Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heimdal - Heimdall - Heimdallr - Heimdalshv. Se Norge - Heimer - Heimir. Se Heimer - Heimskringla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1893 offentligt framträdande), ursprungligen
utprägladt konservativ studentförening, som har
till uppgift att utan någon politisk syftning
"sammansluta särskildt studenter med intresse
för allmänna frågor till gemensamt deltagande
i det svenska folkbildningsarbetet". — Den har
utgifvit "Föreningen Heimdals folkskrifter"
(1893—1907; 87 n:r), "Heimdals småskrifter"
(1907—08, 3 n:r), hvilka båda serier utgöras af
skrifter med hufvudsakligen populärvetenskapligt
innehåll, samt "Svensk politik, Föreningen
Heimdals politiska småskrifter" (1905—08;
18 n:r, fördelade i två band), som afse
att "belysa viktiga (politiska) frågor,
där så behöfs, från olika synpunkter" och
hufvudsakligen utgöras af föreläsningar,
som sedan 1905 på föreningens föranstaltande
hållits i Uppsala. — 1893 startade föreningen sin
föreläsningsverksamhet på landsbygden, delvis
med understöd från landsting m. fl. Denna
utvecklades och tog en stor omfattning, i
synnerhet i städer och industrisamhällen samt
vid regementens mötesplatser, men nedlades så
godt som fullständigt 1904 (sammanlagdt 1,125
föreläsningar hade då förmedlats), sedan fasta
förmedlingsbyråer för föreläsningsverksamheten
uppstått (t. ex. Folkbildningsförbundets
i Stockholm och den på Heimdals initiativ
upprättade Föreläsningsbyrån vid Uppsala
universitet). Sedan 1906 anordnar föreningen
föreläsningar i "hembygdskunskap". — I Uppsala
har föreningen anordnat aftonunderhållningar
för arbetare och arbeterskor, inrättat ett
läsrum o. s. v. — 1899 började föreningen
sin bokförmedlingsverksamhet, genom hvilken
böcker till nedsatt pris anskaffats till svenska
folkbibliotek. Omsättningen uppgår nu (1909) till
omkr. 10,000 kr. pr år. Sedan 1906 har föreningen
upprättat 12 vandringsbibliotek. 1899 utgafs
första upplagan af föreningens "Bokförteckning
för svenska folkbibliotek" (ny uppl. 1905). För
sin folkbiblioteksverksamhet åtnjuter föreningen
(sedan 1906) ett årligt statsanslag å 1,200
kr. — Sedan 1897 utsänder föreningen årligen
en populärvetenskaplig artikelserie till
landsortstidningar, sedan 1904 en skönlitterär
och sedan 1909 en utrikespolitisk. —
Föreningen har vidare anordnat statistiska
undersökningar rörande svenska folkbibliotek
(1896—99), landtarbetarförhållanden och
emigrationen (1906), tillsammans med andra
folkbildningsinstitutioner utfärdat inbjudan
till "folkbildningsmöten" (i Uppsala 1901 och
Stockholm 1907), anordnat sommarkurser m. m. —
Föreningen räknar (1909) 169 aktiva medlemmar
(studenter) samt 67 "understödjande" och 169
"adjungerade", (till stor del f. d. aktiva
medlemmar), personer inom landet, som på
olika sätt främja föreningens verksamhet. —
Föreningen utgifver en årsberättelse och
publicerade 1901 en tioårsberättelse.
