare och öfversatte en hel rad mest
franska skådespel, i synnerhet af Scribe, men
bytte 1839 ut befattningen mot censorsämbetet;
dessutom fick han titeln professor och var
1830—36 lärare vid den militära högskolan i
dansk litteratur och filosofi.
Redan före "Elverhöj" hade H. 1827—28 och ånyo
1830 utgifvit tidningen "Kjöbenhavns flyvende
post", där han utvecklade sina kritiska talanger
och sin estetiska uppfattning, på samma gång
den dels inrymde hans egna prosaberättelser,
dels lämnade plats för en rad nya författare,
H. K. Andersen och K. Bagger, fru Gyllembourg och
Saint-Aubain. Det var där H. 1827 offentliggjorde
sin berömda anmälan af Öhlenschlägers
"Væringerne i Miklagard" och med allt erkännande
af dennes skaldesnille dock ville konstatera
hans begränsning och alltså egentligen fortsatte
Baggesens kritik, men med mera lugn, klarhet och
allsidig bildning. S. å. lämnade han också en
skarp, men ensidig kritik af Tegnérs "Fritiofs
saga"; ett bättre öde fick ej Öhlenschlägers
"Hrolf Krake" (1828). Detta föranledde en
litterär fejd med den sistnämndes anhängare,
i synnerhet de två professorerna i Sorö Hauch
och Wilster. Med några afbrott fortsatte H. sin
kritiska verksamhet i "Interimsblade" (1834—37)
och senare i "Intelligensblade" (1842—44),
och han öfvade därigenom ett större inflytande
på smakens utveckling i Danmark än någon förr
eller senare, men väl starkt häfdande formens
betydelse. Under mellantiden utgaf han ett par
filosofiska skrifter, Grundtræk til philosophiens
philosophi, eller den speculative logik (1832)
och Om philosophiens betydning for den nuværende
tid (1833), samt en egen tidskrift, "Perseus"
(1837—38), alla i hegelsk riktning. H. hade
dock ej öfvergifvit diktningen; 1835 utkom det
intagande skådespelet Alferne, en bearbetning af
en bland Tiecks sagor, och 1840 det romantiska
Syvsoverdag ("Sommarnatten", 1848; uppf. i
Stockholm 1861), liksom "Elverhöi" urspr. ett
festspel. Det fantastisk-symboliska Fata morgana
(1838) blef däremot hvarken förstådt eller
omtyckt. Men 1841 väckte Nye digte ovanligt
uppseende och lifligaste intresse, i synnerhet
den förtjusande romanscykeln De nygifte och hans
kanske yppersta och i sanning enastående verk,
den apokalyptiska komedien En sjæl efter döden
(sv. öfv. 1841, tysk 1861 och holländsk 1865),
lika djupsinnig som rolig, hvari han med bitande
kvickhet gisslar tiden och kälkborgerligheten,
som blott är ett förstadium till det riktiga
helvetet. 1844—46 utgaf han själf en ny tidskrift
"Urania", egnad hans älsklingsstudium, astronomi,
med ypperliga afhandlingar om Uranienborg och
Sofie Brahe, samt satyrspelet Nöddeknækkerne,
ett kvickt angrepp på den usla, inbilska
kritiken och den blinda, osjälfständiga
publiken. 1847 utkom hans sista lustspel,
Valgerda (bearb. 1851 af F. Berndtson under
titeln "En anonym författarinna"), skildrande
brytningen mellan den gamla konservatismen och
den nya ytliga liberalismen, och 1848 utsändes
ett häfte Gadeviser (med melodier af honom
själf), som väl ej blefvo egentliga gatvisor,
men mycket spridda. 1849 nådde H. slutligen,
hvad man kunde tro vara
målet för hans sträfvan: direktörskapet för
kungliga teatern; han ledde den med mycken
skicklighet, men med något ensidigt val
af skådespel och under stora svårigheter,
förorsakade dels af flera bland skådespelarna,
i synnerhet Höedt, dels af den liberala pressen,
som ej kunde förlåta honom hans förra utprägladt
konservativa hållning. Efter 7 års förlopp
måste han taga afsked — då föga uppskattad,
men högre värderad af eftervärlden. Sedan 1850
bar H. titeln etatsråd. Hans poetiska skrifter
utkommo 1848—49 i 8 bd samt 1862 i ny uppl. om
11 bd; hans prosaarbeten utkommo 1861—62 äfven
i 11 bd. Senare ha H:s vådeviller utgifvits i
3 bd 1895 och valda dikter 1897, men dessutom
flera af hans skrifter i särskilda upplagor,
så t. ex. "De nygifte" 1891 (med illustrationer
af C. Thomsen) och i synnerhet "Elverhöi". Bland
svenska författare, som öfversatt eller bearbetat
H:s teaterstycken, äro Blanche och Runeberg. Jfr
"Breve fra og til J. L. H." (1862) och P. Hansen,
"J. L. H." (1867).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
