Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 665-666 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hierokrati ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid Lifbeväringsregementet och öfverstelöjtnant
i armén. Därmed slöt raden af H:s befordringar,
något, som var helt naturligt, då han vid 1823
års riksdag började uppträda som medlem af
riddarhusoppositionen och i allmänhet alltmer af
håg och förhållanden drogs öfver på det politiska
området, dar hans senare verksamhet föll. 1823
blef han fullmäktig i rikets ständers bank
och utgaf 1828 af handlingen Om mynt, banker
och riksgäld, genom hvilken hans anseende som
skicklig finansman befästes. Till följd af sin
egen ekonomis dåliga ställning nödgades H. 1829
taga afsked från regementet, 1830 från armén
och 1832 från bankofullmäktigskapet. H. använde
därefter sin stora förmåga i publicitetens
tjänst. Han uppsatte tidningen "Medborgaren",
som begynte utgifvas i juni 1829 och såsom
sin förnämste medarbetare offentligt uppgaf
C. H. Anckarsvärd. Tidningens färg var
afgjordt "oppositionell"; den blef ett af
indragningsmaktens mest ansatta offer och slöt
sin motgångsrika bana i juli 1832. — H. var
därefter till 1851 medarbetare i sin frändes
L. J. Hiertas tidning "Aftonbladet" och egnade
sig därjämte åt en art skaldskap, som då var nytt
i vårt land, det s. k. politiska. H. öfversatte
"Valda sånger af Béranger" (1833), och han
synes äfven som originalskald ha bildat
sig efter detta mönster, men utan att
uppnå Bérangers blixtrande kvickhet eller
lekande och friska godlynthet. Han utgaf
Tryckfrihetsharpan (2 samlingar, 1838), Czarens
besök (s. å.), Bragurs-harpan (1840) m. fl.,
alla anonymt. Större uppseende väckte dock den
artikelföljd af honom, som "Aftonbladet" innehöll
1839—40 och som han utgaf under titeln Återblick
på det förflutna med afseende på det tillkommande
(1840). Däremot hade H. fortfarande otur med
sina egna tidningsföretag, "Stockholmsbladet"
(tills. med Th. Sandström, 1838—39) och
"Stockholms Veckoblad" (s. å.). Med 1840-talet
uppträdde H. som en af de inflytelserikaste
"skrifkunnige" inom bondeståndet, och detta hans
inflytande fortfor ända in i de sista åren af
hans lif. Flera af de mest uppseendeväckande
motionerna och inläggen i bondeståndets plena
härrörde från den gamle riddarhusledamoten. Från
detta skede härröra häftena De af bondeståndet
till konstitutionsutskottet hänvisade
förslag till representation (1845),
Reservation af B. Gudmundsson i fråga
om nationalrepresentationens ombildning
(1848, förf. af H.), Bondeståndet och
bränvinsbevillningen (1855) o. s. v. I
"Aftonbladets" första uppträdande mot
det liberala regeringsförslaget 1848 i
representationsfrågan, som till god del orsakade
dettas fall, hade H. ett stort medansvar. Ännu en
gång frestade H. fåfängt försöket att uppträda
med ett eget organ: veckoskriften "Budbäraren"
(1851—52) upplefde ej ett år. Dessförinnan
och sedermera fortsatte emellertid H. sitt
medarbetarskap i Stockholms tidningar samt
sina korrespondenser till landsorten, särskildt
"Göteborgs Handels- o. sjöf. tidning". H. var en ypperlig,
om än något deklamatorisk talare och en
talangfull skriftställare, en man med hjärta i
kynnet som i namnet, varmblodig, uppfinningsrik
och kunnig; tyvärr bragte en olycklig och obotlig
passion — spelets — honom på obestånd och tvang
honom att uppträda bakom politikens kulisser
i st. f. å dess scen.



4. Lars Johan H., den föregåendes
syssling, publicist, riksdagsman, affärsman,
f. 23 jan. 1801 i Uppsala, d. 20 nov. 1872 i
Stockholm, blef (efter privat undervisning; han
gick aldrig i skola) student i Uppsala 1814 samt
filos. doktor och juris kandidat 1821. S. å. blef
han auskultant i Bergskollegium, där han 1825
befordrades till notarie, länge tjänstgjorde
som t. f. sekreterare och vid flera tillfällen
förrättade bergmästarsyssla inom olika
bergmästardömen, sista gången 1830. Samtidigt
hade han som e. o. tjänsteman haft anställning
i åtskilliga andra ämbetsverk och bestridt
domarförordnanden, men från denna verksamhet
mer och mer funnit sig dragen till den
politiska och publicistiska. Vid 1823 års
riksdag antagen till riddarhuskanslist,
var han vid den följande riksdagen, 1828—30
(sedan han vunnit riddarhusets pris för ett
stenografiskt system för svenska språket),
notarie och röstegande ledamot af ståndet,
till hvars liberala parti han från början slöt
sig. I "Conservationsbladet" (1823), i "Argus"
(1824—26), någon gång äfven i "Stockholmsposten"
(1826—28) hade han öfvat sin penna, först som
humorist, sedan som meddelare af nyheter och
slutligen med politiska artiklar. Under den långa
riksdagen 1828—30 utgaf han själf, i förening med
M. J. Crusenstolpe, en "riksdagstidning". 1829
inköpte han boktryckeri och egnade sig från
s. å. jämväl åt förlagsverksamhet. Kännedom
af de politiska förhållandena och af den
svenska pressens otillräcklighet för fyllande
af publikens anspråk bragte snart till mognad
hans beslut att söka fylla den befintliga luckan.
I slutet af 1830 utgaf han, i förening med några
vänner, prospekten till "Aftonbladet" (se d. o.),
hvars första nummer utkom den 6 dec. s. å. Ehuru
redan från början häftigt angripen af de äldre
pressorganen, vann H. icke dess mindre ovanligt
fort en betydande publik. Hans skärpa i såväl
försvar som anfall var parad med godt lynne,
hans kvickhet, icke mindre än hans påpasslighet,
gaf bladet kredit hos allmänheten, och hans
betänksamma försiktighet, af motståndarna
utbasunad som räddhåga, gaf honom från början en
väsentlig öfverlägsenhet öfver såväl vänner som
fiender på det politiska stridsfältet. Han var
genomträngd af åstundan att göra grundlagarna
till en sanning i lifvet, att väcka folkets håg
för ett lifligare deltagande i samfundsarbetet,
att för detta bereda lämpligare former än
ståndsrepresentationen och att så fort som
möjligt åt de liberala sträfvandena inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>