N. H—z.
Heimdall, veckotidning, som utgafs i Stockholm
och redigerades af J. E. Rydqvist. Första
numret utkom 3 maj 1828, det sista 31
dec. 1832. Tidningen egnade sig hufvudsakligen
åt företeelserna inom litteraturens och de
sköna konsternas områden, och detta med sådan
framgång, att den, enligt utgifvarens ord
i slutnumret, "lyckades ega flera läsare än
någon litterär journal hittills funnit i vårt
land". Med stor uppmärksamhet följde tidningen
främmande litteraturföreteelser och svenska
vitterhetens utveckling samt redogjorde för
utländska omnämnanden af denna, öfversättningar
o. s. v. Största
delen af innehållet lämnades af Rydqvist
själf (hufvudsakligen kritik och litterära
öfversikter) och B. von Beskow. Bland öfriga
medarbetare må nämnas Atterbom, Böttiger,
Dahlgren, Franzén, Nicander, Tegnér,
Thomander och Valerius. Heimdall upphörde,
då ett nytt organ af vidsträcktare anläggning,
"Svenska litteraturföreningens tidning", 1833
började utgifvas i Uppsala. I denna tidskrift
ingick äfven Rydqvist som medarbetare.
R. G.*
Heimdallr, nord. myt. Se Heimdal.
Heimdalshö, bergstopp. Se Norge.
Heimer (isl. Heimir) är en forngermansk hjälte,
som oftast nämnes tillsammans med kämpen Vidga,
och då denne återgår på den gotiske hjälten
Vidigoia i förra hälften af 300-talet, torde
ock H. vara af gotisk börd. Den angelsaxiska
dikten Widsið nämner Wudga och Hama (Heimer) som
gotiska kämpar mot hunnerna i Weichselskogen,
hvilken trakt var goternas äldsta kända
bostad. Då H. och Vidga under sagans utveckling
omväxlande förbundos med de gotiske konungarna
Ermanarik och Teodorik, uppfattades de alltmer
som förrädare, och så skildras de i Didriks af
Bern saga. I Volsungasagan är H. fosterfader till
Brynhild och i Ragnar Lodbroks saga fosterfader
till Aslaug, Brynhilds dotter med Sigurd
Fafnesbane. Han dolde barnet för fienderna i en
harpa och vandrade som spelman, tills han vid
Spangereid i Norge dödades under sömnen af Åke
och Grima, som trodde harpan innehålla skatter.
B—e.
Heimir, isl. Se Heimer.
Heimskringla är den åt Snorre Sturlassons
norska konungasagor vanligen tilldelade
benämningen, föranledd af de i arbetets
början förekommande orden Kringla heimsins,
d. v. s. jordens krets. Snorres arbete,
som i allo bär en klassisk prägel, är både
till stil, komposition och sund kritik den
förnämsta bland alla norröna litteraturens
framställningar af Norges konungasagor (se
Isländska litteraturen). Skaldernas historiska
kväden, den muntliga traditionen och i skrift
upptecknade sagor äro de källor, ur hvilka
han hämtat materialet till sitt omfattande
arbete. Med en för den tidens författarskap
naturlig och vanlig frihet har Snorre väl,
då han ej funnit skäl till ändring, ordagrant
upptagit mycket från äldre uppteckningar eller
från traditionen, som äfven i uttryckssättet
vunnit en viss fasthet, men tillämpar dock alltid
vid sin framställning vissa kritiska grundsatser,
som han med klart medvetande uppställt för sig
till rättesnöre. Han är ock därigenom en äkta
historiker, att han ej blott åsyftar pålitlighet
i uppgifterna om yttre fakta, utan äfven vill
genom sin framställning visa händelsernas inre
sammanhang. Detta syftemål uppnår han genom
en mästerlig anordning af ämnet och en rent
objektiv framställning, som aldrig behöfver
suppleras af författarens egna reflexioner. I
likhet med all isländsk sagoskrifning är
äfven Snorres konungahistoria företrädesvis en
skildring af hufvudpersonernas lefnadslopp och
karaktärer, och äfven detta arbete blir sålunda
en ättesaga, men af den rika omfattning, att det
medelbarligen varder äfven det norska folkets
och rikets historia. — Åsikterna om arten af
Snorres historiska författarskap ha emellertid
varit mycket växlande. Den förtjänstfulle
litteraturhistorikern P. E. Müller sökte visa,
att de uti Heimskringla intagna sagorna icke äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
