- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
523-524

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermelin, Karl - Hermelin, Samuel Gustaf - Hermelin, Olof

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

2. Karl H., den föregåendes son, friherre,
riksråd, f. 6 nov. 1707 i Stockholm, d. 22
febr. 1789 i Stockholm, blef 1726 antagen
till e. o. kanslist i Krigsexpeditionen.
Han avancerade ganska trögt på tjänstemannabanan
och blef först 1761 statssekreterare. 1765
kallades han, i sammanhang med hattpartiets
fall och mösspartiets uppstigande till makten,
till riksråd. H. var en skicklig ämbetsman,
men så föga äregirig, att han endast efter stark
påtryckning af sitt parti förmåtts att icke
undanbedja sig riksrådsförslag. Vid mössornas
fall 1769 afsattes H. från rådsämbetet
och drog sig tillbaka till privatlifvet.
Följande riksdag erbjöd honom förgäfves att
återinträda i rådet. H. erhöll 1760 friherrlig
värdighet och var 1767—69 Åbo akademis kansler.

illustration placeholder

3. Samuel Gustaf H., den föregåendes son,
friherre, patriot, den svenska kartografiens
fader, "Norrbottens fosterfader", f. 4 april
1744, d. 4 mars 1820 i Stockholm, aflade vid
16 års ålder hofrätts- och bergsexamina i Uppsala, blef 1770
bergmästare, 1774 assessor i Bergskollegium och
1781 bergsråd, hvilken befattning han nedlade
1815. Hans fosterländska sinnelag samt ovanliga
själsadel anses ha i hög grad bidragit till
hans skyndsamma befordran. På riksdagarna lyste
dessa egenskaper med en för den tiden sällspord
glans. Vid 1769 års riksdag ställde han sig
på konungamaktens sida gentemot rådet, oaktadt
hans egen fader hörde till dem, som voro i fara
att förlora sina ämbeten. Samma oförskräckthet,
samma uteslutande hänsyn till fosterlandets väl
bestämde honom vid 1789 års riksdag för att, i
manliga ord, neka sitt bifall till förenings- och
säkerhetsakten. Dock är det icke som politiker
H. fått sin berömmelse. För att höja den svenska
bergshandteringen och särskildt för att "utforska
och bedöma det inflytande på svenska järnhandeln,
som Nord-Amerikas engelska koloniers förmodade
själfständighet kunde medföra", företog han
1782—84 en resa — genom Holstein, Tyskland,
Nederländerna och Frankrike — till Nord-
Amerika. Hans vistelse där varade nära tre år
och föranledde en utförlig berättelse (S. G. H:s
berättelse om Nordamerikas förenta stater 1784,

utg. 1894 af B. Taube). Återfärden togs genom
England, hvars industriella lif redan då stod
högt. Efter hemkomsten sökte H. tillämpa,
hvad han lärt under resan. En del viktiga
förbättringar vid Falu grufva och särskildt
uppförandet af dess vitriol-svafvelblomme-verk
m. m. hörde till dessa arbeten. Men hvad som
i främsta rummet är egnadt att göra H:s minne
odödligt, äro hans kartverk och hans banbrytande
arbete för den norrbottniska järnhandteringen. På
egen bekostnad utsände han geografer till
Sveriges och Finlands särskilda trakter för att
öfver dessa uppgöra kartor och beskrifningar,
och frukten af detta femtonåriga arbete blef
det stora kartverket Geografiska chartor öfver
Sverige i 4 afdelningar,
intill senare tider
det bästa öfver vårt land. Dessutom utgaf H. en
mängd kartor öfver grufvor och malmfält, petrografiska kartor
samt beskrifningar öfver åtskilliga trakter
i Lappmarken, fjällhöjder m. m. Under
hans kartografiska verksamhet fästes hans
uppmärksamhet på Norrbottens naturliga
rikedomar. Järnhandteringen låg då alldeles
nere i Norrbotten. Gellivara och åtskilliga
andra gruffält voro visserligen upptäckta,
och några järnverk voro anlagda i Råne och
Pajala socken, men åter nedlagda. H:s plan var
att åvägabringa en blomstrande järnindustri där
uppe, och han lät sig af intet afskräckas. Han
inköpte och utvidgade Meldersteins nedlagda
bruk, anlade Selets, Svartlå, Törefors och
Gyljens järnbruk. Han lät odling sprida sig
öfver ödsliga obygder och anlade ej mindre än 130
nybyggen, hvaraf 79 genast blefvo bebyggda. Kärr
uttorkades, vägar anlades, och "skickliga
bruksarbetare, smeder, masmästare, kolare och
kunniga odlare" anskaffades från orter, där
det industriella lifvet och odlingen voro mera
utvecklade. Alla dessa arbeten blefvo af omätlig
betydelse för Norrbotten, åtminstone under förra
hälften af 1800-talet. Men de kräfde större
tillgångar, än en enskild person kunde besitta,
och H. själf blef offer för sin fosterländska
hänförelse. Stora yttre olyckor tillstötte
äfven, såsom ofördelaktiga konjunkturer
för bergsbruket, skeppsbrott, eldsvådor,
öfversvämningar m. m. Genom en statspension,
beviljad af 1800 års riksdag, var han dock fredad
för personliga umbäranden på gamla dagar. Vid
samma riksdag präglades till hans ära en
medalj. Äfven Vet. akad. lät (1828) slå en medalj
öfver honom. Han var led. af Vet. akad. (1771)
och Vet. soc. i Uppsala (1780) samt hedersled.
af Landtbruksakad. (1813). H. utgaf bl. a. Om
kopparslaggens smältande efter rostning

(1766) och Försök till en mineralhistoria öfver
Lappmarken och Vesterbotten, med tabeller

(1804).

4. Olof H., den föregåendes sonson,
friherre, målare, fornforskare, f. 8 febr. 1827
i Säby socken, Jönköpings län, blef 1848
underlöjtnant vid Västgöta-Dals regemente,
deltog s. å. i kommenderingen till Fyn och
befordrades 1850 till löjtnant, men lämnade året
därefter krigstjänsten. Sin första konstnärliga
uppfostran erhöll han i konstakademiens
principskola och fortsatte den någon tid under
Billings handledning; men hufvudsakligen
har han utbildat sig själf i hemlandet och
på utländska resor. Han blef 1871 agré af
konstakademien och var 1876 kommissarie för
svenska konstafdelningen vid världsutställningen
i Philadelphia. H. har med ihärdighet arbetat på
att skildra den svenska naturen friskt, ärligt
och trovärdigt. Hans alstring har varit högst
omfattande. Han representeras på Nationalmuseum
af Vårbild i Dalarna (1891), på Göteborgs
museum af Allé vid Strömsholm (1885) m. fl.,
i Uppsala universitet af Vårlandskap från Närke
(1883). Jämte sin konstnärliga sysselsättning
har H. idkat litterära och antikvariska
studier. Han har i tidningar och tidskrifter
meddelat en mängd uppsatser af novellistiskt och
arkeologiskt innehåll, de senare ofta åtföljda
af afbildningar, samt författat Kung Hundings
söner,
fornnordiskt äfventyr i en akt (1868),
och sångspelet Peder Rank och hans fästmö (1870),
som, med musik af Lewerth, uppförts i Sverige,
Norge och Finland. Hans senaste litterära
arbeten äro Gåtor på tidens strand (1906) och
Från svenska bygder (1907). Som stipendiat i
Vitt. hist. och ant. akad. har H. sedan 1868
undersökt och beskrifvit åtskilliga delar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free